Robins rum är stort, större än mitt, med en säng mitt i rummet med huvudgaveln mot väggen, två små bord på varsinn sida av den, mörkblått överkast som är ihopvikt i fotändan, täcket ligger slarvigt slängt åt sidan och allt som allt är sängen stökig och obeddad. Fast det är inte konstigt eftersom att han slängde sig upp ur sängen förut när jag skrek. En bit bort i rummet står det stora och höga bokhyllor längs med väggen, full med böcker, en stor soffa och ett bord framför. Till höger om sängen en liten bit bort står det svärd i ett ställ, en pilbåde i ett annat ställ och några pilar bredvid. Robin leder mig till soffan och får mig att sätta mig ner.

 

"Är du säker på att du är okej?", frågar han och sätter sig bredvid mig i soffan.

 

"Ja, jag är okej och oskadd och mår bra.", säger jag.

 

"Det tror inte jag att du är." Han vrider försiktigt mitt huvud åt sidan och känner efter på andra sidan med fingertopparna precis ovanför tinningen. Han tittar på handen, ställer sig upp, går fram till en liten bänk med vatten i en skål och en trasa som ligger bredvid och doppar en bit av trasan i vattnet och kommer tillbaka till mig med trasan i handen. 

 

"Vad är det?", frågar jag när han börjar tvätta mig med trasan ovanför tinningen.

 

"Det här är det.", säger han och håller trasan framför mig. Den är mörkröd av blod och vatten. Jag kände inte ens att jag blödde. Han fortsätter tvätta tills han känner sig nöjd och går bort med trasan igen. När han kommer tillbaka sätter han sig ner och tittar på såret igen.

 

"Jag mår bra. Verkligen. Jag har varit med om värre.", säger jag och han ser mig i ögonen. Jag sänker sakta ner blicken och tittar på kjolen på klänningen som jag glömde ta av mig innan jag gick och la mig.

 

"Du kanske borde sova här inatt. Du kan sova i sängen så kan jag sova här.", säger han och jag möter hans blick igen.

 

"Nej, det kan jag inte, jag..." Jag skakar på huvudet och ställer mig upp. "Ers höghet..."

 

"Robin. Bara Robin.", avbryter han mig.

 

"Robin, jag kan inte. Det.. det kan jag verkligen inte. Ni ska inte behöva sova på soffan bara för att jag är i vägen." Jag backar snabbt mot dörren samtidigt som jag pratar. Han ställer sig upp och kommer närmre mig tills jag kan sträcka ut handen och lägga hela handflatan mot hans bröst. Jag fortsätter backa tills jag backar in i väggen.

 

"Det är inga problem. Du får gärna sova här. Det gör inte mig något, tvärtom faktiskt." Han sänker ansiktet närmre mitt och tar mitt ansikte i sina händer. När han är så nära att jag kan känna hans varma andedräckt mot mina läppar sluter jag ögonen och han pressar försiktigt sina läppar mot mina. Utan att tänka mig för lägger jag händerna bakom hans nacke. Jag pressar mina läppar hårdare mot hans och slår snabbt upp ögonen när jag förstår vad det är jag håller på med. Jag drar mig snabbt ur genom att vrida på huvudet och pressa ryggen ännu hårdare mot väggen.

 

"Saga?" Han tar ett steg tillbaka och vinklar upp mitt ansikte mot sitt igen. Mina ögon tåras och jag kämpar mot att inte börja gråta.

 

"Det kommer inte gå. Du är en prins och jag är... jag är en... en brottsling. Jag är en fånge!" Jag börjar gråta och sjunker ner på golvet.

 

"Nej. Du är en omtänksam, fantastisk, underbar, vacker och extraordinär ung kvinna som har stulit mitt hjärta. Det är vad du är. Och jag struntar i om jag blir tvungen att korsa hav och länder, får avsäga mig som prins, eller nåt annat. Du har mitt hjärta och det kommer du alltid ha." Jag ser honom i ögonen genom tårarna och vet inte vad jag ska säga. Han torkar bort en tår från min kind och kysser mig mjukt på läpparna.