"Inte vad han ville, gubben, utan vad han vill göra." Hon strök honom över håret och gav honom en puss på hjässan, och gick sen tillbaka in i stugan. Jag vände mig till Jarl igen och petade honom på axeln samtidigt som jag sa:

 

Jag märker inte att jag gråter förens en tår droppar ner på min axel och kanar nerför överarmen. Robin håller om mig, beskyddande och bestämd, men på samma gång mjukt och kärleksfullt. Mina handflator ligger mot hans bröstkorg och jag lutar huvudet mot dem. En varm hand stryker mig varsamt på ryggen.

 

"Vi borde nog gå in igen så folk inte börjar undra vad det är som händer.", säger Robin. Jag nickar och torkar bort tårarna. Han släpper taget om mig med ena handen, men låter den andra stanna kvar på svanken. Jag vänder upp blicken mot glasdörrarna och ser John som försiktigt kommer fram till mig. Automatiskt håller jag ut armarna mot honom och han går fram och ger mig en lång kram. Jag släpper långsamt taget om John och vänder mig mot Robin igen.

 

"Hur är det med drottningen? Vi kanske borde..."

 

"Nej." Avbryter han mig. "Vi låter henne bara vara, hon får skylla sig själv." Hans ton är hård och i ögonen speglas det ett hat. Hatet i hans ögon är starkare än något hat jag har sett innan. Han måste härifrån, och det är snabbt.

 

"John, gå till mamma. Säg att jag är ledsen, men att jag och Robin måste gå." Jag pussar honom på hjässan. "Jag kommer tillbaka snart, okej, annars ses vi imon.", säger jag och ger honom en vänlig knuff i rätt riktning. Han ger mig en ängslig blick innan han skyndar iväg till mamma. 

Jag tar ett bestämt tag om Robins hand och drar iväg mot stranden. Han behöver gå av sig lite, och vad skulle inte vara ett bättre ställe att gå av sig på, om inte stranden? Han ställer inga frågor, drar inte i min hand och stannar inte upp någon gång, vilket förvånar mig. Han protesterar inte ens en ända gång.

När vi är framme vid stranden fortsätter jag gå en bit mot vattnet innan jag stannar och vänder mig om mot honom. Hans blick är nedslagen och han har ett sorgset ansiktsuttryck. Jag lägger min hand på hans kind och det får honom att möta min blick. Hans vanligtvis så klara och uppriktiga blick är förtvivlad. Det gör ont i mig att se honom så här uppriven och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hans ögon är röda och svullna och det rinner en tår nerför hans kind.

 

"Förlåt.", säger han och vänder ansiktet mot horisonten, med blicken på vattnet. "Det var inte så här kvällen skulle gå till. Du skulle träffa din familj igen och skratta och le ditt underbara leende och vara lycklig, och så sabbar jag allt." Han möter min blick och fler tårar rinner nerför hans kinder. "Jag är ledsen, Saga. Det, jag... Du är så vacker och underbar och fantastisk och jag ville bara göra nåt för dig, och så förstör jag alltihop istället. Förlåt mig, Saga, jag..." Jag lägger fingrarna mot hans läppar, vilket får tyst på honom och han ser ängsligt på mig. Mina ögon tåras igen och jag pressar läpparna mot hans. Han lägger snabbt en hand runt min midja och en på min kind. Jag virar armarna runt nacken på honom och pressar min kropp mot hans. 

Hans läppar lämnar mina och letar sig till min kind, min käke och en liten bit på min hals innan han slutar och ser på mitt ansikte. Jag ser på hans ögon när dem ser på mina läppar. Han låter sina fingrar försiktigt utforska mitt ansikte. Han låter dem svepa över varje por på mitt ansikte, varenda finne, varenda liten prick och sårskorpa. När dem kommer till mina ögon blundar jag och låter dem försiktigt svepa över mina ögonlock. 

Hans beröring får varenda hårstrå på min kropp att ställa sig upp och jag ryser. När hans fingrar sveper över mina läppar stannar dem upp och hans blick söker sig till min. Han för en hårslinga bakom örat på mig och kupar sen händerna runt mitt ansikte.

Jag sluter ögonen och tillåter mig själv att lämna över mig till Robin i så bara några sekunder. Men jag vill inte att det ska vara i bara några sekunder. Jag vill att det ska vara för alltid.

Ett par varma, mjuka och ömma läppar möter mina och jag njuter av kyssen. Mina händer vilar på Robins sidor och jag slappnar av helt och hållet. Hans läppar lämnar mina och jag öppnar ögonen och får se Robin bita på sin underläpp. Jag ler av lycka och känner en varm vind virvla runt kjolen på klänningen, upp runt midjan, armarna, axlarna och ansiktet.

 

"Jag älskar dig.", viskar jag så tyst att jag knappt hör det själv. Robin ler med hela ansiktet och kysser mig. På läpparna, kinderna, pannan, näsan, kindbenen, käkarna, halsen och mina axlar. Jag fnittar och knuffar vänligt bort honom. Han flinar och drar in mig i sin famn igen.

 

"Jag älskar dig ännu mer.", säger han och för samma hårslinga bakom mitt öra igen och pressar läpparna mot mina.

 

"Vad jag önskar att vi kunde stanna kvar i just det här ögonblicket för alltid.", säger jag och vänder mig i hans famn, mot havet och han lutar kinden mot mitt huvud.

 

"Det kanske vi kan.", säger han svävande vilket får mig att kliva ut ur hans famn och vända mig mot honom.

 

"Hur menar du nu? Det är klart att vi inte kan.", säger jag och ler åt honom.

 

"Kanske inte i just exakt det här ögonblicket, men vi kan stanna kvar såhär, med våra känslor för varann, för alltid." Min puls börjar rusa när jag inser vad det är för spår som han är inne på. Jag känner hur mina kinder blir varma och jag skakar på huvudet samtidigt som jag ler. Men mitt leende försvinner snabbt när jag ser sheriffen i trappan bakom Robin. Jag tar instinktivt ett steg närmare Robin, med blicken fastnaglad på sheriffen. Robin ger mig en förbryllad blick och vänder sig om.

 

"Vad gör han här? Han fick ingen inbjudan.", säger han samtidigt som han backar den lilla biten mellan mig och honom. Jag grabbar tag om hans arm och en rädsla anfaller mig inifrån.

 

"Kan vi gå nu?", frågar jag och min röst låter enslig. Robin nickar kort och börjar gå mot trappan. Sheriffen ger oss inte en blick, utan stirrar bara på horisonten. Vi skyndar oss tillbaka till balen och när vi kliver in i balsalen, är både kungen och drottningen borta.

 

"Kan vi gå tillbaka, till ditt rum, alltså?", frågar jag Robin och han vänder ner ansiktet mot mig.

 

"Visst, men din mamma och John är där borta" - han nickar mot ena trappan - "och dem har nog inget rum, tror jag inte.", säger han och en rynka dycker upp mellan ögonbrynen.

 

"Dem kan ta mitt rum, så flyttar jag in hos dig.", säger jag och går fram till mamma.

 

"Vi ska gå nu, om du och John följer med, kan vi visa er vart ni ska bo.", säger jag och börjar gå uppför trappan. Robin går upp jämsides med mig och jag krokar arm med honom. Mamma och John går efter och vi kommer till den stora, vita korridoren.

Vi kommer fram till mitt rum, som nu är mammas och Johns och mamma slänger sig runt min hals igen.

 

"God natt, älskade dotter.", mumlar hon i mitt hår och ger mig även en puss på kinden. Hon vänder sig till Robin och överraskar oss båda genom att ge honom en kram. "Tack så mycket för att du förde ihop mig med min dotter, ers höghet.", säger hon när hon har släppt honom.

 

"Snälla, säg bara Robin. Och det var inget, jag vill bara att er dotter ska vara lycklig.", säger han och sneglar på mig. John ger mig en kram och följer sen efter mamma in i deras nya boende. Jag hör nyckeln vridas om i låset innan Robin och jag går vidare till vad som var hans gamla rum, men som nu är vårt. Han håller upp dörren åt mig och jag går in. Han följer efter och låser efter sig.

Jag går fram till hans garderob och letar reda på en stor skjorta. Jag sparkar av mig skorna och försöker komma åt snörningen bak på klänningen när jag hör Robins låga skratt. Han ställer sig bakom mig och lossar på snörningen. Han drar upp den helt och klänningen glider av min kropp. Jag ler och drar ut hårklämman som har hållt uppe mitt hår under hela kvällen och låter den ramla ner på klänningen. Mitt hår hänger mjukt nerför mitt ansikte, mina axlar och en bit ner på brösten och Robin lyfter varsamt bort det från min vänstra axel och placerar sina läppar där istället. Jag sluter ögonen och snurrar långsamt runt. 

I mitt bakhuvud skriker det att jag faktiskt står halvnaken inför en man. En man som jag älskar och vill ha. 

Robin har bara kvar skjortan och underkläderna på kroppen och jag kommer på mig själv med att önska att jag också hade en skjorta på mig. Jag blir plötsligt panikslagen inför Robin och sträcker mig snabbt efter skjortan och drar den över huvudet.

Robin ler och skakar på huvudet och helt utan förvarning lyfter han upp mig i sin famn, går fram till sängen och slänger ner mig. Jag skrattar och drar ner honom över mig. Han borrar ner sitt ansikte vid min nacke och blåser mig i örat, vilket resulterar i att jag skrik-skrattar och lyckas knuffa bort honom från mig. Han skrattar åt min reaktion och lägger en arm runt min midja och drar min kropp mot sin. Jag lägger mig på sidan med ryggen mot honom och han formar sin kropp efter min.

 

"God natt, min ängel.", säger Robin och ger mig en puss i nacken.

 

"God natt, min prins.", säger jag och får en retfull nyp i midjan som svar.

Mina ögon är tunga och det tar ingen lång stund innan jag faller in i en djup sömn.

Jag stannar upp mitt i steget. Det kan inte vara John och mamma som står där borta. Det går inte. Mamma har ingen mörkblå klänning som hänger ända ner i marken med en urringning som går runt axlarna och ärmar som slutar vid armbågarna. Och John har ingen vit skjorta, silvrig väst och mörkblå byxor. Så det kan inte vara dem. Det är omöjligt.

 

"Det är dem.", säger Robin som om han hörde mina tankar. Min hand åker upp till mina läppar och pressas mot dem när mina ögon tåras och jag skakar på huvudet. Robin lägger en hand på min svank och leder mig fram till mamma och John. Vi kommer fram till dem och mamma lägger blicken på mig. Den vilar på mig i knappt en halv sekund innan hon slänger sig om halsen på mig. Jag snyftar till en gång och tårarna börjar rinna. Mamma borrar ner ansiktet i mitt hår och börjar mumla.

 

"Åh, gud, vad jag har saknat dig, Saga. Min kära dotter, jag älskar dig så mycket." Jag blundar och koncentrerar mig på att andas in mammas lukt innan hon skjuter mig ifrån sig på en armlängds avståd och tar en ordentlig titt på mig. "Jag ångrar mig, jag älskar dig så mycket, min vackra, vackra dotter.", säger hon och drar in mig i sin famn igen.

 

"Jag älskar dig också mamma.", säger jag och drar in hennes doft igen innan jag avbryter kramen och vänder mig till John istället. Han springer fram till mig den lilla biten och slänger sig i min famn. Han är upp till underkanten på mina bröst och jag lägger ena handen på hans huvud och den andra om hans rygg.

 

"Jag har saknat dig jättemycket, Saga.", säger han in i kjolen på klänningen.

 

"Jag har saknat dig ännu mer.", säger jag. "Jag älskar dig jättemycket, John." Jag pussar honom på hjässan och kramar honom lite hårdare. Robin står bara och ler mot oss. Jag möter hans blick och en tår rinner nerför mig kind. Orkesten som har tagit en liten paus går nu och sätter sig igen och Robin håller ut en hand åt mig.

 

"Får jag lov?", frågar han och jag ler och nickar. Jag pussar John på hässan en gång till och släpper honom sen. Jag tar Robins utsträckta hand och han leder fram mig till dansgolvet.

 

"Du vet att jag verkligen inte kan dansa, va?" Han skrattar bara och skakar på huvudet.

 

"Vi har ju redan dansat en gång, kommer du inte ihåg det? Det regnade, var kallt och blöt och... du kan verkligen inte dansa.", säger han och skrattar. Jag skakar på huvudet och han drar mig närmre sig och lägger ena handen på min svank och i den andra ta han min hand och höjer dem i axlehöjd. Jag lägger min andra hand på hans axel, orkesten börjar spela igen och Robin börjar föra mig runt på dansgolvet, bland alla andra som dansar och skrattar. Till en börjar för han bara runt mig i en cirkel, men fler och fler inser att det är prinsen som dansar, avbryter sin dans och ställer sig längs med väggarna som alla andra och tittar på oss.

 

"Alla stirrar på oss.", säger jag och känner hur en röd nyans börjar lägga sig på mina kinder.

 

"Strunta i dem, låtsas som att det bara är du och jag ute i regnet." Han snurrar runt mig i en liten pirruett ett varv och böjer mig sen bakåt. Hela tiden behåller jag hans ögonkontakt och kan inte sluta le. Han drar sakta upp mig igen och börjar ta ut på svängarna nu när det bara är han och jag som dansar. Alla andra försvinner och det är bara han och jag i balsalen, nej, vi är inte ens i balsalen längre, utan vi dansar på en äng full av vackra blommor i alla möjliga färger och längder. Det ända som är kvar från balen är musiken, allt annat är som bortsuddat och jag har bara ögonen för Robin som mjukt puffar mig iväg från honom, han håller fortfarande i min hand och drar mig närmre sig igen. Våra ansikten hamnar tätt ihop och precis innan våra läppar möts, avbryts musiken och det drar mig bryskt tillbaka till verkligheten. Jag tar ett steg bort från Robin och känner hur mina kinder blir varma.

Drottningen står upp och ser rent ut sagt förbannad ut. Det var troligen hon som såg till att musiken avbröts och hon gör en gest med handen som får Robin att sucka och går fram till henne.

 

"Vad är det?", frågar han med en attityd som nästan får drottningen att rygga tillbaka. Jag går och ställer mig bakom Robin och placerar min hand i hans. Det går upp för mig att jag inte gillar drottningen och jag höjer trotsigt på hakan åt henne. Sheriffen kommer fram och ställer sig vid sidan av drottningen. Han nickar åt mig och ger mig en blick som säger; "Jag vet dig hemlighet, sköt dig och gör som jag vill att du ska, så kommer ingen få veta." Jag ger honom en vassare blick och vänder mig sen till drottningen igen.

 

"Jag vill tala med dig utomhus, Robin.", säger hon med sin mamma-röst och som man inte ska säga emot. Drottningen går fram till mamma och John och Robin följer efter, utan att släppa min hand. Bakom oss hör jag kungen säga åt orkesten att fortsätta spela och dem kommer igång med en annan låt. Drottningen ser kyligt på mamma och John och går sen ut genom dörrarna. Robin, med min hand i sin, följer efter och ställer sig emellan drottningen och dörrarna.

 

"Vad är det? Ska du sabba min egna bal, nu också?", säger han argt och ser på henne med ett hat i ögonen som jag inte har sätt innan.

 

"Varför tog du med dig henne? Hon ska inte höra det här.", säger hon och vid vare hon och henne säger hon med eftertryck. Men jag viker inte undar med blicken utan stirrar sint på drottningen.

 

"Hennes namn är Saga, och vad du än har att säga, kommer hon att få reda på i vilket fall som helst, så spotta ut det." Robin är förbannad, det märks i hela hans hållning, sätt att prata och ton.

 

"Som du vill, hon ska tillbaka till fängelset, där hon hör hemma.", säger hon kyligt och ser ner på mig.  Någonting brister inom mig och jag vill skrika. Jag fokuserar allt mitt hat, all min sorg, för Jarl, för Ferdinand, för alla fångar som inte förtjänade att sitta i det där ruttna fängelset, allt fokuserar jag på henne. Precis allting. Vinden tar i kraft, vågorna blir större, molnen drar ihop sig, marken skakar och solens strålar ger mig energi.

 

"Hon ska inte nånstans, och det ska verkligen inte du bestämma din häxa! Om det är nån som ska till det där fängelset, så är det du!", gormar han och tar ett stadigare tag om min hand. Jag fokuserar all min illska på drottningen så hårt att det är som en liten bubbla hon är fast i, där vinden blåser mycket kraftigare än hos oss, där molnen blir tjocka, stora, svarta och tunga, där makren skakar så häftigt att hon faller ner på att fyra och där solen värmer så mycket att hon börjar svättas.

Robin väcks ur sin egna bubbla och ställer sig framför mig, med händerna på mina axlar och blicken stadigt fastnaglad i min.

 

"Saga. Andas. Det här är inte du. Visst, hon förtjänar det och så, men ändå, det här är inte du. Andas, okej? Ta ett djupt andetag och släpp taget, inte för alltid, bara för nu." Han pratar lugnt och melodiskt och jag tar ett djupt andetag, känner lufter sugas ner i mina lungor, åka ut i blodet och in i musklerna, och andas ut den. Jag blundar och andas in lika djupt igen, och andas ut. Jag öppnar ögonen och möter Robins blick igen. Han drar in mig i sin famn och håller om mig och pussar mig mitt på hjässan.

 

"Ingen ska nånsin få ta dig ifrån mig, hör du det? Ingen, Saga, ingen. Jag älskar dig, och ingen ska få ta dig ifrån mig.", mumlar han mot mitt hår. Jag drar in hans doft i mina lungor och tänker på vilken innerbörd orden han just sagt har.

 

Jag går ner till stranden igen. Det blåser och vågorna är höga, men på något sätt är dem ändå vackra. Vattnet drar mig till sig och jag tar omedvetet några steg frammåt, mot vattnet. Jag vet att det inte är någon bra idé, men jag kan ändå inte stanna, utan fortsätter gå, kommer närmre och närmre vattnet. Tills vinden blåser, rufsar om mitt hår och den korta klänningens kjol hotar med att blåsa upp. Jag vaknar ur mitt drömtillstånd och följer vinden med blicken, ser den blåsa runt några träd och kommer sedan tillbaka till mig. 

Det låter löjligt, men jag ser färger i vinden. Det har jag aldrig gjort innan och det överraskar mig så pass mycket att jag vacklar till. Jag sträcker ut handen och luften krusas runt mina fingrar.

Vad är det för fel på dig? Häxa! Vi har en häxa i familjen! Min fars ord susar genom mina tankar. Det påminner mig om att jag alltid har känt av vattnets lunga brus, luftens färger, trädens svajande och jordens lugn, och eldens värme, mer och tydligare än vad alla andra har gjort. Jag kanske är en häxa? Tanken dyker upp i huvudet på mig, men jag viftar med ens bort den. 

 

"Vad står du här och drömmer om?" Robins röst når mig och mina mungipor åker automatiskt upp.

 

"Vet inte riktigt...", säger jag svävande. Han ställer sig tätt bakom mig och lägger händerna runt min midja. 

 

"Hittade du nåt att ha på dig ikväll?", frågar han med blicken på havet.

 

"Ja, den är jättevacker.", svarar jag, vänder mig om i hans famn och kysser honom på munnen. Han besvarar min kyss och jag lägger armarna runt hans nacke. Det är knappt så jag märker det, men vinden runt oss blir plötsligt mycket mjukare. Jag drar mig försiktigt tillbaka och synar luften runt oss. Robin ser oroligt på mig och en rynka dyker upp mellan ögonbrynen. Jag struntar i hans blick och tar ett djupt - prövande - andetag. Mina händer är hårt knutna längs med mina höfter och vinden tar vid. Det börjar blåsa mer och sanden röjs upp och bildar en liten minitornado. 

 

"Saga?"Robin lägger försiktigt en hand på min axel, jag andas ut och slappnar av i händerna. Vinden slutar blåsa och återgår till det normala.

 

"Det är nåt fel på mig, Robin. Min far visste om det! Det var därför som han försvann." Jag vänder mig snabbt om till honom. "Sheriffen vet om det. Det är därför han vill åt mig! Det måste va därför!" En panikkänsla samlas ihop till en hård knut i magen och jag börjar andas snabbare. Blåsten tar i och vågorna blir större, högre och våldsammare. Jag faller ner på alla fyra och naglarna borrar in sig i sanden. Jorden pulserar under mig och i takt med att den sprider sig vidare i min kropp, lugnar jag ner mig. Robin, som satte sig ner bredvid mig så fort jag hamnade på alla fyra, ser bara oroligt på mig. Jag ser inget dömande i hans ögon, inget som tyder på att han tycker synd om mig, inte fasa och förakt, utan han ser bara orolig ut. 

Han ser mig i ögonen och lägger en hand på min kind. 

 

"Jag skulle aldrig lämna dig, det skulle inte ens falla mig in." Han drar in mig i sin famn och vaggar mig sakta från sida till sida. Vi sitter så tills Mathilda kommer och skäller på oss att vi måste göra oss i ordning.

 

Mathilda hjälper mig att få på klänningen och fixa mitt hår. Hon gör en komplicerad uppsättning, som lämnar mycket hår att hänga löst. Hon går iväg och lämnar mig ensam framför spegeln. Jag studerar mig i spegeln och konstaterar att flickan i spegeln är vacker. Klänningen smider åt hennes kropp nära perfekt, hennes ansikte utstrålar vänlighet och är vackert. Håret ser nästan lite slarvigt uppsatt, trots att Mathilda ägnade nästan en halvtimme på det. Flickan i spegeln ser närmast perfekt och det tar en stund innan det sjunker in att flickan i spegeln är jag. Flickan i spegeln är ingen häxa, inget monster. Flickan i spegeln ser ut som alla andra, hon ser inte ut att kunna göra dem sakerna hon faktiskt kan.

Det knackar två gånger på dörren och Mathilda kommer in igen, men med ett par vita klackskor i handen. 

 

"Du menar väl inte att jag ska gå i dem?", frågar jag och pekar på skorna.

 

"Jo, det gör jag, kära du. Det är bal och du måste gå runt i dem här hela kvällen.", svarar hon och håller fram dem mot mig. Jag tar emot dem, ställer dem på golvet och kliver i dem. Jag vinglar till, och Mathilda är genast där med en hjälpande hand. Hon håller stadigt i min armbåge medan jag tar några vaklande steg framåt. Det går, men det är knappt.

 

"Du lär dig under kvällen.", säger hon enkelt och släpper min armbåge. Jag går prövande några steg och vaklar bara till en gång. Det får gå som det går, helt enkelt.

 

***

En stund senare går jag ensam i korridoren på väg till balsalen. Ända härifrån hörs musiken, glada röster och skratt. Jag ökar lite på stegen och kommer fram till trappan. Rösterna klingar av och drar efter andan istället, och tillslut är det bara musiken som fortsätter spela. Jag tar ett djupt andetag och samlar ihop mig tillräckligt för att gå nerför trappan. Robin kommer upp från trappan och håller fram sin armbåge till mig. Jag krockar ihop mig med honom och vi går tillsammans nerför trappan.

 

"Tack", viskar jag i hans öra. "om inte du hade kommit, vet jag inte riktigt vad jag skulle gjort." Han skrattar till och ler mot mig.

 

"Om inte du hade kommit hit, hade jag dött av att vara uttråkad." Jag skrattar lite och trappan tar slut. Han leder mig vidare, mot kungen och drottningen som står och pratar med någon högt uppsatt man.

 

"Mor, far" Mannen tystnar och backar undan. Det börjar småpratas och snart är salen fylld av skratt och kallprat igen. "det är nån jag vill att ni ska träffa.", fortsätter Robin och jag tar ett steg framåt, niger och ler vänligt.

 

"Ers majestäter.", säger jag och Robin ställer sig bredvid mig igen.

 

"Så det här är alltså den omtalade Saga.", säger kungen, ler och går fram till mig. "Robin har talat väldigt gott om dig och velat att vi skulle träffa dig."

 

"Jaså? Har han pratat om mig? Vad har han sagt då, om jag får fråga, ers höghet.", säger jag och ler generat.

 

"Att han har träffat en vacker och mycket speciell flicka." Mitt blod fryser till is.

 

"Speciell, ers höghet?" Min puls ökar och Robin tar min hand och trycker lite försiktigt, som för att säga att han inte sagt något och att jag inte ska reagera så hårt.

 

"Ja, han sa att ingen annan flicka nånsin stulit hans hjärta så bryskt som ni." Kungen ler och jag lyckas få fram ett litet skratt.

 

"Ursäkar du oss, far? Det är några fler som jag skulle vilja att Saga träffar.", säger Robin och kungen nickar. Robin leder mig vidare, mot två de två stora glasdörrarna som är öppna.

Bredvid dem står John och mamma.

 

---

Vad tycker du? Kändes som ett lite långtråkigt kapitel om du frågar mig...

En knubbig liten man med ett grönt förkläde med en sax och lite trådar i bröstfickan kommer fram till mig. När han ser Mathilda lyser hans ansikte upp.

 

”Kom in, kom in.”, säger han och vi tar några steg in. ”Är det till prinsens bal ikväll som ni ska ha en klänning?” Han riktar frågan till Mathilda, men jag svarar. 

 

"Ja.”

 

"Då ska vise, ser ni nåt ni gillar?” Jag går längre in i den lilla butiken och söker med blicken.

 

"Saga, vad sägs om den här?”, frågar Mathilda och jag vänder blicken till henne. Hon står bredvid en klänning som ligger på ett bord. Jag går fram till henne och drar efter andan när jag ser klänningen. Den är ärmlös, är tajt ner till höfterna, där det blir en stor kjol som går ner till marken. På överdelen där den sitter tajt och överkjolen på kjolen är beige-ljusgrön, på överdelen ser tyget jätteskrynkligt ut, men är i själva verket veckad så. Överkjolen på kjolen är veckad flera gånger och på ena höften sitter det en ros-rosett där överkjolen slutar så det ser lite ut som en triangel. Det är fyra underkjolar som är turkos-gröna allihopa och dem tre översta är tyget tunt på och dem ligger omlott på varann. Underkjolen är lika turkos-grönt som dem andra, men det är silke och tjockare tyg.

Allt som allt är klänningen jättevacker.

 

"Den är jättevacker.”, får jag ur mig.

 

"Har ni nåt rum där hon kan prova den?”, frågar Mathilda den lilla mannen. Han nickar och visar att jag ska följa efter honom med handen. Jag tar klänningen i famnen och skyndar efter honom in i ett litet rum bakom ett draperi.

 

"Säg till om ni vill ha hjälp, flicka lilla.”, säger Mathilda.

 

"Okej”, säger jag samtidigt som jag drar för draperiet och vänder mig mot spegeln som står lutad som väggen. Jag drar av mig den korta klänningen och lossar lite på snörningen på ryggen på den andra innan jag tar på den. Den är lite trög att få på och jag får kämpa lite med att få på den. När den väl sitter där den ska, vänder jag blicken till spegeln och studerar klänningen noga. Den sitter perfekt och det gröna man kan skifta i tyget passar jättebra ihop med mitt kopparskimrande hår.

Jag drar bort draperiet och möter Mathildas blick. "Den passar perfekt.”, säger jag och Mathilda nickar.

 

"Ni är underbar i den, kära barn.” Jag nickar bara och går tillbaka, in i det lilla rummet igen. Mathilda och den lilla mannen pratar med varann och jag hör Mathilda bjuda in honom till balen. Jag ler åt dem och tar försiktigt av mig klänningen och sätter på den korta igen.

 

 
Mannen som sitter mitt emot Robin i den lilla vagnen, Magnus, är en gammal barndomsvän. Han har kort, blont hår som står åt alla håll, blåa, oskyldiga ögon, en rak näsa och smala läppar. Magnus möter Robins blick och ler, ett snabbt leende som alltid dyker upp när han och Robin träffas eller helt enkelt umgås.

Dem har varit vänner så länge Robin kan minnas, alltid gjort allt tillsammans. Allt från hyss och bus, till att gå till skräddaren i byn och välja uppblåsta kläder till alla baler drottningen ordna, men som hon själv knappt medverkar på.

Det är på senare tid som Magnus har blivit mer stel och vaksam i Robins närvaro. Varje gång dem träffas är han mer tillbakadragen, tystlåten och blyg. Nästan som om han är rädd för Robin.

 

"Kan du berätta vart vi är på väg nu?”, frågar Magnus.

 

"Det sa jag ju förut, till Sagas bror och mamma. Där hon bodde innan hon blev fängslad.”, svarar Robin.

 

"Det har du inte sagt nåt om. Hon betyder rätt mycket för dig, eller hur?” Robin nickar och vagnen saktar in och stannar. "Jag tror jag älskar henne.”, säger han, öppnar den lilla dörren på vagnen, får ducka för att inte slå i huvudet och sätter ner fötterna i leran.

Så fort Saga hade berättat för honom att sheriffen fört bort henne och att hon skildes från sin familj så abrupt, hade han med en gång börjat leta efter dem. Frågat folk på slottet, nere i byn och lite här och var, han hade till och med varit nära på att fråga ut sheriffen var dem var, men kommit fram till att det inte var någon större idé. Han hade beordrat en av tjärnarna att söka upp hennes familj, och för en liten stund sedan, hade tjänaren kommit och meddelat att han visste vart dem bodde. Robin hade då slängt sig iväg för att besöka dem och bjuda in dem till balen och få träffa sin dotter och syster igen.

Och nu var han här.

Han ser sig omkring och upptäcker en liten stuga mitt ute i vetefältet. Det står någon böjd i vetefältet och det ser ut som att personen undersöker ett vetestrå. Robin börjar gå mot personen och när han är några steg ifrån, ser han att det är en pojke som står och hugger av vete. Det går upp för honom att det måste vara John.

 

"John?”, säger han försiktigt, pojken rycker till och vänder sig snabbt upp mot Robin med hackarn riktad mot honom.

 

"Vem är du?”, säger han och darrar på rösten. Robin höjer långsamt händerna ovanför huvudet.

 

"Jag heter Robin, Prins Robin...?”, lägger han till när pojken inte sänker hackarn. Pojken studerar honom en liten stund innan han sänker hackarn.

 

"Mamma! Kan du komma ut lite?”, ropar han och vrider huvudet mot stugan, men med blicken på Robin. Dörren öppnas och en medellång kvinna med axellångt, slitet hår, en urtvättad och sliten, föredetta mörkblå klänning med vitt förkläde ovanpå. När kvinnan ser Robin sänker hon genast huvudet och niger lite hastigt.

 

"Ers höghet.”, säger hon och skyndar fram och ställer sig bredvid pojken. ”Vad kan vi göra för er?”

 

"Jo, det är så att jag känner Saga. Hon är eran dotter och syster, eller hur?”, frågar Robin och ställer frågan till dem båda.

 

"Ja, det stämmer. Har det hänt nåt med Saga, är hon okej?” Mamman blir med ens orolig och Robin ser panik i hennes ögon.

 

"Nej, det har inte hänt nåt, hon mår bra, ni behöver inte oroa er. Men jag tänkte be er om en sak, om det går bra?” Han väntar inte på svar utan fortsätter; ”Jag skulle vilja att ni följer med mig, köper lite nya kläder i byn och kommer på balen på slottet ikväll. Saga kommer va där och anledningen till att jag letade upp er var för att bjuda er till balen så ni kan träffa henne igen. Hon har pratat väldigt mycket om er och är väldigt orolig.” Han håller fram ett kuvert med balinbjudan i. Sagas mamma tar emot den och niger samtidigt.

 

"Vi följer mer än gärna med er, ers höghet, och att få träffa Saga igen... det, tack så mycket.”, säger hon och ler med hela ansiktet.

 

"Skippa ers höghet-tjafset och kalla mig bara för Robin.”, säger han och ler tillbaka. Han vänder sig om och börjar gå tillbaka till vagnen.

 

"Vänta lite, ers, öh.. Robin, jag ska springa och hämta våra pengar.”, säger Sagas mamma, men Robin vänder sig om mot henne och får henne att stanna.

 

"Det behövs inte, jag betalar, och dessutom ska ni få lite pengar som ni kan leva på sen.” Han går till vagnen och går in och sätter sig. John och Sagas mamma följer efter och sätter sig mitt emot honom. Magnus kliver in, stänger dörren och sätter sig bredvid Robin.