"Robin, lägg genast  ifrån dig svärdet.", säger kungen, men Robin hör honom inte. Han är fullt koncentrerad på sheriffen och släpper honom inte med blicken.

Sheriffen vänder sig om mot honom och smackar med tungan.

 

"Prins Robin, med all respekt, tror du verkligen att du skulle kunna slå mig i en duell?"

 

"Sheriffen, med all respekt; dra åt helvete och håll dig borta från Saga.", säger Robin hotfullt och gör ett utfall som sheriffen lätt parerar. Drottningen drar efter andan, tjuter och trycker sig mot sin makes bröst, som gapar och stirrar på sin son.

Jag drar genast upp John på fötter och föser både honom och mamma framför mig, in i köket.

 

"Stanna här.", beordrar jag och försvinner tillbaka ut i matsalen innan de hinner protestera.

Två vakter är framme vid kungen och drottningen och för dem vidare till ett annat rum - köket - medan två andra vakter försöker sära på Robin och sheriffen. Men Robin tar ner ena vakten, och sheriffen den andra. Sedan går sheriffen lugnt fram till dörren, låser den och vänder sig om mot Robin igen.

Jag springer fram till Robin och ställer mig bredvid honom.

 

"Så, vad var det du ville tala med mig om, sheriffen?", säger jag och håller mina knutna händer i brösthöjd, så det ser ut som om jag är i slagsmål.

 

"Vid det här laget tror jag att du redan har förstått att jag är din far.", säger han och parerar ännu ett utfall från Robins sida. Robin ruskar frustrerat på huvudet och jag spänner käkarna.

 

"Robin, sluta. Jag vill inte att det händer dig nåt eller hamnar i problem tack vare mig.", säger jag och lägger en arm på Robins axel. Han slappnar av under min hand och jag ställer mig framför honom, mellan han och sheriffen. Jag tar hans ansikte mellan mina händer och tvingar honom att se på mig istället.

Hans blick är tom, men vaknar sakta till liv igen.

 

"Hörde du det, prinsen? Hon vill inte att du gör dig illa.", säger sheriffen hånfullt. Jag håller kvar Robins blick och pressar läpparna hon hans.

 

"Ja, just det ja. Det var ju så det låg till mellan er.", säger sheriffen bakom min rygg. Jag drar mig tillbaka från kyssen.

 

"Det här är min strid, inte din, okej?", säger jag till Robin och får på något sätt honom att sätta sig ner.

Jag vänder mig om mot sheriffen och vet inte vad jag ska göra nu.

Kom igen nu, Saga, tänk, säger jag åt mig själv. Det finns vätska i muggarna och karaffen, luft överallt runt omkring mig, eld i ljusen och facklorna, och marken har du tryggt under dig.

Jag tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att börja med vatten.

Så jag vänder mig om till bordet, höjer armarna ovanför huvudet med handflatorna uppåt och vänder mig om till sheriffen igen när jag ser att vattnet följer efter mina rörelser och slugar det rakt mot honom.

Oförberedd som han är, träffar det honom i bröstet och han slungas in i väggen. Jag vevar mina helt raka armar ett varv bakåt, vinklar handflatorna uppåt och pressar både händerna och vattnet uppåt så jag lyfter upp vattnet en bit ovanför golvet.

 

"Jag kanske har varit din dotter en gång i tiden. Men det är jag inte längre. För vet du vad? Sen den dagen då du stack, har mamma varit mycket lyckligare och gladare, ja, ända tills du kom tillbaka med soldater som bedrövade oss på Jarl!" Jag skriker det sista och spottar fram orden och ska precis slunga i väg vattnet på nytt när det hörs ett stön från Robin. Jag snurrar snabbt runt och när jag ser honom, har han sjunkit ihop på golvet och en blodpöl bildas runt honom.

 

"Robin!", skriker jag och slänger mig ner på knä bredvid honom. Bakom mig skrattar sheriffen.

 

"Usp. Se nu vad det var som hände med din lilla drömprins.", säger han och när jag vänder mig om, är han borta.

 

"Robin?", snyftar jag och vänder försiktigt över honom på rygg. Han stönar, men hjälper mig att vända på sig. Jag lägger hans huvud i mitt knä och börjar gråta när jag ser pilen som sticker ut i hans högra sida.

 

"Hjälp! Hjälp mig nån! Hjälp!", skriker jag och knyter upp bandet precis under bysten. Jag trycker bandet mot det öppna såret samtidigt som jag rycker ut pilen. Robin skriker rakt ut och mamma, John, kungen och drottningen störtar in i rummet.

 

"Vad har du gjort?!", skriker drottningen. Robin lägger en hand på min underarm och jag tvingar mig själv att se honom i ögonen.

 

"Förlåt mig, Saga. Jag svek dig.", viskar han och jag stryker hans kind och skakar på huvudet.

 

"Nej, det har du inte. Men om du går nu har du gjort det." Jag stryker bort en tår som droppat ner på hans kind.

 

"Sjukvårdare!", ropar kungen och sätter sig sedan vid sin sons sida. "Du kommer klara dig igenom det är, min son.", säger han och mamma störtar fram och sätter sig på Robins högra sida och inspekterar såret.

 

"Vi måste lägga ett förband på det där, annars kommer han förblöda.", säger hon allvarligt, men lugnt på samma gång. "Saga, har du ett band till? De är långa och breda så vi kan nog snurra dem runt hela kroppen." Jag nickar och knyter upp knuten i midjan och ger bandet till mamma.

 

"Okej, Saga, sätt honom upp. John, spring och hämta hjälp. Ers majestät, hjälp Saga att få upp Robin en liten bit ovanför golvet." Mamma delar ut order och vi gör som hon säger. På något sätt lyckas jag lyfta upp Robins axelparti en bit ovanför golvet (eller i alla falla några centimeter) medan kungen står grensle över Robin och lyfter upp hans höfter.

Mamma är snabb och effektiv när hon tar dem båda banden och lindar in Robin. Precis när vi är klara kommer John tillbaka med tre sjukvårdare och två vakter.

När Robin ser dem, hårdnar hans grepp om min arm, precis som om han inte vill jag jag ska gå.

 

Det är tomt i rummet och Mathilda går in, öppnar garderoben, tar ut alla klänningar i famnen, går fram till mig och lägger dem i min famn. Sedan går hon och plockar upp alla skor förutom ett par som hon skjuter fram till mig. Jag kliver i skorna och vänder mig om och går fram till Robins rum. Jag lägger över alla klänningar på ena armen och öppnar dörren med den fria handen. När jag kommer in slänger jag klänningarna på soffan och vänder mig om och hjälper Mathilda med alla skor.

 

"Tack, Mathilda.", säger jag. "Jag måste gå nu, annars blir väl drottningen ännu surare på mig."

 

"Gå du, jag hänger in dem här.", säger hon och ler. Jag går förbi henner och när jag kommer ut i korridoren får jag en obotlig lust att springa. Så jag springer fram nerför den breda trappan och precis innan jag ska gå in i matsalen, stannar jag, tar några djupa andetag och samlar samtidigt ihop mig inför mötet med Robin och kliver in.

John ser mig med en gång och han kommer genast på fötter och springer fram till mig. Jag sträcker ut armarna och får en bamsekram av honom (jag ger en till honom också). Mamma kommer fram till mig och ger mig en kram och en puss på kinden. Jag pussar John på hjässan och släpper honom för att krama tillbaka på mamma.

Robin ler charmigt och håller ut stolen åt mig när jag sätter mig ner. Jag skjuter in den och sträcker på mig innan jag vänder mig mot kungen och drottningen (som fortfarande är lite rödflammig i ansiktet).

 

"Så, Saga. Som jag har förstått det, så kommer du ifrån landen utanför staden?", säger kungen och jag möter hans blick på andra sidan bordet. Till höger om mig sitter Robin och till vänster sitter John. Till vänster om John, på kortsidan, sitter mamma, sedan drottningen och sedan kungen.

 

"Eh... A, det gör jag. Och vi har väl bott där ända sen jag var liten, va?", säger jag och vänder mig till mamma. Hon ler och nickar uppmuntrande åt mig.

 

"Och var är din far?", frågar kungen och jag stelnar. "Jag skulle gärna vilja mäta honom och talas vid med honom."

 

"Ehm... Min far, har är eh..." Jag fumlar med orden och vet inte vad jag ska säga.

 

"Här.", säger sheriffen samtidigt som han kliver in.

Jag slutar andas.

Vad vill han egentligen? Och vad gör han här?

 

"Ers majestäter, om ni ursäktar?" Han bugar åt kungen och drottningen samtidigt som ha går mot mig. "Får jag låna fröken Saga här en liten stund, bara?", frågar han och min han griper krampaktigt tag i Robins.

 

"Saga, andas.", väser Robin i mitt öra och jag drar in luft genom näsan.

 

"Ja, för all del.", säger drottningen och jag undrar om det bara är jag som märker lömskheten bakom hennes fasad. Sheriffen (alias min far) kommer fram till mig och jag känner paniken komma krypande. Jag klämmer hårdare om Robins hand, försöker få honom att säga att han ska följa med, att han måste tala med mig. Vad som helst som gör att jag slipper vara själv med sheriffen.

Men istället harklar han sig, slingrar ur sin hans från mitt grepp, ställer sig upp, ursäkter sig och går här ifrån.

Paniken griper tag i mig, jag får svårt att andas och vet inte vad ska ska göra.

 

"Saga?", säger sheriffen och håller fram en hand åt mig. Jag sträcker på mig, håller huvudet högt och ställer mig upp.

 

"Vad var det du ville tala med mig om?", säger jag kyligt.

 

"Eh... Det för jag gärna i enrum.", säger han och jag upptäcker att hans panna är full av svettpärlor.

Och helt plötsligt har mamma lagt en arm om mina axlar.

 

"Vad är det ni vill tala om med min dotter?" Mamma säger det snabbt, men jag hör ändå att hon la betoning på 'min'.

 

"Som sagt, det vill jag gärna göra i enrum.", försöker han igen, men utan resultat.

Robin kommer tillbaka bakom sheriffen, med mord i blicken den här gången. Han har draget svärd och bakom mig hör jag drottningen dra efter andan.

 

Det tar ett tag för orden att sjunka in för Robin. Det syns lång väg att han bearbetar det som jag precis har sagt. Jag sätter mig tungt ner på soffan och lutar mig bakåt med huvudet mot toppen på ryggstödet.

Robin flyger plötsligt upp och slår sig för pannan.

 

"Du måste skämta. Han kan nu inte vara din far!" Han börjar vanka fram och tillbaka på samma sätt som jag gjorde för en liten stund sedan.

 

"Robin" Jag ställer mig upp framför honom, tar hans ansikte i mina händer och tvingar honom att se min i ögonen. "Robin, jag förändras inte för det. Jag är fortfarande jag. Jag ser inte annorlunda ut för det.", säger jag och han lägger sina händer på mina underarmar. 

 

"Det vet jag väl. Men är du helt säker på att han är din far?", säger han med en orolig blick. Jag nickar och känner hur humöret sjunker.

 

"Jag vet inte hur jag inte har kunnat se det tidigare. Nu när jag tänker på det, är det självklart att sheriffen är min pappa. När mamma avvisade honom måste han ha börjat hata oss. Och vem skulle inte göra det när man tänker på det? Mamma har svurit evig trohet till pappa och avvisar honom helt plötsligt. Han fattade nog inte vad han gjorde när har reagerade så som han gjorde. Det måste vara det som har har velat tala med mig om hela tiden."

Robins tag om mina handleder hårdnar när jag nämner att sheriffen vill prata med mig. Hans blick blir hård och tom och hans grepp hårdnar ännu mer. "Robin? Robin, du gör mig illa, Robin!" Han rycker till, får liv i blicken, släpper mig och backar bort.

 

"Förlåt mig Saga, jag... Jag... Förlåt mig.", säger han, går snabbt fram till garderoben, drar ut några kläder och försvinner snabbt ut genom dörren.

Kvar står jag som ett fån, häller mig själv om ena armen och stirrar tomt på dörren. En ensam tår rullar nerför min kind, men jag torkar snabbt bort den och går fram till klänningen istället.

Det är samma lila klänning med två tjocka gråa band; ett runt midjan och ett som sitter precis under brösten. Samma klänning som jag hade på min när Robin och jag dansade ute i regnet. Ärmarna går ner till armbågarna och kjolen sluter en liten bit nedanför knäna.

Jag suckar och drar klänningen över huvudet. Jag knyter banden och kommer på att Mathilda inte hade med sig några skor.

 

En kvart senare är jag på väg nerför den breda trappan - barfota eftersom Mathilda inte hade några skor med sig och jag ville inte gå in i 'mitt' rum och störa mamma och John. Så här går jag nu, barfota och hoppas att drottningen inte kommer vara alltför sur på mig över det. Egentligen så borde jag vara försiktigare när det gäller drottningen - egentligen. Hon är ju trots allt drottningen och skulle kunna skicka tillbaka mig till fängelset när hon vill, men just idag - just nu - orkar jag inte bry mig om henne.

Jag stannar mitt i ett steg när jag hör drottningens gälla röst och Mathildas mumlande ursäkt. Trots att dörren till drottningens (och kungens) kammare är stängd så hörs hennes röst klart och tydligt.

 

"Och vad menar du med det?! Du skulle bara se till så sheriffen kunde tala med Saga" - hon fnyser mitt namn - "och sen få sona sitt brott! Men det var tydligen för svårt för lilla Mathilda att förstå!" Drottningen skriker nästan och jag kan se hennes ansikte framför mig som blir rödare och rödare för varje ord som hon slänger ut mot stackars Mathilda. Jag smyger närmre dörren och ser ner på mina nakna tår. Jag skulle faktiskt kunna rädda Mathilda ur den här skiten.

Och innan jag vet det själv, knackar jag på dörren och väntar på drottningens snäsande "kom in".

Jag öppnar dörren lite grann och sticker in huvudet genom glipan.

 

"Ursäkta att jag stör, men Mathilda, du råkar inte ha några skor åt mig?", frågar jag så vänligt jag kan och klämmer fram ett leende som jag hoppas ser vänligt och oskuldsfullt ut. Mathilda skickar ett tack med blicken och vänder sig sedan till drottningen som står med ena handen och håller för ögonen och med den andra viftar hon iväg Mathilda och mig.

Mathilda vinklar ner huvudet när hon går förbi drottningen, ut i korridoren. Jag höll upp dörren åt henne och nu stänger jag den bakom henne. Så fort Mathilda kommer ut i korridoren sträcker hon på sig och vänder sig mot mig samtidigt som hon mumlar:

 

"Den kvinnan kan aldrig få nog." Jag skrattar och skakar på huvudet år henne.

 

"Men asså, jag menade allvar, Mathilda, har du några skor eller jag ska gå omkring och vara naken om fötterna?" Hon skrattar till åt mig samtidigt som vi börjar gå tillbaka till mitt (Robins) rum. Hon blir plötsligt allvarlig när hon vänder sig till mig och säger:

 

"Hur visste du att jag var där inne, föresten?"

 

"Drottningens röst hördes lång väg och jag kunde urskilja din.", säger jag med en axelryckning.

 

"Men då hörde ni ju vad vi talade om." Det är ingen fråga men jag nickar i alla fall. "Jag vet inte hu mycket du hörde, men jag vill att du ska veta att jag inte var med på det. Drottningen tvingade mig till det, annars skulle jag förlorat mitt jobb.", fortsätter hon. Men jag skakar bara på huvudet.

 

"Det trodde jag inte heller att du var." Vi är framme vid 'mitt' gamla rum, Mathilda knackar två gånger på dörren och väntar på svar.

 

"De är säkert redan nere. Det skulle inte förvåna mig, mamma gillar att vara tidig.", säger jag när vi inte får något svar och öppnar dörren.

 

Jag ligger och tänker tillbaka på drömmen. Den var ju egentligen ingen dröm, utan ett minne.
Robin sover fortfarande, eller det tror jag i alla fall. Han ligger på mage med huvudet bortvänt från mig och dreglar på sin kudde. Jag behöver inte ens se efter om han faktiskt dreglar, utan det vet jag redan. Det gör har alltid, och idag är det inget undantag.
Jag ligger på rygg med händerna knäppta över magen och tittar upp i taket. Det är några sprickor här och var i den vita färgen och från fönstret går det en hackig spricka ända till mitten av rummet. Precis ovanför mitt huvud i ögonhöjd, är det en liten svart fläck. Det kan också vara en spindel som hänger upp och ned, det är lite svårt att avgöra härifrån.
Trots att jag sovit hela natten utan att vakna eller bli störd, är mina ögonlock så pass tunga att det känns som om jag inte har sovit alls. Jag vet att om jag faktiskt skulle lyckas somna, så skulle samma dröm - eller minne - spelas upp igen och när jag vaknar nästa gång, kommer det att kännas likadant - om inte ännu värre.
Jag suckar och vänder blicken till sprickan vid fönstret, följer den med blicken tills den slutar, och sen tillbaka igen. Vid fönstret sluter jag och vänder blicken till gardinerna. Jag följer dem med blicken ända ner till golvet, vid varje skrynkla och veck och sen samma väg upp igen.

"Vad gör du Saga?" Jag rycker till vid ljudet av Robins röst och vänder blicken till honom istället. Det går upp för mig att han måste vänt sig om när jag var upptagen med att följa gardinen med blicken.
Han smeker försiktigt min kind med toppen på pekfingret. Jag ler mot honom och tar hans andra hand.

"God morgon. Du vet att jag tycker att du är söt när du dreglar medan du sover, men det börjar gå lite överstyr.", säger jag och nickar mot hans drägliga kind. Han flinar mot mig, tar min hand och för den mot kinden. Jag försöker dra tillbaka handen, men lyckas inte och börjar rycka i den.

"Nej! Jag vill inte ha ditt dregel på min hand!", säger jag och petar honom i sidan med handen han inte håller i. Han rycker till och slappnar av ett ögonblick med handen som han håller i min hand med. Jag drar tillbaka min hand och slänger mig upp ur sängen och backar bort mot sofforna och hans mini-bibliotek.
Han fortsätter flina mot mig och reser sig sakta upp ur sängen och går långsamt mot mig. Jag håller ut en hand mot honom.

"Nej, nej. Våga inte ens tänka tanken.", säger jag och backar snabbare, rakt på ett armstöd på en av sofforna. Ett litet tjut passerar mina läppar när jag välter bakåt, ner i soffan. Robin ökar på stegen och är snabbt framme vid kanten på soffan.
Det knackar på dörren och jag skyndar mig att sätta mig upp och lägga en bok i mitt knä, samtidigt som Robin springer tillbaka till sängen och slänger sig ner på mage och låtsas sova. Det knackar en gång till på dörren.

"Prins Robin! Fröken Saga! Det är frukost med fröken Sagas familj och kungen och drottningen om en halvtimme!", ropar Mathilda genom dörren.

"Okej, Mathilda. Tack!", ropar jag tillbaka. Jag lägger ifrån mig boken och ställer mig upp när en nyckel vrids om i låset, dörren öppnas och Mathilda står där och ser sur ut.

"Jag visste att han inte var vaken än. Typiskt prins Robin.", muttrar hon för sig själv innan hon vänder sig mot mig. "Och vad gör ni här, fröken Saga?"
Fröken Saga? Sen när kallar hon mig för fröken Saga? Jag sa ju åt henne att hon skulle se på mig som en av hennes väninnor. Och varför beter hon sig så konstigt för? Hon vet ju att Robin och jag...
Sheriffen kliver fram bakom Mathilda och avbryter mina tankar.

Robin

Så fort Saga får syn på sheriffen stelnar hon. Det är som att slå på en knapp och Saga beter sig annorlunda. Hon vänder sig stelt om, mot sheriffen. Robin, som vände sig om i sängen så fort det blev tyst, ger Saga en orolig blick.

"Sheriffen. Vad förträffar mig denna äran?", säger hon och pressar fram ett leende. Han tror inte att sheriffen eller Mathilda såg det, men han känner Saga tillräckligt bra för att veta att hon pressade fram det. Sheriffen tar ett steg in, mot Saga, samtidigt som han pratar.

"Jo, jag skulle vilja tala lite med er, bara. Och sen också för att hjälpa Mathilda med att väcka er och prinsen.", säger han och tar ännu ett kliv närmre Saga. Pulsen stiger på Robin och skyndar sig med att säga:

"Det behövs inte, vi är redan vakna. Men jag skulle faktiskt vilja ha lite privatliv på morgonen." Han säger det så pass bestämt, att det får både Mathilda och sheriffen att backa ut.

"Vänta lite, bara. Jag tog med mig en klänning till er, fröken Saga.", säger Mathilda snabbt innan Saga hinner stänga dörren efter dem.

"Jaha. Eh... jag kan ta den med en gång, då", säger Saga, men Robin ser att hon helst av allt skulle vilja smälla igen dörren framför näsan på sheriffen och Mathilda. Mathilda ger genast Saga en klänning och skyndar sig ut i korridoren igen. Saga slår igen dörren med foten samtidigt som hon vänder sig om och lägger klänningen i soffan och sätter sig tungt på armstödet.
Robin kliver upp och går fram till henne. Hon lägger en hand på pannan och kryper ihop en aning när han kommer nära henne. Hon har börjat göra så mer och mer de senaste dagarna och Robin vet inte vad han ska göra när hon gör så. Men den här gången sätter han sig på huk framför henne och lägger ena handen på hennes knä och söker efter hennes blick. Hon blundar hårt och suckar djupt.

"Saga?", säger Robin utan att få något riktigt svar. "Saga, är du okej?" Hon skakar på huvudet och det får honom att gå runt henne, sätta sig i soffan, lägga armarna om henne och kasa ner henne i sitt knä. "Han har gått nu, okej? Han är inte här." Han stryker hennes rygg och hon lutar huvudet mot hans bröst.

"Jag vet. Det är inte det.", säger hon och möter hans blick. "Jag drömde om min pappa inatt. Fast det var ingen dröm, utan mer som ett minne och nu när jag såg sheriffen, så såg jag..." Hon ställer sig upp och börjar gå fram och tillbaka framför soffan och Robin.

"Såg vad, Saga?", frågar han och en rynka dyker upp mellan hans ögonbryn.

"Herregud! Att jag inte har sett det tidigare.", säger hon och halvskriker. Hon stannar plötsligt, vänder sig mot Robin och ser helt uppriven ut. Hennes blick flackar och Robin ser på henne att hon inte vet vad hon ska göra. "Sheriffen är min pappa."

---

Vet att det var EVIGHETER sen förra kapitlet och är ledsen för det. Men jag ska försöka bättra mig, lovar! Hoppas ni gillar kapitlet, kramiz :) <3