"Oj, ers majestät, jag... eh... såg inte att det var ni. Jag ber om ursäkt..!" Längre hinner jag inte innan drottningen avbryter mig.

 

"Nej, det hoppas jag verkligen inte att du såg!", säger hon och jag är nära på att rygga tillbaka av hennes hårda tonfall. Bakom mig hör jag Robin sucka.

 

"Hej, mor. Vad vill du?" Han kommer upp bakom mig och jag ser upp på hans ansikte som måste vara minst ett huvud högre upp än mitt.

 

"Sheriffen kom och talade med mig innan. Han sa att du hade tagit med dig en flicka från fängelset och bad mig att tala med dig om att du ska ta flickan tillbaka." Jag stelnar. "Så... är det här flickan du förde till slottet?" Hon sänker ner huvudet och ser på mig. Jag slår snabbt ner blicken.

 

"Ja, det var Saga jag tog med från fängelset. Och vad ska han med henne till?", säger Robin hårt och lägger ena armen på min höft, som för att skydda mig och inte låta någon ta mig ifrån honom.

 

"Det vet jag inget om, och det är inte min sak att veta, heller. Men, du ska föra flickan tillbaka och förklara för sheriffen varför du tog med henne.", beordrar drottningen och en rysning åker genom min kropp.

 

"Nej. Det kan du glömma, skulle aldrig falla mig in. Nu, om du ursäktar oss, ska vi faktiskt förbi här.", säger Robin och går emellan drottningen och mig, håller ut handen förbi drottningen åt mig, jag går förbi och han kommer efter. Vi svänger höger och börjar gå mot den breda trappan i tystnad.

 

"Jag skulle aldrig låta någon ta dig tillbaka till fängelset. Aldrig.", säger han och tar min hand.

 

"Säkert?", frågar jag tyst när vi går uppför trappan.

 

"Ja, helt säkert. Det skulle jag aldrig göra." Vi kommer fram till min dörr. "Aldrig." Han släpper min hand och sätter båda händerna på mina kinder. Jag ser ner i marken, men han vinklar upp mitt ansikte. Jag tänker mig inte för och ger honom en kram. Han kramar mig tillbaka. Hårt, men samtidigt omtänksamt och kärleksfullt och pussar mig mitt på huvudet. Jag drar mig försiktigt ur kramen och öppnar dörren, går in och stänger den bakom mig. Mina ben viker sig under mig och jag pressar kuveret hårt mot bröstet.

Efter en stund ställer jag mig upp och går långsamt fram till sängen, lägger mig ner på den och det dröjer inte länge innan jag sjunker in i en djup sömn.

Jag vaknar av att någon rycker i mina händer och inser att jag ligger på mage, med en säck över huvudet och händerna fastbundna på ryggen. Adrenalinet börjar pumpa runt i kroppen och jag sparkar automatiskt med benen och lyckas sparka någon på handen.

 

"Aj, håll fast henne!", ryter en man. Ett par händer håller fast mina ben och ett rep snöras hårt runt vaderna. Jag försöker rycka mig loss, men lyckas inte och lyfts upp i luften. Dörren ger ifrån sig ett tyst gnissel när den öppnas och så fort jag är ute i korridoren börjar jag skrika.

 

"Hjälp! Robin hjälp mig! Släpp mig! Släpp mig, säger jag!" Jag sprattlar och känner att dem är nära på att tappa mig flera gånger. "Hjälp! Hallå?! Hjälp mig!", fortsätter jag och skriker rakt ut istället. Då hör jag att en dörr flyger upp och snabba fotsteg som kommer närmre.

 

"Släpp henne! Nu!", befaller Robin.

 

"Som ni vill, ers höghet.", säger en annan man och jag släpps och slår i golvet. Det gör ont och jag tappar andan en liten stund. Jag hör svärd dras ut ur sina fodral och det dröjer inte länge förrens det ekar i korridoren av svärd som klingar mot varann.

 

"Vakter!", gormar Robin. "Vakter!" Jag hör några fotsteg längre bort och fler svärd som klingar mot varann.

 

"Saga? Är du okej?" Robin drar av säcken och studerar snabbt mitt ansikte innan han knyter upp repen. Han hjälper mig att ställa mig upp och leder mig mot sitt rum.

 

"Men, vakterna da? Klarar dem sig?", frågar jag.

 

"Ja, de är dem bästa vakterna i hela kungarriket. Dem klarar sig fint.", säger han och leder in mig i sitt rum.

Jag kliver ut på ett stort trädäck med en låg betongmur runt om förutom en bred trappa som leder ner på stengången ut i trädgården. Gräsmattan är mörkgrön och vore det inte för att himlen var så grå och mörk, skulle gräset säkert vara ljust. Runt hela trädgården är det en hög, grön häck och lite överallt i trädgården står det ståtliga statyer. Stengången leder fram till en stor fontän, formad som en drake som sprutar vatten ur munnen. Jag går sakta nerför trappan, mot fontänen, som om att den drar mig till sig.

Stengången går runt hela fontänen och på andra sidan av den står det en träbänk och på bänken sitter Robin. När jag ser honom börjar jag automatiskt le och när han vänder ansiktet mot mig, kan jag tydligt se när han drar efter andan. Han ställer sig sakta upp och kommer fram till mig.

 

"Saga. Du är... jättevacker.", säger han och ser på mig uppifrån och ner. Jag känner hur jag blir varm om kinderna och slår undan blicken, forfarande med leendet på läpparna.

 

"Det är Mathilda som har hjälpt mig.", säger jag och möter hans blick igen. Han nickar bara till svar, verkar inte kunna säga något. "Vad var det du ville tala med mig om?"

 

"Just det." Han tar min hand, får mig att gå runt honom och sätta mig på bänken. Han sätter sig bredvid mig i samma stund som himlen mullrar. "Jo, jag bad dig att komma hit för jag ville tala med dig om att gå på min maskeradbal tillsammans med mig."

 

"En maskeradbal? Jag vet inte, jag menar... jag kan inte dansa, har inte känt dig mer än två, tre dagar och... du fyller år? Jag har inte nån present."

 

"Om du kommer, skulle jag bli jätteglad. Och jag kan lära dig dansa. Här och nu. Snälla, Saga." Han håller fram ett kuvert. Jag ser länge på det innan jag tar det.

 

"Okej da, men jag har ingen klänning heller. Och jag måste varna dig, senaste gången jag dansade, slutade det i katastrof." Han skrattar och ställer sig upp, och håller samtidigt ut en hand mot mig. Jag ler och suckar samtdigt som jag tar hans hand och han drar mig upp på fötter. Himlen mullrar igen och det faller några droppar i mitt ansikte. Robin lägger händerna på mina höfter och drar mig ett steg närmre honom, sen tar han min ena hand och lägger på sin axel och min andra hand i sin. Han börjar föra mig runt, i en cirkel. Jag snubblar några gånger, men varje gång tar han bara ett stadigare grepp om min midja och fortsätter föra mig runt, runt, tills jag är så yr att allt snurrar. Utan att tänka mig för, börjar jag skratta och tar ett steg bak för att hämta luft. Robin håller forfarande i min hand och ser mig djupt i ögonen. Mitt skratt avtar i samma takt som renget ökar i kraft och det tar inte lång tid innan mitt hår, min klänning och hela jag är blöt. Det verkar inte störa Robin att det regnar, för han drar in mig i sin famn och börjar dansa med mig igen. Han snurrar runt mig i en pirruett ett varv och böjer mig sedan bakåt. Jag böjer upp mitt ansikte mot himlen och regnet piskar mig i ansiktet. När jag vinklar upp ansiktet mot Robin igen, drar han mig sakta upp tills jag står helt upprätt. Han för sitt ansikte närmare mitt, jag sluter ögonen men precis innan våra läppar möts, knallrar det så högt att jag hoppar till.

 

"Det är bara åskan.", säger han och för sitt ansikte närmare mitt igen. Jag tar ett steg bakåt, går snabbt fram till bänken och plockar upp kuveret, som nu är ganska blött. 

 

"Jag vet, men vi kanske borde gå in?", säger jag. Han ler snett mot mig och nickar. Jag vänder mig om mot slottet och börjar sakta gå mot det. Robin sluter upp vid min sida och vi går under tystnad tillbaka mot slottet. Vi går uppför trappan och han öppnar dörren för mig. Jag nickar åt honom som tack och märker inte när jag går in i någon.

 

"Oj, förlåt mig, jag ber om ursäkt!", häver jag ur mig innan jag ser vem det är jag har gått in i. Jag vänder upp blicken och får se drottningens hårda ansikte.

En sund senare knackar det på dörren och när jag öppnar möts jag av en massa klänningar som läggs i min famn. Mathilda ställer sig vid sidan av mig och drar lite i min arm. Jag följer efter henne och lägger alla klänningar i en hög på sängen.

 

"Kom nu, Ers höghet bad mig att hämta dig, eftersom du inte fick bada klart förut.", säger Mathilda när jag vänder mig om mot henne.

 

"Mathilda, är du okej? Mår du bra?", säger jag.

 

"Ni behöver inte oroa er för mig, jag mår bra." Hon viftar bort frågan med handen och går fram till alla klännningar och börja riva i högen. "Jag hade valt en vaker klänning som passar dig utmäkt till mötet med prinsen."

 

"Hade du? Hur ser den ut? Jag kan hjälpa dig att leta.", säger jag. Hon sätter upp ena handen mot mig.

 

"Nej, du ska sitta och vänta och inte göra någonting tills jag har hittat den.", säger hon bestämt och jag ställer mig bakom henne med blicken i hennes nacke. Hon hittar klänningen hon letar efter och drar ut den ur högen, svänger runt och håller den mot sig när hon visar mig den. Jag drar efter andan när jag ser den. Delvis för att jag knappt har haft på mig någon klänning förut och delvis för att jag tycker den är vacker. Hela klänningen är lila, förutom ett tjockt, grått band som sitter precis under bysten och ett likadant band runt midjan. Ärmarna går ner till armbågarna och kjolen slutar en liten bit nedanför knäna. Jag ler och håller i den medan Mathilda går iväg en liten stund och kommer tillbaka med ett par öppna gråa skor.

 

"Lägg den på stolen och följ med mig.", säger hon och håller ut ena handen mot mig. Jag gör som hon säger och hänger den över ryggstödet på stolen. Sen tar jag hennes hand och följer med henne ut i den stora, vita korridoren, nerför en trappa, till vänster och in i ett annat, tomt rum med stengolv och väggar. En liten bit in i rummet står det en badtunna fylld med varmt vatten. Mathilda nickar åt den och går iväg. Jag går sakta fram till den, tar av mig handduken och kliver i.

 

                                                                       ***        

En stund senare är vi tillbaka i mitt rum, jag är renare än vad jag har varit på länge och mitt långa, slitna, kopparskimrande hår är blankare än någonsin. Mathilda kommer fram till mig.

 

"Om ni vill kan jag klippa ert hår?", frågar hon och jag nickar. Hon ställer fram en pall mittemot en stor spegel med guldram som hänger på en vägg och klappar på den för att jag ska komma och sätta mig. Jag ler mot henne och kommer lydigt och sätter mig på stolen med ryggen mot henne. Hon tar en borste från ett bord med hjul som står bredvid henne och börjar borsta det. När det är genomborstat plockar hon upp saxen och klipper bort topparna. Hårstrå efter hårstrå faller ner på golvet och när hon är klar, är det ner till halva mina överarmar och det ser friskare ut än vad det någonsin har gjort. Jag ler åt mig själv i spegeln och ställer mig upp, går runt pallen och ger Mathilda en kram.

 

"Se så, flicka lilla, du är inte klar än.", säger hon i mitt hår.

 

"Är jag inte?", frågar jag.

 

"Nej, vi måste få på er klänningen också.", säger hon och skrattar. Jag släpper henne och hon går fram till klänningen, plockar upp den och kommer fram till mig igen. Jag tar den och låter handduken sjunka ner på golvet innan jag drar klänningen över huvudet. Mathilda hjälper till lite och när den är på, knyter hon försiktigt bandet runt min midja samtidigt som jag knyter det under bysten.

 

"Vänta lite.", säger hon, går fram till stolen igen, tar skorna och ställer dem framför mig. Jag kliver i dem och vänder mig till spegeln. Jag blir tvungen att dra efter andan.

Är det där verkligen jag? Flickan i spegeln är ju så vacker. Är det jag?

 

"Du är vacker.", säger Mathilda, precis som att hon kan läsa mina tankar. Jag lyckas inte få fram något, utan står bara och ler åt mig själv i spegeln. Flickan i spegeln är så vacker, med kopparskimrat hår, en vacker lila klänning och hon ser så... vacker ut, helt enkelt.

 

"Jag ska följa er ut till trädgården. Men jag måste varna er, det är mörka måln på himlen, och mörka måln kan bara betyda en sak. Det kommer ett oväder.", säger hon och börjar gå. Jag följer efter och vi svänger höger så fort vi kommer ut i korridoren, nerför en bred trappa, svänger vänster efter trappan och fortsätter rakt fram en liten bit, innan hon stannar framför två stora glasdörrar. När hon vänder sig om och går förbi mig, nickar hon samtidigt och jag tar ett djupt andertag, öppnar ena dörren och går ut.

Jag drar snabbt handduken hårdare omkring mig, samtidigt som jag stirrar in i sheriffens ögon.

 

"Nej, men, hejsan Saga. Tänka sig att vi skulle träffas här.", säger han. En rysning går längs med hela ryggraden på mig och när sheriffen tar tag om mig överarm, rycker jag mig låss och stirrar på honom.

 

"Våga inte röra mig.", säger jag. "Tro inte för en sekund att jag inte kommer ihåg vad du har gjort mot mig. Och Ferdinand!" Mina ögon tåras, men jag torkar snabbt bort dem. "Det är ditt fel att han är död! Ditt och ingen annans!" Sheriffen höjer snabbt en hand och slår mig på ena kinden, sen tar han tag om min hals med båda händerna och trycker upp min mot stenväggen.

 

"Du ska bara vara tyst. Det var inte mitt fel att Ferdinand dog, utan vet du vems fel det var? Det var ditt.", säger han och trycker ännu hårdare mot min hals. Mina fötter lyfter från marken och jag klöser hans händer med mina naglar. Jag försöker dra bort hans händer, men lyckas inte och sparkar honom i magen i stället. Hårt. Men det märks inte på honom och det börjar svartna för mina ögon. Just som jag tror att det är ute för mig, ser jag en skymt av prins Robin och i nästa sekund, släpper sheriffen min hals och sjunker ihop på golvet. Robin kommer snabbt fram till mig och håller i mig. Sakta kommer luften tillbaka och jag börjar andas normalt igen.

 

"Är du okej?", frågar Robin och jag nickar sakta.

 

"Tack." Är det ända jag får fram och Robin börjar leda mig bort från sheriffen. När det går upp för mig att han tänker leda mig ut härifrån stannar jag. Han vänder sig mot mig.

 

"Saga, vad är det?", frågar han. Jag möter hans bruna ögon.

 

"Jag... eh... det är bara det att jag inte vill bedröva dig på din tid. Du tog mig hit för att jag skulle få bada, och så bara gör jag allt fel, och sheriffen kommer hit och allt bara..." Jag vänder bort blicken, lämnar hans sida och går snabbt mot utgången. Jag öppnar dörren, kliver ut på det kalla stengolvet och småspringer iväg.

 

"Saga!", ropar Robin efter mig. Jag hör snabba fotsteg och börjar springa. Tårarna stiger i mina ögon samtidigt som jag hör fotstegen komma allt närmre.

 

"Saga, stanna!", ropar han, men jag springer snabbare, snubblar nästan när jag inte längre ser var jag sätter fötterna. En liten bit längre fram ser jag mitt rum och springer fram till dörren. Jag stannar framför den, vänder blicken mot Robin som snart är framme, öppnar dörren, kliver snabbt in och stänger den efter mig.

 

"Saga! Kom igen nu! Det var inte ditt fel. Du kunde inte veta vart jag hade tänkt göra, och du kunde definitivt inte ha en aning om att sheriffen skulle komma. Saga?", säger han genom dörren. Jag andas snabbt tårarna rinner längs med mina kinder. Jag väntar en liten stund, torkar bort tårana och öppnar sen dörren på glänt.

 

"Det var inte ditt fel.", säger Robin och vinklar upp mitt ansikte mot sitt. Jag möter hans blick och skakar på huvudet. "Jag ser till så Mathilda fixar ett annat bad för dig, i ett annat rum, där bara du och hon är, okej? När du är klar sen kan du väl möta mig i trädgården? Mathilda kan visa dig vart du ska.", fortsätter han. Jag nickar sakta och ger honom en blick som tack. "Hon kommer snart och hämtar dig. Jag ska bara tala med henne först, så ses vi om en stund." 

Han vänder sig om och börjar gå nerför korridoren. Jag följer hans ryggtavla tills jag inte kan se honom längre.

Medan prins Robin är iväg och hämtar te, vrider jag stelt på kroppen och lyfter sakta ner fötterna mot golvet. Mina fötter tas emot av en mjuk matta, jag tar ett djupt andertag och ställer mig upp. Det vita, långa, rena nattlinnet jag har på mig ser lysande vitt ut i jämförelse med mina smutsiga och darrande ben. Ferdinand dyker upp i mitt huvud och jag blir tvungen att luta mig mot sängen. Jag tar djupa andertag samtidigt som tårarna stiger i mina ögon igen. Det blir översvämning och tårarna rullar nerför mina kinder. Mina ben viker sig under mig och mina knän slår i mattan. Det svider lite, men inget mer. Jag lutar mig mot sängen och låter tårarna rinna. När jag hör steg som närmar sig, vinklar jag upp huvudet och ser prinsen stående med två muggar, en i varsin hand. Han ställer ifrån sig dem på en byrå som står innanför dörren och går fram till mig med ett förstående ansiktsuttryck.

 

"Är du okej?", frågar han och sätter sig ner bredvid mig.

 

"Nej.", säger jag och bryter ihop. Han lägger ena armen om mig och jag lutar mig mot honom. 

Efter en stund, när jag har slutat gråta och teet garanterat har kallnat, ställer han sig upp och håller ut händerna mot mig.

 

"Kom", säger han. "kom, du behöver detta.", tillägger han när han ser min blick. Jag nickar och sträcker ut händerna. Han tar dem och drar upp mig på fötter. Mina ben skakar fortfarande, bara inte lika mycket. Han håller kvar min ena hand och tar ett steg. När jag inte gör likadant, ler han och drar lite i min hand.

 

"Kom nu, det kommer gå bra.", säger han. Jag nickar, mer för att övertyga mig själv om att jag klarar det. Jag menar, det är ett steg, inte ett dödshopp. Med det i huvudet, tar jag ett steg och står fortfarande upp och innan jag vet ordet av, går jag i en vit, stor och vacker korridor med prins Robins hand i min och jag gråter inte. Han leder mig vidare till en stor, brun dubbeldörr, knackar på den och väntar tills det kommer någon och öppnar. En liten tant som ser vänlig ut öppnar ena dörren och släpper in oss. 

Vi är i ett stort rum, med stengolv och väggar. Längs med väggarna står det stora och höga träpaneler och bakom dem kommer det ut ånga. Den lilla tanten leder oss till varsinn panel, bredvid varann och det går upp för mig.

 

"Jag ska bada, eller hur?", säger jag till Robin. Han ler mot mig och sparkar av sig skorna.

 

"Fel. Vi ska bada, fast i varsinn badtunna, såklart.", säger han och jag klämmer fram ett leende. Tanten kommer fram till mig.

 

"Ta av dig klänningen och hoppa i tunnan nu, flicka lilla.", säger hon och håller fram handen.

 

"Eh... Okej, ska jag bara...?"

 

"Nej, nej, inte framför Ers höghet! Det får man inte göra.", säger hon hon tar min hand, öppnar panelen och knuffar vänligt in mig. Jag vänder mig om mot det hållet där Robin stod förut och ser en glipa, en ganska stor sådan i min panel. Jag kan nästan se in i Robins och vänder mig om, mot hans och drar av mig linnet, underkläderna och får en konstig känsla av att någon, eller något iaktar mig. 

 

"När du är avklädd, kliver du i vattet. Och just det, mitt namn, om ni undrar, är Mathilda.", säger tanten. Jag gör som hon säger och kliver försiktigt ner i det varma vattnet. När jag har sjunkt ner, så vattnet är ända upp till halsen på mig, kommer hon in och strör rosblad på hela vattenytan.

 

"Glöm inte ditt långa hår. Det måste också blötas och tvättas, vet du.", säger Mathilda. Det är som att hon kan se rakt igenom väggen. Jag tar ett djupt andertag och sänker ner huvudet under vattenytan. Ett otäckt minne väcks till liv och jag får panik och slänger mig upp ur vattnet, ner på golvet.

 

"Saga? Saga är du okej?", hör jag Robin säga, innan Mathilda ställer sig bakom mig och lägger en handduk på mina axlar. Mitt i rörelsen stelnar hon och när jag vänder mig om, möts jag av sheriffens svarta ögon.

När jag vaknar igen ligger jag i en stor, mjuk och skön säng. Jag slår upp ögonen och ser mig yrvaket omkring. Prins Robin sitter i en fåtölj med huvudet lutat bakåt och andas djupa andetag. Ett leende smyger sig på mina läppar och det är som att han märker att jag tittar på honom, för han rycker till och vänder upp huvudet mot mig. Han gäspar och blinkar några gånger mot mig, som om han inte ser att jag tittar på honom.

 

"Saga? Är du vaken?", frågar han. Jag nickar och han sätter sig på knä på golvet bredvid mig. "Hur är det?"

 

"Jag... eh... jag vet inte.", svarar jag och alla minnen kommer tillbaka. Ferdinands kalla, livlösa hand, prinsen som håller i mig, leder mig ut och sen blir allt svart. Mina ögon tåras när jag tänker på Ferdinand. Jag hasar mig upp i sittande ställning och när jag lutar mig bak, mot väggen svider det på ryggen, men inte lika mycket som det gjorde innan.

 

"Jag tog hit några vårdare och lät dem tvätta och sköta om dina sår när du var medvetslös så slapp smärtan när det tvättades.", säger han när han ser min blick. Jag nickar och han ser oroat på mig. "Saga?" Jag ler ner på täcket som ligger över mina ben.

 

"Ferdinand? Är han...?" min röst dör bort och tårarna börjar rinna. Prinsen sätter sig på sängen, vänd mot mig och tar min hand.

 

"Han var inte stark nog. Saga, jag är ledsen. Han var redan borta när jag tog dig till honom. Jag visste inte det, utan vårdarna berättade det för mig när du var medvetslös.", säger han och jag börjar gråta. Han flyttar sig närmre mig och när han försöker lägga armarna runt mig, knuffar jag bort honom.

 

"Nej! Ferdinand, han... han kan inte...! Han får inte! Nej!", säger jag och börjar slå på prinsens bröst. Han fångar upp mina armar mitt i ett slag och håller i dem tills jag slutar kämpa emot och han lägger armarna om mig istället. Jag sjunker ihop i hans famn och börjar skaka i hela kroppen. Han stryker min rygg och efter en stund slutar jag skaka, och det är bara tårarna som rinner.

 

"Det kommer bli bra Saga, jag lovar det. Allt kommer ordna sig.", viskar han i mitt öra, om och om igen. 

Sluta gråta! Skärp dig! Det är för fanken prinsen som sitter och håller om dig!

Jag slutar gråta och torkar bort tårarna.

 

"Tack.", viskar jag. "Tack så hemskt mycket, ers höghet."

 

"Kalla mig Robin.", säger han och vinklar upp mitt ansikte mot sitt. "Vill du ha något? Vad som helst?" Jag skakar på huvudet, men han ler bara lite snett mot mig. "Jag hämtar te till oss. Blir det bra? Jag tror nämligen att du behöver ha i dig något efter att ha varit utslagen i två och ett halvt dygn.", säger han och ler mot mig. Han ställer sig upp och går iväg efter te.

Vagnen stannar, den gungar till när mannen som bar Ferdinand kliver av. Hans fotsteg hörs och han kommer fram till dörren, öppnar den och kliver in. Han plockar upp Ferdinand och går ut ur vagnen igen.

 

"Ers höghet? Vart ska ni föra Ferdinand?", frågar jag prins Robin.

 

"Vi kommer föra honom till den kungliga vården, där bara dem bästa vårdarna finns. Du behöver inte oroa dig, jag är säker på att Ferdinand kommer bli återställd.", säger han. Det lugnar mig en aning, men jag är fortfarande orolig för Ferdinand. Tänk om han inte klarar sig? Vad ska jag ta mig till då? Kommer jag klara mig utan honom då? Utan en storebror som är där och tar hand om mig? 

 

"Ers majestät. Med din tillåtelse, går jag med en gång till vården med pojken." Jag rycker till och inser att jag varit så försjunken i tankar att jag inte märkte när mannen med Ferdinand i famnen kom fram till mig och prinsen.

 

"Ja, gör det. Det låter alldeles utmärkt, tycker jag.", säger prinsen och mannen springer iväg. "Under tiden som vårdarna tar hand om din vän, kan väl vi gå in i slottet? Jag kan visa dig din kammare, din väns kammare, du kan få bada och fräsha upp dig lite och så kan vi äta sen. Vad tycker du?", frågar prinsen. Jag funderar på förslaget, men kommer på att jag också fick piskrapp som nog behöver tvättas.

 

"Jag måste säga nej, ers majestät. Jag fick också piskrapp som nog behöver vårdas.", säger jag. 

 

"Ja, just det. Vad dumt av mig. Det vet jag ju att du har. Då går vi till vården istället.", säger han och ler. Han går åt samma hål som mannen gick och jag följer efter. Vi blir tvungna att gå igenom några folkmängder på vägen och alla bugar eller nickar eller ler till prinsen, medan dem stirrar på mig. När vi är framme vänder sig prinsen mot mig. Han väntar tills jag kommer ikapp honom innan han lägger ena armen om min midja. Det svider lite lätt när han rör såret.

Han leder mig vidare till vården. Vi kommer fram till en dörr. Två vakter som står bredvid, öppnar dörren, släpper in oss och stänger igen bakom oss. Det är en stor sal vi kliver in i med skynken som hänger ner från taket till golvet. Prinsen leder mig vidare, förbi alla skynken, till ett annat rum. Prinsen öppnar dörren för mig, jag går in och får se Ferdinand ligga på ett bord. Jag springer fram till honom och tar hans hand. Den är kall. Stel och kall. Jag stelnar. Tårarna stiger i mina ögon och jag kan inte tänka.

 

"Saga? Är du okej?", frågar prinsen och lägger en arm på min axel. "Jag visste inte att han... Saga, jag är ledsen. Det är jag verkligen." Han lägger armen runt mina axlar och börjar leda mig bort från Ferdinand. Jag inser vad det är han är på väg att göra och kastar mig bakåt, mot Ferdinand.

 

"Saga!" Prinsen håller i mina armar, förhindrar mig att slänga mig över Ferdinand. Jag börjar storgråta och försöker slita mig bort från prinsen.

 

"Nej!", skriker jag. "Nej, Ferdinand! Nej!" Utan kraft nog att slita mig loss från prinsen, drar han in mig i sin famn och jag gråter mot hans bröst. Det svider på min rygg, men jag orkar inte bry mig om smärtan. Om prinsen inte hade hållt om mig, skulle jag ramlat ihop i en hög på golvet. Jag lutar mig mot prinsen och skakar av sorg, smärta och tårar. Han leder ut mig igen, till solen, värmen och luften. Han leder mig bort från Ferdinand, utomhus. 

Väl ute släpper han lite på greppet, och det börjar dansa svarta prickar framför mina ögon. Jag gråter fortfarande och försöker blinka bort dem. Det går inte, utan det blir bara fler och fler, tills jag knappt kan se något alls och det sista jag kommer ihåg är prinsens oroade ansikstuttryck när han slänger sig efter mig.

Prins Robin leder mig till en vinröd vagn med två svarta hästar, redo att börja springa så fort någon rycker i tyglarna. Prinsen öppnar dörren på vagnen åt mig och jag går sakta uppför de tre trappstegen, får ducka för att slippa slå i huvudet och sätter mig på en av dem inklädda, mjuka bänkarna på varsin sida. Han gör likadant, fast sätter sig på bänken mitt emot mig, och blir tvungen att ducka ännu mer än vad jag gjorde. Efter prinsen kommer mannen som bär på Ferdinand, han sticker in huvudet och ser frågande på prinsen.

 

"Går det bra om vi lägger Ferdinand bredvid dig? Så kan han vara nära dig och du kan hålla ett öga på honom?", frågar prinsen mig och jag nickar. Mannen duckar i dörröppningen och lägger Ferdinand bredvid mig. Jag lägger upp hans huvud i mitt knä och en tår droppar ner på hans kind. Jag känner en blick på mig och när jag vänder upp huvudet möts jag av prins Robins bruna ögon. Jag slår snabbt ner blicken.

 

"Du vet, att bara för att jag är kunglig, betyder inte det att du inte får se mig i ögonen.", säger prinsen och jag vinklar sakta upp blicken igen. Han ler snett mot mig.

 

"Ers höghet, är vi klara att åka?", frågar mannen som bar på Ferdinand.

 

"Ja, vi är klara. Sätt fart mot slottet.", säger prinsen.

 

"Sl - slottet? Men, men jag..." Prinsen ler mot mig och mannen försvinner ut ur vagnen. Några sekunder senare gungar vagnen till av mannens vikt när han sätter sig ner och tar upp tyglarna. Han ropar till hästarna och vagnen börjar rulla.

 

"Det kommer bli bra. Du är min personliga gäst. Får jag fråga hur länge satt du fängslad?", frågar prinsen snällt. Jag torkar bort tårarna från mina kinder och ser på honom.

 

"Jag blev hämtad av vakterna för åtta månader sen, bortförd från min bror och min mor som behövde mig. Jag har inte sett dem sen dess.", svarar jag och mina ögon tåras igen. Prinsen får ett förstående ansiktsyttryck och ler lite försiktigt. Ferdinand ger ifrån sig ett stön och jag vänder genast blicken ner på honom.

 

"Ferdinand?", frågar jag och stryker hans hår. "Ferdinand? Hör du mig?" Han kämpar med att öppna ögonen, men lyckas inte.

 

"Saga?", får han fram, men det låter mer som en väldigt svag viskning. Jag börjar gråta igen och nickar, stryker hans hår och tårarna droppar ner på honom.

 

"Jag är här. Ferdinand, det kommer bli bra. Vi kommer klara oss. Det blir bra.", mumlar jag och böjer mig ner och kysser honom på pannan.

 

"Öka farten! Vi måste komma fram snabbt!", ropar prinsen och vagnen börjar rulla ännu snabbare. Jag ser på prinsen och orkar inte bry mig om att torka bort tårarna.

 

"Tack. Tack så hemskt mycket, ers höghet.", säger jag och lyckas le lite samtidigt.

 

"Du behöver inte kalla mig ers höghet. Kalla mig Robin.", säger han och jag nickar. Resten av resan sitter jag och mumlar till Ferdinand om att allt kommer bli bra och vi kommer klara oss och stryker hans hår, om och om igen. Jag lutar mig flera gånger ner och ger honom en kyss på pannan, som om det kommer hjälpa honom att bli bra snabbre. Under färden tänker jag om och om igen att jag hoppas vid mitt liv att han kommer bli okej.