Jag vänder mig om till Robin, tar ett djupt andetag och möter hans oroliga blick.

"Jag älskar dig, Robin, det kommer jag alltid att göra, och ja..."

"Varför låter det här som ett farväl?", avbryter han mig och jag ser ner på min blodiga klänningskjol.

"För att det är det.", säger jag tyst och en tår rinner nerför min kind. Jag hämtar nytt mod och tar hans hand samtidigt som jag sjunker ner på knäna. När jag fortsätter är halsen tjock av gråt. "Jag älskar dig Robin, och jag hoppas att du kan förstå varför jag gör som jag gör nu. Det är för att jag älskar dig som jag gör det här, jag vill inte att du..." - Jag tar ett skävlande andetag - "att du råkar illa ut tack vara mig. Jag önskar dug all lycka, prins Robin, och jag hoppas att du inser att jag gör det här av kärlek." Det rinner tårar nerför våra kinder och Robin griper tag i min hand, men jag vrider mig loss, vänder mig snabbt om och rusar ut därifrån.
Så fort jag kommit ut från vården går det upp för mig att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag funderar en liten stund och bestämmer mig för att åla till slottet, hämta mamma och John och åka hem. Och hem på riktigt den här gången, till vår lilla stuga ute på landet. Jag sätter fart mot slottet och springer hela vägen dit. När jag kommer fram är jag anfådd och svettig.

"Kan du öppna grindarna? Jag är en... vän till prins Robin, och jag ska bara hämta mina saker och min familj så vi kan åka hem.", säger jag till en vakt som ser vänlig ut. Han granskar mig och hans blick fastnar på min blodiga klänningskjol.

"Det är prinsens blod. Jag vet inte om du hörde vad som hände, men nån knivhögg honom och jag var den flickan som följde med honom till vården?", försöker jag och han nickar tankfullt.

"Släpp in flickan. Hon talar sanning. Trots allt var det ju din kollega där uppe som högg prinsen.", säger sheriffen och jga blir förbannad.

"Öppna grindarna!", ropar vakten till sin kollega. Han reagerade inte ens när sheriffen sa att det var hans kollega som hade huggt Robin.
Så fort grindarna är tillräckligt öppna för att jag ska kunna ta mig igenom, springer jag mot de stora trädörrarna på slottet. Vakten som står där ser mig och håller upp en trädörr åt mig, så jag fortsätter bara att springa rakt in.
Jag svänger vänster till en lång, vit korridor och sedan höger och kommer fram till den breda trappan som jag springer uppför. Jag störtar in i mammas och Johns rum där de sitter och läser i varsinn bok båda två.

"Packa ihop era saker, vi ska hem.", säger jag andfått och mamma ser förbryllat på mig. Hon reser sig upp och går fram till mig och lägger en hand på min panna.

"Hur mår du älskling?"

"Jag mår bra mamma.", ljuger jag. "Men packa era saker nu, så åker vi hem." Jag pressar fram ett leende och jag ser hur John lyser upp.

"Ja, mamma! Vi åker hem!", säger han glatt och det får mig att le på riktigt. Jag ser på mamma att hon längar efter att få komma hem, även om hon försöker dölja det.

"Okej, då gör vi det då." Hon lutar sig fram mot mitt öra och viskar: "Berätta vad det är som har hänt sen, okej, Saga?" Jag nickar och hon vänder sig om till John och slår ihop händerna. "Då får vi packa då!"

"Jag går till mitt rum.", säger jag och går ut genom dörren och går in till mitt (mer Robins) rum, stänger dörren bakom mig och sjunker ihop mot den.

"Saga?", frågar Mathilda chockat och jag möter hennes blick. När hon ser min klänning växer hennes ögon. "Vad är det som har hänt?" Jag snörvlar och Mathilda håller fram händerna till mig, jag tar dem och hon hjälper mig upp på fötter. Hon leder mig fram till soffan. Jag sätte mig ner och ser henne i ögonen och berättar allt. Från när jag var liten och upptäckte vad jag kunde göra, att pappa stack, att sheriffen kom och skulle hämta Jarl, men att Jarl dödade massa vakter, att han kom tillbaka senare, fast Jarl var död och han tog mig istället, att jag kom på vad jag kunde göra igen, (eftersom att jag hade förträngt det) att sheriffen är min pappa och att han har velat tala om det för mig och till slut att sheriffen högg Robin och att jag lämnade Robin för att skydda honom och för att jag älskar honom.
Hela tiden lyssnar Mathilda noga och avbryter mig aldrig. När jag har berättat klart, reser hon sig upp, går iväg och kommer tillbaka några minuter senare med två koffertar som hon ställer på soffan bredvid mig.

"Jag hjälper dig att packa." Jag ler tacksamt mot henne och sedan hjälps vi åt att packa ner alla klänningar och skor som jag har fått av henne. När vi har packat ner allt, vänder jag mig om till henne, ger henne en kram och viskar:

"Kan du säga till Robin att jag äslar honom och att han inte ska komma efter mig?" Hon nickar till svar och jag kramar till henne innan jag släpper taget. "Tack så mycket för allt Mathilda. Jag vet inte hur det här skulle ha gått utan dig.", säger jag, ler och tar ett djupt andetag. Jag går ut i korridoren med väskorna i varsin hand och går in till mamma och John igen.

"Är ni klara?", frågar jag och de nickar glatt.

"Men, Saga, hur ska vi ta oss hem?", frågar John.

"Det har jag redan tänkt på.", säger Mathilda bakom jag och jag snurrar runt. "Ni får häst och vagn, pengar och lite mat med er."

"Du är en räddare i nöden, Mathilda. Men får vi pengar och mat och får vi häst och vagn?", frågar jag misstänkt.

"Ja, jag tror inte att prinsen misstycker.", säger hon enkelt och rycker på en axel. "Kommer ni?", lägger hon till när vi bara står och glor. Vi lyfter upp våra koffertar (mer eller mindre att jag lyfter upp mina koffertar och mamma en väska som inte är mycket större än en handväska.)
Vi följer efter Mathilda ut i korridoren, till vänster, in genom en ganska liten trädörr, nerför en stentrappa precis innanför dötten, genom ett rum som ser ut som ett förråd, genom en till likadan trädörr och ut i friska luften.
Det står en vagn med två hästar, en brun och en grå. Vagnen ser sliten ut, den är öppen, har utrymme där bak gör hö, packning och en och en annan människa.
Jag går fram till baksidan av vagnen och lägger upp mina två fulla koffertar och vänder mig till John.

"Hopp upp, John.", säger jag. Han ställer sig bredvid mig och hoppar enkelt upp i vagnen.
Mamma sitter redan med tyglarna i händerna och väntar på att jag ska hoppa upp. Men innan jag gör det, vänder jag mig till Mathilda, ger henne en kram och tar emot korgen med mat och pengar som hon ger mig.

"Tack igen, Mathilda.", säger jag och hon ler.

"Jag är bara glad över att kunna hjälpa till. Men du får komma och hälsa på nån gång i framtiden, sen. Ta hand om er!" Hon vänder sig om och går tillbaka, in genom trädörren. Jag hoppar upp bredvid mamma och hon rycker i tyglarna som sätter fart på hästarna.
Nu ska jag äntligen hem. För första gången på nio månader ska jag hem, tänker jag och ler för mig själv.

När sjukvårdarna har lyft upp Robin på båren och ska gå, griper han tag i min hand.

 

"Saga.", säger han, men det låter bara som en väldigt svag viskning.

 

"Jag är här, jag går ingenstans.", säger jag och snörvlar.

 

"Vi måste springa, fröken. Ni måste släppa.", säger en av vårdarna till mig, man jag skakar bara på huvudet.

 

"Nej. Jag följer med." Jag säger det bestämd och det får dem att ge upp med att försöka övertala mig.

Vi börjar springa. Vi springer ut ur slottet, en liten bit på en väg i byn, uppför trappan och in i sjukstugan.

Jag tvärstannar mitt i dörröppningen då minnet från förra gången jag var här. Det var då Ferdinand dog. Och jag har inte sänkt honom en tanke dem senaste dagarna.

Tårarna väller upp i ögonen och jag skäms över mig själv. Men så kommer Robin upp i tankarna igen och jag springer efter vårdarna. Jag kommer fram lagom till att de har tagit bort dem gråa banden, slitit upp hand skjorta och ska sy igen såret. Utan att tänka springer jag fram till honom och tar hans hand.

 

"Ursäkta fröken, men ni kan inte vara här medan vi syr.", säger en mansröst bakom mig.

 

"Jag ska stanna, Annars kommer han undra vart jag är sen när ni är klara.", säger jag bestämt.

 

"Jag är hemskt ledsen för det här.", säger samma röst bakom mig innan jag känner en plötslig smärta i bakhuvudet och allt blir svart.

 

När jag vaknar upp igen får jag panik och vet inte vart jag är eller varför någon slog ner mig. Det tar en liten stund för min något tröga hjärna att komma på var jag är och varför.

Och när jag väl gör det, flyger jag upp ur sägen och letar reda på första bästa vårdare.

 

"Var är Robin?", säger jag snabbt, men han tittar bara på mig. "Alltså prins Robin?"

 

"Aha, har är där borta i hörnet.", säger han enkelt och pekar åt höger. Jag sätter genast fart mot det blå skynket och slänger ur mig ett "Tack." i förbifarten till vårdaren.

Utan att tänka sliter jag skynket åt sidan och slänger mig ner på golvet bredvid sängen och Robin.

 

"Robin?", säger jag och tar hans hand pch kysser den på ovansidan. "Hör du mig?" Hans hand kramar om min och mitt hjärta tar ett litet skutt.

 

"Saga?", får han fram och höjer på huvudet för att se på mig. Han stönar och stånkar när han gör det och jag är snabbt framme och lägger en hand på hans bröst för att få honom att lägga sig ner igen.

 

"Jag är här, jag är här.", säger jag och torkar bort en olydig tår som runnit längs med kinden.

Robin kisar mot mig och lägger en hand mot min kind.

"Åh, men här får ni inte vara fröken.", säger en mansröst och jag hoppar till.

 

"Jag ville bara se efter hur han mådde.", säger jag ställer mig upp och vänder mig om mot en manliga vårdaren. "Gick det bra med, eh..." Jag vill egentligen inte säga det, för på något sätt är det som att bekräfta att det faktiskt hänt. Jag sväljer. "Operationen?"

Han vinkar åt mig att jag ska komma, så jag släpper Robins hand och går fram till honom.

 

"Han klarade sig fint. Operationen gick bra. Han kommer dock att får ett ärr och det finns risk för att det kommer bli infekterat, men så länge han sköter om det, kommer det att läka fint. Men" - han lägger en hand på min överarm och vinklar våra ryggar mot Robin. - "vad var det som hände - egentligen?", frågar han och jag grips av panik. Vad ska jag säga?! Att sheriffen är min pappa, han ville tala om det för mig och då gick Robin i strid med honom? Nä, skulle inte tro det.

 

"Han eh... Jag vet inte exakt, men det var typ att han duellerade och så när han tittade bort så högg motståndaren honom.", ljuger jag och hoppar innerligt på att han ska gå på det.

 

"Duellerade prinsen och hans motståndare högg honom? Högg prinsen?" Han skrattar hånfullt och går därifrån. Jag drar igen skynket efter honom och när jag vänder mig om till Robin igen ger han mig en ängslig blick.

 

"Jamen, vad skulle jag säga då?" Han skakar på huvudet och flinar åt mig. Jag går fram till honom och ger honom en kyss mitt på munnen.

 

"Förlåt.", säger jag. Han stirrar på mig och skakar på huvudet.

 

"Det är jag som ska be om ursäkt, Saga. Jag betedde mig som ett svin.", säger han, men det syns att han får kämpa med att tala.

 

"Var blev du...?", frågar jag och låter orden hänga i luften. Han drar ner täcket och drar upp skjortan på höger sida. Ett rött, färskt men rakt jack med en blå tråd i syns och det får mig att dra efter andan. Tårarna väller upp i ögonen och jag kan inte hålla tillbaka dem.

 

"Åh, gud. Jag är så ledsen, Robin. Jag förstår bara inte hur sheriffen gjorde det, eller varför." Gråter jag och försöker inte ens torka bort tårarna. "Det här är mitt fel, alltihop. Jag är så ledsen. Förlåt mig." Robin ser sorgset på mig och skakar på huvudet. Men en kraftansträngning tar han mitt ansikte i sina händer och tvingar mig att se på honom.

 

"Det var inte ditt fel, Saga. Inget av det här är ditt fel. Hör du det? Inget av detta är ditt fel. Jag visste att sheriffen var farlig och jag visste att det fanns förrädare bland vakterna, men jag var inte bara beredd på att få en kniv rakt i magen, okej?" Jag drar mig ur hans händer och snörvlar och hjärnan går på högvarv.

Om jag fortsätter vara med Robin kommer han fortfarande skadas, men om jag lämnar honom kommer jag krossa både mitt och hans hjärta. Han kommer vara säkrare utan mig, och jag kommer slippa drottningens hat. Men Robin kommer tro att han har gjort något och må dåligt över det, och han kommer skadas och såras hur jag än gör. Om jag stannar kvar så kommer jag kunna skydda honom om något händer, men der är större risk at något händer när jag är i närheten.

Då återstår det bara en sak kvar som jag kan göra.