Jag ser dig - kapitel 3
Vakten ställer sig upp och ser illsket på mig. Eller, rättare sagt, han ser vansinnig ut. Jag andas snabbt och känner dem andra fångarnas blickar på mig. Vakten går fram till mig och välter mig ner på marken så jag landar på alla fyra. Ferdinand ger ifrån sig ett stönande och när jag är på väg att ställa mig upp, får jag ett svidande slag på ryggen. Smärtan är outhärdlig och när jag vinklar huvudet mot vakten, ser jag honom stå med piskan i handen, blodig av både mitt och Ferdinands blod. Han höjer den en gång till och innan jag hinner reagera, får jag en till snärt på ryggen. Mina ögon tåras och jag känner en hård hand på mig axel. Jag ser upp på vakten och han slänger mig ner i marken med ryggen först. När dem öppna såren på min rygg vidrör gruset skriker jag. Det svartnar för mina ögon ett kort ögonblick och när jag kan se igen är vakten på väg mot mig med höjd piska.
"Stop! Sluta!", skriker den yngre mannen av dem två männen som har stått och sett på hela tiden. Han springer fram till vakten.
"Släpp piskan! Den här flickan har fått nog. Vad gör hon här igentligen?", säger han och vakten ser surt på honom ett ögonblick innan han sänker piskan.
"Hon får betala för vad hennes bror gjorde. Men han dog, sorgligt nog, och nu får hon betala straffet.", säger vakten.
"Vad gjorde hennes bror?", frågar mannen.
"Han dödade tre eller fyra soldater och var nära på att mörda sheriffen också. Men som sagt var, sorligt nog dog hennes bror när sheriffen blev tvungen att försvara sig och nu får hon sona för vad hennes bror gjorde.", säger vakten med ett skadeglatt ansiktyttryck. Jag sväljer i väntan på vad mannen ska göra och märker att det är blött på min kind. Jag torkar av den och lägger mig försiktigt på sidan.
"Är du okej?" Mannen kommer fram till mig och mer eller mindre lyfter upp mig på fötterna. Jag ser på honom ett kort ögonblick innan jag rusar fram till Ferdinand som ligger livlös på mage.
"Ferdinand? Ferdiand? Är du okej? Ferdinand?" Jag skakar försiktigt på honom men får inget svar. En tår rullar nerför min kind och jag känner en arm runt mina axlar.
"Den här flickan följer med mig!", säger mannen med blicken på vakten. Vakten öppnar munnen för att protestera, men stänger den igen när han inser att mannen inte kommer ändra sig. Jag snurvlar och skakar på huvudet.
"Ja.. jag kan inte. Ferdinand. Han... jag...", min röst dör bort och jag börjar gråta igen.
"Han kan följa med. Vi tar med honom nu. Kom.", säger han, vinkar mot den andra mannen som kommer småspringade fram till oss och ser på mannen som har armarna omkring mig.
"Den här mannen kommer bära Ferdinand, okej? Han är i trygga händer.", säger mannen med blicken på mig. Jag nickar och gör ett meningslöst försök att samla mig.
"Vad heter du?", frågar mannen.
"Saga", svarar jag. Han nickar.
"Mitt namn är Robin. Du kanske känner till mig som prins Robin?"
Jag ser dig - kapitel 2
"Upp och hoppa, slöfockar! Dags för arbete!", ropar fångvaktaren och drar svärdet längs med gallret på Ferdinands och min cell. Jag slätter mig upp, lägger filten på 'sängen' och hjälper Ferdinand upp på fötter. En annan fånge råkade hacka honom på hans tå igår och nu har Ferdinand lite svårt för att stå och gå. Han lägger sin arm runt min nacke och vi börjar halta fram till gallret. Fångvakten går runt och låser upp alla galler. Två andra vakter bakom honom sätter handbojor med en lång kedja mellan varje boja på alla fångar.
Den första vakten öppnar våran grind, vi kliver ut ett steg, håller fram våra händer, får handbojor på dem och ställer oss i ledet med dem andra fångarna.
"Dåså! Ni vet alla vad som gäller! Idag ska ni hacka kol. Hacka inte på någon annan, gnäll inte, gör det ni ska och ni kanske får middag! Sätt fart!", ryter den första fångvaktaren och ledet med fångar börjar långsamt röra sig framåt. Jag bländas av det starka soljuset som lyser egenom porten ut till friheten. Jag andas djupt in genom näsan, tar vara på den friska luften och att inte behöva bry mig om något i några sekunder.
Som tur är ligger fängelsehålorna en bit utanför staden och kolet transporteras hit, och vi behöver inte gå till kolet som fångarna före mig fick göra. Ledet av fångar svänger till vänset, mot ett bord med hackor på. Alla plockar upp varsinn hacka från bordet, går vidare till högen med kol och börjar hacka. När det är min tur, tar jag en hacka, kväver en suck och följer efter ledet till den stora högen med kol och börjar hacka, jag med. Ferdinad kommer fram bredvid mig med en hacka i handen och sätter igång. Vi håller samma rytm och hackar. Hack, hack, hack, stop, hämta andan, sen; hack, hack, hack, stop, hämta andan.
Dagen flyter förbi och det är inte förrens det börjar bli lite kyligt i luften som jag märker att vi snart har hackat klart för dagen.
"Stop!", ropar en vakt. Jag slutar mitt i rörelsen och sänker hackan. Ferdinand märker att jag slutar hacka, ger mig en blick och vänder sig mot den högsta vakten.
"På led! Ställ upp er!", gormar den högsta vakten. Vi ställer oss lydigt i ett led efter varandra.
"Vänd er mot mig!", gormar han. Vi vänder oss mot honom och han vänder sig mot två män som står en bit bakom honom. Han går fram till männen och byter några ord med dem. Sen vänder han sig mot oss igen.
"Du där!" Han pekar rakt på Ferdinand och jag känner hur han stelnar bredvid mig. Mitt hjärta börjar bulta snabbre och jag hoppas för vad det är värt att han inte kommer hamna i problem. Han sväljer hårt och haltar ett steg framåt. Jag börjar andas snabbare och motstår frestelsen att slänga mig på vakten och slå ner honom.
"Böj dig fram!", gormar vakten. Ferdinand böjer sig långsamt fram och vakten kommer fram till honom med en piska i handen. Mina ögon tåras när jag förstår vad det är han tänker göra. Han ska straffa Ferdinand för att han haltar.
"Det är så här vi straffar nån som inte gör det den ska!", säger vakten till dem båda männen. Han höjer armen med piskan, hämtar kraft och slår. Jag hoppar till och en tår rinner ner för min kind. Ett till piskrapp. Jag fokuserar på att hålla blicken mot himlen, men kan inte hålla mig, utan kastar mig fram, välter omkull vakten och ställer mig sen mellan honom och Ferdinand.
Jag ser dig - kapitel 1
Min lillebror springer ute på vetefältet. Han hoppar upp, snurrar runt i luften, landar på marken och springer vidare. Han håller ut armarna och lutar kroppen åt vänster, höger och vänster igen. Som om han är en fågel utan några begränsningar. Om han bara visste. Om jag var en fågel skulle jag flyga härifrån, så långt jag bara kunde och aldrig komma tillbaka. Då skulle jag slippa arbeta varje dag för det usla lönen jag får, slippa försörja min familj - jag, mamma och min storebror och lillebror - jag skulle vara fri att göra precis vad jag ville och aldrig behöva se tillbaka på det jag slipper. Inte bry mig om eller tänka på någon annan än mig själv. Få flyga uppe i skyn skulle vara underbart, känna luften under mina vingar, det skulle vara otroligt och... önsketänkande.
Jag suckar, böjer mig fram och börjar hugga av vetet. Ta ett stadigt grepp om så många vetestrån som jag kan och hugger av dem så nära jorden jag kan, utan att det är för nära.
"Saga! Titta på mig, jag flyyyger!", ropar John och jag blir tvungen att vända upp blicken och titta på honom. Han hoppar så långt och högt han kan, landar och ramlar omkull. Han ställer sig snabbt upp och börjar springa omkring igen. Jag skrattar åt honom, springer fram mot honom och välter omkull honom på marken. Jag börjar kittla honom och han skrattar så mycket att han knappt kan andas. Jag skrattar och slutar kittla honom.
"Ska vi se vad mamma har gjort för lunch?", frågar jag och han nickar på huvudet. Jag ställer mig upp, håller ut en hand till honom, han tar den och jag drar upp honom på fötter.
"Sisten dit får diska!", säger han och sätter fart mot våran lilla stuga till hem. Jag börjar springa efter, men saktar ner farten för att han ska få komma först, och för att jag ska diska, för jag vet att om han skulle göra det, kommer jag ändå behöva diska om det sen. Han är framme vid huset, rycker upp dörren och springer in. Jag slutar springa och går den sista biten.
"Okej, okej, du vann, jag ska diska!", säger jag och öppnar dörren. När jag tar ett steg in i hallen hör jag ett skrik. Jag springer in i det lilla köket och får se sheriffen och några män sitta runt det lilla bordet. Mamma står inklämd i ett hörn bakom en man och John har en kniv mot halsen och en man bakom sig. Jag ser mig omkring snabbt och kommer fram till att det samanlagt är fyra män och sheriffen, alltså fem. En som håller i mamma, en som håller i John och två som sitter vid bordet med sheriffen.
"Aaah, Saga! Precis den vi väntade på!", säger han, ställer sig upp och går fram till mig. Han lutar sig mot mig och när han pratar kan jag känna hans unkna andedräkt. Jag står helt stilla och stirrar ut i tomma luften.
"Ni ligger efter med hyran, det vet du, eller hur?", säger han och jag motstår frestelsen att börja hosta av hans andedräkt.
"Jag vet det. Och jag har fått pengar för mitt arbete idag, så om ni låter mig gå och hämta pengarna, ska ni få dem.", säger jag och han nickar. Jag går sakta fram till ett skåp, böjer mig fram efter en liten påse med pengar i. Jag vänder mig om och sheriffen tar ett strypgrep om min hals och trycker upp mig mot skåpet.
"Dem tar jag.", säger han och rycker påsen ur handen på mig. Mamma tjuter och jag försöker ta bort sheriffens hand runt min hals. Jag klöser hans hand, men han håller bara hårdare och hårdare.
"Det räker. Släpp henne.", säger Jarl, min äldre bror. Sheriffen vrider på huvudet och får en knivspets mot ryggen. Han släpper mig sakta och Jarl styr honom åt sidan. När han har gått bort ser jag att alla soldater som följde med sheriffen är döda. Jag drar in luft och hostar. Min lillebror John kryper fram till mig och omfamnar mig. Mamma skriker, Jarl stönar och jag vänder snabbt på huvudet mot Jarl och får se honom sjunka ihop i en hög på golvet. Jag börjar gråta och kravlar mig fram till honom. När jag vänder upp hans ansikte får jag se...
Jag sätter mig käpprakt upp på den så kallade sängen - en bräda med ben som står intill väggen med en filt och en kudde. Min andning är snabb och okontrolletad. Ferdinand kommer fram till mig.
"Saga? Är du okej?", frågar han. Han sätter sig bakom mig, tar tag i mina axlar och lutar mig bakåt mot honom. Jag nickar och låter honom svepa in mig i min filt.
"Det var den gamla vanliga drömmen bara. Jag undrar hur det är med mamma och John. När soldaterna kom och förde bort mig från dem, mamma hon..." Jag börjar gråta och Ferdinand håller om mig. "hon visste inte vad hon skulle göra. Och John, han... dem var nära på att döda honom, Ferdinand. Bara för att han sprang fram till mig. Jag kan inte sluta tänka på vad som skulle hänt om inte jag hade slängt mig framför honom." Jag gråter och näsan börjar rinna och Ferdinand sitter och håller om mig. Det är inte många tillfällen man får då man kan sitta så här. Men dem tillfällerna vi får, tar vi vara på. När jag kom hit, tog Ferdinand hand om mig. Han stod upp för mig och skyddade mig. Han har blivit min bästa vän och storebror och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Och jag vet att det är likadant för honom.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
