Tro det eller ej, men efter dem timmarna vaknade jag utvilad och det kändes som att jag hade sovit hela natten. Robin vaknade innan mig och ligger och tittar på mig, fortfarande med handen runt min midja och kroppen formad efter min. Jag vänder på mig så jag ska kunna se honom ordentligt och ler mot honom. Han ler tillbaka och smeker min kind.

 

"Sovit gått?", säger han och jag nickar. Jag tar hans hand och möter hans bruna ögon. Han höjer sig upp på armbågen, lutar sig fram och kysser mig mjukt på läpparna. Jag ska precis besvara kyssen när det bankar på dörren och jag hoppar till. Robin suckar och sjunker tillbaka, ner i sängen.

 

"Ja?", säger han när det hörs en till bankning. Dörren öppnas och en inte så lite arg Mathilda klampar in i rummet.

 

"Ers höghet, ni måste gå upp nu. Er maskeradbal är ikväll och det är mycket som behöver göras i ordning innan den kan börja." Hennes blick går till mig och jag känner hur jag börjar rodna. Robin tar till orda innan Mathilda hinner öppna munnen.

 

"Vi kommer, vi kommer, Mathilda. Och den där balen är föresten inte min idé, det är min mors." Mathilda muttrar något, vänder sig om och ska gå ut genom dörren när hon vänder sig om och tittar på mig.

 

"Kom nu, flicka lilla, du behöver hjälp med att reda ut det där trasslet till hår.", säger hon och jag blir tvungen att hålla tillbaka ett skratt. Jag viker undan täcket och ska precis sätta mig upp när Robin drar ner mig på sängen och ger mig en hastig kyss. Mathilda fnyser och jag sätter mig upp med ett skratt bubblande i halsen. Jag ställer mig upp, går fram till stolen och tar den blöta klänningen innan jag går efter Mathilda. I dörröppningen vänder jag mig mot Robin och ger honom ett snabbt leende innan jag stänger dörren och skyndar efter Mathilda. När jag kommer ifatt henne står hon redan vid dörren till mitt rum. Hon öppnar den, jag går in, hon följer efter, går fram till garderoben och tar fram en lite mörkare safirblå klänning som slutar precis ovanför knäna. Den är kortärmad och ärmarna slutar precis nedanför axelns slut. Det svarta mönstret på hela klänningen ser ut som rankor och blommor som klättrar på varann, i sicksack och snirklar sig runt. Allt som allt är klänningen fin, en aning kort, men vacker på sitt sätt.

 

"Vill du bada innan vi går eller ska jag bara borsta ut ditt hår?", säger Mathilda och jag ger henne en förbryllad min.

 

"Var ska vi?", frågar jag.

 

"Till skräddaren i byn och se till att dem syr en klänning åt er till ikväll.", säger hon och jag nickar.

 

"Aha, då vill jag nog bada, så slipper jag göra det sen innan balen.", säger jag, Mathilda tar klänningen ur min famn och går ut genom dörren. Jag går efter henne till samma rum som jag badade i förut.

 

***

En stund senare är jag ren, påklädd och mitt hår är utrett. Det gjorde rätt ont att borsta ut det även om jag var i vattnet medan Mathilda vårdade det. Men nu är jag ren och hårbottnen ömmar bara lite. Till klänningen fick jag även ett par svarta låga, öppna skor som passar med det svarta mönstret på klänningen.

 

"Saga, min dam, det är här vi ska in. Skräddaren är här inne." Mathilda håller upp en grön dörr åt mig som leder in i en liten skräddar-butik. 

 

"Kalla mig bara för Saga, se mig som din vän.", säger jag när jag går förbi henne och in i den lilla butiken.

Jag drar mig tillbaka från kyssen och Robin torkar ömsint bort tårarna från mina kinder. Jag ler och biter mig i läppen. Han ler tillbaka och vänder blicken mot havet.

 

"Nästa gång du får en mardröm kan du väl bara väcka mig?", säger han, fortfarande med blicken på havet. Jag följer hans blick och slutar upp med att titta på månen - inte på vattnet utan i luften.

 

"Hur ska jag kunna göra det när vi ska sova i olika rum? Och varför då, du är ju så gullig när du dreglar." Jag möter hans blick och han ler och ser busig ut. Han petar mig retfullt i sidan, jag hoppar till och skrattar och petar honom tillbaka. Han börjar kittla mig och jag kämpar med att komma upp på fötter samtidigt som jag skrattar så mycket att jag knappt kan andas. Jag lyckas komma upp på fötter och börjar backa i någonlunda snabb fart bort från honom. Han kommer upp på fötter och går efter mig. Jag ökar på farten, vänder mig om och börjar springa. När jag har sprungit en bit, tittar jag över axeln och ser Robin bara några meter bakom mig. Han ler fortfarande och jag byter snabbt riktning och siktar på att springa förbi honom några meter bredvid honom. Jag hinner inte långt och han fångar upp mig när precis när jag ska springa förbi. Han brottar ner mig på sanden och håller i båda mina händer med en hand ovanför mitt huvud och med den andra fortsätter han kittla mig. Jag skrattar och skriker rakt ut.

 

"Nej! Sluta! Okej, okej!" Får jag fram mellan skrattanfallen. Han slutar kittla mig och ser mig djupt i ögonen. Han släpper på greppet om mina händer och jag tar hans ansikte mellan mina händer. Jag ler fortfarande när han sänker ner ansiktet och kysser mig. Han kysser mig djupare och intensivare. När jag sänker ner huvudet i sanden är i båda anfådda och jag rullar över, så jag sitter gränsle över hans mage. Han lägger sina händer på mina lår.

 

"Jag tror vi får lösa det problemet med att vi inte sover i samma rum." Han rullar över igen och vi kommer närmre vattnet. Jag rullar över en gång till och innan jag hinner tänka har han rullat över igen. Så nu ligger min högra halva av hela kroppen i vattnet, medan den vänstra bara får lite småstänk på sig från vågora. Jag skrattar och välter ner Robin i vattnet. Han skrattar och jag sätter mig upp, lutande mot högra armen mot Robin och havet.

Jag ställer mig upp och håller ut händerna mot honom.

 

"Kom", säger jag kort och han tar mina händer. Jag ställer mig stadigt, men när han börjar dra upp sig på fötterna, får jag ett skrattanfall och det slutar med att vi ligger bredvid varann i vattnet och skrattar båda två.

 

"Ska jag försöka nu då?", säger han, ställer sig upp och håller ut händerna mot mig. Fnissande tar jag hans händer och han drar enkelt upp mig på fötter. Jag släpper hans ena hand, men behåller den andra i min och leder ut honom i vattnet då det är i brösthöjd på mig.

 

"Hur gjorde du den där vatten-grejen, förut?", frågar han och ställer dig tätt bakom mig med händerna på mina överarmar.

 

"Jag vet inte riktigt. Jag tror jag gjorde nåt sånt här.", säger jag, tar ett djupt andetag och lyfter upp händerna med en bubbla vatten mellan dem.

 

"Det är otroligt."

 

"Jag vet", säger jag, låter bubblan förenas med vattnet och vänder mig om till Robin. "men det här är ännu häftigare." Jag tar hans händer, backar några steg så vattnet är upp till hakan på mig och upp till bröstet på Robin. Där sänker jag ner oss i vattnet och medan han håller andan andas jag som vanligt. Han ser chockat på mig och drar upp mig till ytan igen.

 

"Kan du andas i vatten?", utbrister han. Jag rycker på axlarna.

 

"Tydligen. Det är nåt skumt som pågår med mig, Robin. Och jag har ingen aning om vad." I samma stund som jag säger det högt, inser jag att det är sant.

Jag har inte den blekaste om vad det är som händer med mig.

En mindre panikattak anfaller mig och jag flackar med blicken. Fram och tillbaka, hit och dit, här och där. Robin tar mitt ansikte i sina händer.

 

"Saga. Andas. Du är här, med mig. Ta det bara lugnt. Allt är bra." Han drar in mig i sin famn och omfamnar mig. Han backar tillbaka dem där stegen så vattnet är precis ovanför mina bröst. Jag lutar pannan mot hans bröst och han lyfter upp mig. "Vad sägs om att vi går och lägger oss igen? Det är bara några timmar kvar tills solen går upp och det vore skönt med lite torra kläder, en varm och skön säng och lite sömn, tycker du inte det?", fortsätter han och forfarande med mig i sina armar går han tillbaka den vägen jag kom, uppför trappan, till trädäcket. Han blir tvungen att öppna båda glasdörrarna för att ta sig igenom. En vakt som står där stänger dörrarna efter oss och han går uppför den breda trappan, öppnar dörren till sitt rum och går in genom dörrhålet i sidled, stänger dörren och sätter ner mig på sängen.

 

"Jag har en skjorta du kan få i garderoben.", säger han samtidigt som han går fram till en stor garderob som står bredvid alla bokhyllor. Han rotar runt i den en liten stund innan han drar fram en stor och lång skjorta som han ger till mig. Sen går han tillbaka till garderoben och tar fram en annan, lite kortare skjorta och börjar dra av sig dem blöta kläderna. Jag ställer mig upp, vänder mig, knyter upp dem breda banden på klänningen, får kämpa lite med att dra av den över huvudet, men när den är av, tar jag snabbt på mig skjortan och vänder mig om mot Robin som forfarande står med ryggen mot mig, även om han inte håller på att byta om längre. Jag går fram till en tom stol och hänger upp klänningen.

 

"Jag är klar, du kan vända dig om, jag står här.", säger jag och han vänder sig om, går fram till mig och kysser mig. 

Jag ler mot honom, går till sängen och kryper ner under täcket. Han gör likadant, fast på andra sidan av sängen och kryper närmre mig under täcket. Jag vänder mig om med ryggen åt honom och kryper bakåt tills det tar stop av hans kropp. Han lägger en arm på min midja och formar sin kropp efter min.

Dem timmarna som var kvar av den natten sov jag godare än vad jag har gjort på riktigt länge.

Robin hajar chockat till och stirrar på mig. Sheriffen glor bara på mig med öppen mun och jag vänder mig mot honom.

 

"Akta så inte käken lossnar.", säger jag spydigt. Han fortsätter vara glo på mig sp jag fortsätter: "Och du ska banne mig inte tro att du har något - och då menar jag något - med varken mig eller mitt liv. Du ska hålla dig utanför det. Du ska också veta att jag kommer aldrig någonsin tillbaka till det ruttna fängelset. Och det kommer inte hjälpa med vad du än gör, om du så försöker kidnappa mig mitt i natten." Jag späner blicken i honom. "Stick. Försvinn. Gör vad du vill, jag vill aldrig mer se dig.", avslutar jag och han ser först argt på mig. Det ser ut som att han tänker slå mig, men jag blänger på honom och knyter händerna.

Om han skulle göra något, vad som helst, förutom att vända sig om och gå härifrån, kommer jag att slunga vatten på honom så han skickas rakt in i väggen.

Det är som att han ser det i min blick, för han håller upp händerna i luften, backar några steg, vänder sig om och går därifrån. Någon lägger han hand på min överarm och jag hoppar till.

 

"Är du okej, Saga?", säger Robin. Jag andas ut och vänder mig mot honom. Han har ett oroat ansiktsuttryck och jag kommer plötsligt ihåg vad sheriffen sa till honom när jag var i vattnet. Jag möter hans bruna ögon och det känns som om jag skulle kinna sjunka in i dom och simma runt där ett tag.

 

"Saga?" Robins röst drar mig ut ur mina tankar och jag nickar.

 

"Jag mår bra." Jag ler mot honom, men han ser bara sorgset på mig. "Du ska inte lyssna på sheriffen. Han pratar bara strunt. Och dessutom är det hans fel alltihop.", säger jag utan att tänka och det går upp för mig att jag sagt för mycket.

 

"Vad är det han har gjort?", frågar han. Jag skakar sorgset på huvudet och ser ner på våra bara fötter. Han tar mjukt tag om min haka med tummen och pekfingret och vänder upp mitt ansikta mot sitt. Jag möter hans blick igen och han kysser mig mjukt och känslosamt.

 

"Du kan berätta för mig, det vet du, va?", säger han med sin panna lutad mot mig. Jag blundar fortfarande och nickar.

 

"Jag vet att jag kan, och jag vill, tro mig det vill jag verkligen, men om jag gör det, kommer du att få massa problem. Och jag vet inte hur du kommer se på mig efter att jag har berättat. Du kanske aldrig mer vill se mig efter det." Jag drar mig ur hans famn och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. (Jag är en lipsill, jag vet.)

Min blick söker sig automatiskt till havet, till den vackra, stora och lysande månen i spegelbilden på vattenytan. Robin kommer och ställer sig tätt bakom mig och tar min hand. Den är varm och känns stark och trygg.

 

"Det spelar ingen roll vad du säger. Det är omöjligt att ändra på vad jag känner för dig.", säger han. Det ger mig modet och tryggheten (och dåraktigheten?), att känna att jag kan berätta.

Med hans hand i min, går jag nerför betongtrappan (som jag flög över förut). Den är fortfarande kall och det lilla rysningen av välbehag kommer tillbaka. Jag drar med mig Robin fram till vattnet. Där sätter jag mig ner så vågorna som kommer sveper sig upp till halva mina smalben.

Robin sätter sig ner bredvid mig och lägger en arm om mina axlar. Jag lutar mig mot honom, tar ett djupt andertag och börjar berätta.

Jag berättar om när sheriffen kom första gången, att Jarl hade dödat hans män, att sheriffen sen hade tagit Jarls liv, att jag hade hotat sheriffen så han sprang för livet. Jag berättar om när han kom tillbaka, hur jag hade sagt ett hastigt farväl av mamma och John, att John nästan hade mist livet och om när jag fördes bort. Jag berättar allt förutom dem små detaljerna att jag kände sån makt när jag hotade sheriffen, inte heller att jag nästan njöt när jag såg att hans män var döda.

Robin sitter helt tyst och lyssnar hela tiden som jag berättar och under tiden flätar han ihop våra fingrar.

 

"Sen dess har jag haft mardrömmar, och dem handlar alltid om samma saker, saker som jag från början, hade upplevt en gång för mycket. Och allt är sheriffens fel. Utan honom skulle Jarl vara vid liv och jag skulle vara vid..." Min röst dör bort och jag gör ett misslyckat försök att tvinga tårarna tillbaka. Robin håller om mig hårdare och kysser mig mitt på huvudet. Han håller kvar läpparna där en liten stund och när han lutar sin kind mot min panna känns han stel, spänd och konstig.

 

"Sluta", viskar jag. "det finns inget du kan göra åt det. Det skulle verka konstigt om sheriffen helt plötsligt skulle få sparken. Du får inte bete dig som att du vet om det här, här du mig? Du får inte berätta för någon. Lovar du det?"

Det tar en liten stund innan han svarar.

"Jag lovar.", säger han samanbitet. "Jag önskar bara att det finns något jag kan göra. Hjälpa dig på nåt sätt."

 

"Du gjorde just det.", viskar jag och kysser honom känsloladdat på munnen med tårana rinnade längs med kinderna.

 

 

Jag sträcker på mig och vänder mig långsamt om. Sheriffen står lutad mot väggen, har höga, svarta stövlar på sig, en vit, pösig skjorta med dem översta knapparna uppknäppta så man kan se lite brösthår som sticker upp, och ett bar bruna, tajta byxor. Han står med ena foten i marken, ryggen mot väggen, armarna korsade över bröstet och den andra foten mot väggen i knähöjd. Det ser i princip ut som att han har väntat på mig.

 

"Du visste att jag skulle komma hit, eller hur. Annars skulle du vara och tortera någon.", säger jag och håller huvudet högt. Han skjuter ifrån med foten och börjar gå fram till mig. Jag motstår att ta ett steg bakåt och fortsätter istället att hålla huvudet högt. Han ställer sig så nära mig att det bara är några centimeter mellan våra ansikten. Han lyfter handen och smeker mig på kinden. Jag står orörlig hela tiden tills han lägger handen mot min kind. Då spottar jag honom i ansiktet, vänder mig om och går nerför trappan och går så snabbt jag kan utan att det ska se ut som att jag springer. Jag hör inga fotsteg bakom mig och när jag vänder mig om är sheriffen borta. Jag suckar automatiskt och går tillbaka till trappan, men istället för att gå upp på trädäcket igen, svänger jag vänster och går mellan slottet och den gröna häcken. En vindpust slår emot mig och det luktar hav. Jag går snabbare och efter ett tag finns det inte någon mer häck, utan en bred trappa - bredare än den till trädäcket - som går ner i sanden. När jag sätter ena foten på trappan går det en liten rysning längs med ryggraden. Inte en rysninga av obehag, utan mer av att den var kall och av välbehag. Jag går nerför trappan och sätter ner båda fötterna i den svala sanden. Jag ser upp och lägger märke till att havet ser ut som en gigantisk, svart matta. Det brusar och jag kan inte hejda mig längre, jag menar, det är första gången jag är på en strand och jag tänker då rakt av inte bara stå och stirra på havet, även om det ser lite läskigt ut.

Jag går rakt ut i vattnet. Trots att det är en ganska sval natt och att det har regnar, är vattnet jummet. Det är underbart med dem svalkande vågorna som sveper längsmed mina ben. Det skvätter upp lite vatten i mitt ansikte, men jag bara skrattar och går tills vattnet når mig upp till naveln, där stannar jag ovh känner ett märkligt lugn. 

Det är inte bara det att jag har hämtat mig från händelsen med sheriffen, jag känner även ett lugn djupt inom mig. Ett lugn som jag inte har känt sedan jag var hemma, pappa fanns, Jarl var där, John var bara en gullig liten unge, och mamma var bara min mamma. Ett lugn som jag inte har känt dem senaste sex åren. Ett lugn som bara fanns där när vi var en normal, lycklig familj som hade det bra och älskade varann.

Jag tar några steg till och nu är vattnet ända upp till brösten på mig. Jag låter armarna flyta på vattenytan och konsentrerar mig bara på att andas. Det är som att havet följer efter min bröstkorg. När jag andas in, kommer det en liten våg, när jag andas ut, försvinner den igen, och när jag andas in, kommer den tillbaka. På prov lyfter jag handen en liten bit ovanför vattnet och drar handen åt vänster. Vattnet följer efter min rörelse och jag lyfter handen en bit högre och gör samma sak igen. Vattnet åker högre upp och följer efter min rörelse. Jag lyfter upp båda händerna och föreställer mig att det blir som en liten bubbla med vatten mellan mina händer. Vattnet åker upp mellan händerna och när jag rör på hela kroppen i sidled, följer bubblan med vatten med. Jag låter händerna sjunka ner i vattnet igen och den lilla bubblan med vatten går sönder och återgår till vattnet. Automatiskt sluter jag ögonen, vinklar upp huvudet mot himlen och den stora, runda, lysande månen, och lutar mig bakåt, ner i vattnet. 

Så fort hela mitt ansikte kommer under vatten, öppnar jag sakta ögonen och märker att jag kan andas normalt. Jag blir inte rädd, inte heller överraskad, utan mer förvånad. Förvånad att jag inte har märkt det innan. Jag låter min kropp sjunka ner till bottnen och ligger där en stund och ser på månen. 

Då hör jag det. Det låter som ett svagt och otydligt mummel till en början, men när jag koncentrerar mig på det kan jag höra att det är ett namn någon ropar. Jag lyssnar lite till och hör att det är sheriffen som ropar mitt namn. 

Vänta, va? Ropar sheriffen efter mig?

Då hör jag en till röst. Och denna gången är det Robin som ropar. Han ropar också efter mig. Ropen avbryts och jag hör arga röster istället.

 

"Var är hon?! Vad har du gjort med henne?!" Det är Robins röst.

 

"Jag har inte gjort någonting! Det ända jag gjorde var att få syn på henne när hon var upprörd och sprang ut ur slottet! Bort från dig!" Dem skriker på varandra och det går upp för mig att dem grälar om mig. Seriöst, sheriffen och Robin grälar om mig. Som om att jag är någon dem kan bossa runt med. Men det går även upp för mig vad det var sheriffen sa, att jag var upprörd. Jag var inte upprörd, jag ville bara ha lite frisk luft, visserligen efter en hemsk mardröm, men ändå, jag var inte upprör. Och sheriffen är den som orsakar drömmarna.

Jag blir arg. Riktigt förbannad blir jag. Jag ställer mig upp och vänder mig mot Robin och sheriffen. Med bestämda steg, eller jag ska inte säga steg, jag mer eller mindre åkte fram på vattnet, tar jag mig fram till dem i rasande fart. Jag skjuter ifrån med benen, flyger en bra bit och landar precis emellan dem.

Resten av den natten ligger jag i Robins säng och stirrar upp i taket. Varje gång jag stänger ögon kommer bilderna av Jarls uppslita hals upp för mitt inre. Jag vrider och vänder på mig, och ligger och tittar på Robin ett bra tag innan mina ögonlock tillslut blir så trötta att jag inte kan hålla dem uppe längre.

 

 

Jag slår upp ögonen och slänger mig ur sängen. Mitt hår är fortfarande blött och klänningen är blöt av både svett och regn. Jag andas snabbt och tårarna rinner längs med mina kinder. Jag vänder mig om mot fönstret, lyckas ställa mig upp och stapplar bort till fönstret. Robin sover forfarande. Han ligger på mage och dreglar på kudden. Det får mig att le genom tårarna medan jag drar isär gardinerna. Det är fortfarande mörk ute. Kolsvart faktiskt. Vad ironiskt. Jag har inte tänkt på det förrens nu, men natten är faktiskt lika mörk som kolet var vid fängelset. Jag öppnar fönstret till en liten springa och det blåser in sval luft, vilket är precis vad jag skulle behöva just nu, sval och skön luft. Vinden rufsar om mitt hår och det avgör saken. Jag stänger fönstret igen, drar igen gardinerna och är noga med att det inte ska komma in några solstrålar, sen går jag förbi Robin, som nu ligger med ansiktet begravt i kudden, och går ut ur hans rum. Ute i korridoren får jag en stark lust att springa, så jag börjar springa. Jag springer så fort benen bär mig och det känns lite som att jag flyger nerför den breda trappan. Jag slår upp ena dörren och springer ut på det stora trädäcket och snurrar runt när jag hör en välbekant röst.

 

"Nämen, ser man på. Är det inte Saga?", säger sheriffen med sitt hålfulla tonläge och jag stelnar.

Vi sitter där en stund. Vi säger inget, utan låter tystnaden omsluta oss. Mina ögonlock är tunga och jag får kämpa för att hålla dem uppe. Robin ställer sig upp och håller ut händerna mot mig.

 

"Kom nu. Du är utsliten." Jag tar hans händer och han drar upp mig på fötter. Halvt vaken, halvt sovande, låter jag honom leda mig till sängen. Inte förrens han vänder mig om så jag står med ryggen mot sängen och han har sina händer på mina axlar inser jag vad det är han vill.

 

"Robin, jag kan fortfarande inte sova här.", säger jag sömning och kväver en gäspning.

 

"Äh, sluta larva dig. Klart du kan, och dessutom är du så trött att du inte kommer hinna halvvägs innan du somnar stående." Jag gäspar och blinkar hårt några gånger för att hålla ögonen öppna. Då lyfter han upp mig i sin famn och lägger ner mig på sängen ingan jag hinner protestera. Han lägger täcket på mig upp till axlarna, sen vänder han sig om för att gå till soffan, men jag tar hans hand.

 

"Om jag ska sova här, så får du i alla fall sova bredvid.", säger jag och gäspar (igen).

 

"Säker?", säger han och jag nickar, redan på väg in i sömen. Han går runt sängen och lägger sig ner, drar upp täcket till hakan och ser på mig. "Sov du, jag vakar över dig." Jag nickar en sista gång och glider sackta in i sömnen.

 

 

Jag sätter mig käpprakt upp i sängen, skrikande rakt ut. Svetten rinner längs med min klibbiga rygg och Robin ser oroligt på mig.

 

"Saga? Är du okej? Vad hände?", säger han och tar min ena hand.

 

"Det var en mardröm bara. Det hände ingenting, jag lovar." Han nickar och får mig att lägga mig ner igen.