Jag vänder mig om till Robin, tar ett djupt andetag och möter hans oroliga blick.

"Jag älskar dig, Robin, det kommer jag alltid att göra, och ja..."

"Varför låter det här som ett farväl?", avbryter han mig och jag ser ner på min blodiga klänningskjol.

"För att det är det.", säger jag tyst och en tår rinner nerför min kind. Jag hämtar nytt mod och tar hans hand samtidigt som jag sjunker ner på knäna. När jag fortsätter är halsen tjock av gråt. "Jag älskar dig Robin, och jag hoppas att du kan förstå varför jag gör som jag gör nu. Det är för att jag älskar dig som jag gör det här, jag vill inte att du..." - Jag tar ett skävlande andetag - "att du råkar illa ut tack vara mig. Jag önskar dug all lycka, prins Robin, och jag hoppas att du inser att jag gör det här av kärlek." Det rinner tårar nerför våra kinder och Robin griper tag i min hand, men jag vrider mig loss, vänder mig snabbt om och rusar ut därifrån.
Så fort jag kommit ut från vården går det upp för mig att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag funderar en liten stund och bestämmer mig för att åla till slottet, hämta mamma och John och åka hem. Och hem på riktigt den här gången, till vår lilla stuga ute på landet. Jag sätter fart mot slottet och springer hela vägen dit. När jag kommer fram är jag anfådd och svettig.

"Kan du öppna grindarna? Jag är en... vän till prins Robin, och jag ska bara hämta mina saker och min familj så vi kan åka hem.", säger jag till en vakt som ser vänlig ut. Han granskar mig och hans blick fastnar på min blodiga klänningskjol.

"Det är prinsens blod. Jag vet inte om du hörde vad som hände, men nån knivhögg honom och jag var den flickan som följde med honom till vården?", försöker jag och han nickar tankfullt.

"Släpp in flickan. Hon talar sanning. Trots allt var det ju din kollega där uppe som högg prinsen.", säger sheriffen och jga blir förbannad.

"Öppna grindarna!", ropar vakten till sin kollega. Han reagerade inte ens när sheriffen sa att det var hans kollega som hade huggt Robin.
Så fort grindarna är tillräckligt öppna för att jag ska kunna ta mig igenom, springer jag mot de stora trädörrarna på slottet. Vakten som står där ser mig och håller upp en trädörr åt mig, så jag fortsätter bara att springa rakt in.
Jag svänger vänster till en lång, vit korridor och sedan höger och kommer fram till den breda trappan som jag springer uppför. Jag störtar in i mammas och Johns rum där de sitter och läser i varsinn bok båda två.

"Packa ihop era saker, vi ska hem.", säger jag andfått och mamma ser förbryllat på mig. Hon reser sig upp och går fram till mig och lägger en hand på min panna.

"Hur mår du älskling?"

"Jag mår bra mamma.", ljuger jag. "Men packa era saker nu, så åker vi hem." Jag pressar fram ett leende och jag ser hur John lyser upp.

"Ja, mamma! Vi åker hem!", säger han glatt och det får mig att le på riktigt. Jag ser på mamma att hon längar efter att få komma hem, även om hon försöker dölja det.

"Okej, då gör vi det då." Hon lutar sig fram mot mitt öra och viskar: "Berätta vad det är som har hänt sen, okej, Saga?" Jag nickar och hon vänder sig om till John och slår ihop händerna. "Då får vi packa då!"

"Jag går till mitt rum.", säger jag och går ut genom dörren och går in till mitt (mer Robins) rum, stänger dörren bakom mig och sjunker ihop mot den.

"Saga?", frågar Mathilda chockat och jag möter hennes blick. När hon ser min klänning växer hennes ögon. "Vad är det som har hänt?" Jag snörvlar och Mathilda håller fram händerna till mig, jag tar dem och hon hjälper mig upp på fötter. Hon leder mig fram till soffan. Jag sätte mig ner och ser henne i ögonen och berättar allt. Från när jag var liten och upptäckte vad jag kunde göra, att pappa stack, att sheriffen kom och skulle hämta Jarl, men att Jarl dödade massa vakter, att han kom tillbaka senare, fast Jarl var död och han tog mig istället, att jag kom på vad jag kunde göra igen, (eftersom att jag hade förträngt det) att sheriffen är min pappa och att han har velat tala om det för mig och till slut att sheriffen högg Robin och att jag lämnade Robin för att skydda honom och för att jag älskar honom.
Hela tiden lyssnar Mathilda noga och avbryter mig aldrig. När jag har berättat klart, reser hon sig upp, går iväg och kommer tillbaka några minuter senare med två koffertar som hon ställer på soffan bredvid mig.

"Jag hjälper dig att packa." Jag ler tacksamt mot henne och sedan hjälps vi åt att packa ner alla klänningar och skor som jag har fått av henne. När vi har packat ner allt, vänder jag mig om till henne, ger henne en kram och viskar:

"Kan du säga till Robin att jag äslar honom och att han inte ska komma efter mig?" Hon nickar till svar och jag kramar till henne innan jag släpper taget. "Tack så mycket för allt Mathilda. Jag vet inte hur det här skulle ha gått utan dig.", säger jag, ler och tar ett djupt andetag. Jag går ut i korridoren med väskorna i varsin hand och går in till mamma och John igen.

"Är ni klara?", frågar jag och de nickar glatt.

"Men, Saga, hur ska vi ta oss hem?", frågar John.

"Det har jag redan tänkt på.", säger Mathilda bakom jag och jag snurrar runt. "Ni får häst och vagn, pengar och lite mat med er."

"Du är en räddare i nöden, Mathilda. Men får vi pengar och mat och får vi häst och vagn?", frågar jag misstänkt.

"Ja, jag tror inte att prinsen misstycker.", säger hon enkelt och rycker på en axel. "Kommer ni?", lägger hon till när vi bara står och glor. Vi lyfter upp våra koffertar (mer eller mindre att jag lyfter upp mina koffertar och mamma en väska som inte är mycket större än en handväska.)
Vi följer efter Mathilda ut i korridoren, till vänster, in genom en ganska liten trädörr, nerför en stentrappa precis innanför dötten, genom ett rum som ser ut som ett förråd, genom en till likadan trädörr och ut i friska luften.
Det står en vagn med två hästar, en brun och en grå. Vagnen ser sliten ut, den är öppen, har utrymme där bak gör hö, packning och en och en annan människa.
Jag går fram till baksidan av vagnen och lägger upp mina två fulla koffertar och vänder mig till John.

"Hopp upp, John.", säger jag. Han ställer sig bredvid mig och hoppar enkelt upp i vagnen.
Mamma sitter redan med tyglarna i händerna och väntar på att jag ska hoppa upp. Men innan jag gör det, vänder jag mig till Mathilda, ger henne en kram och tar emot korgen med mat och pengar som hon ger mig.

"Tack igen, Mathilda.", säger jag och hon ler.

"Jag är bara glad över att kunna hjälpa till. Men du får komma och hälsa på nån gång i framtiden, sen. Ta hand om er!" Hon vänder sig om och går tillbaka, in genom trädörren. Jag hoppar upp bredvid mamma och hon rycker i tyglarna som sätter fart på hästarna.
Nu ska jag äntligen hem. För första gången på nio månader ska jag hem, tänker jag och ler för mig själv.