När sjukvårdarna har lyft upp Robin på båren och ska gå, griper han tag i min hand.

 

"Saga.", säger han, men det låter bara som en väldigt svag viskning.

 

"Jag är här, jag går ingenstans.", säger jag och snörvlar.

 

"Vi måste springa, fröken. Ni måste släppa.", säger en av vårdarna till mig, man jag skakar bara på huvudet.

 

"Nej. Jag följer med." Jag säger det bestämd och det får dem att ge upp med att försöka övertala mig.

Vi börjar springa. Vi springer ut ur slottet, en liten bit på en väg i byn, uppför trappan och in i sjukstugan.

Jag tvärstannar mitt i dörröppningen då minnet från förra gången jag var här. Det var då Ferdinand dog. Och jag har inte sänkt honom en tanke dem senaste dagarna.

Tårarna väller upp i ögonen och jag skäms över mig själv. Men så kommer Robin upp i tankarna igen och jag springer efter vårdarna. Jag kommer fram lagom till att de har tagit bort dem gråa banden, slitit upp hand skjorta och ska sy igen såret. Utan att tänka springer jag fram till honom och tar hans hand.

 

"Ursäkta fröken, men ni kan inte vara här medan vi syr.", säger en mansröst bakom mig.

 

"Jag ska stanna, Annars kommer han undra vart jag är sen när ni är klara.", säger jag bestämt.

 

"Jag är hemskt ledsen för det här.", säger samma röst bakom mig innan jag känner en plötslig smärta i bakhuvudet och allt blir svart.

 

När jag vaknar upp igen får jag panik och vet inte vart jag är eller varför någon slog ner mig. Det tar en liten stund för min något tröga hjärna att komma på var jag är och varför.

Och när jag väl gör det, flyger jag upp ur sägen och letar reda på första bästa vårdare.

 

"Var är Robin?", säger jag snabbt, men han tittar bara på mig. "Alltså prins Robin?"

 

"Aha, har är där borta i hörnet.", säger han enkelt och pekar åt höger. Jag sätter genast fart mot det blå skynket och slänger ur mig ett "Tack." i förbifarten till vårdaren.

Utan att tänka sliter jag skynket åt sidan och slänger mig ner på golvet bredvid sängen och Robin.

 

"Robin?", säger jag och tar hans hand pch kysser den på ovansidan. "Hör du mig?" Hans hand kramar om min och mitt hjärta tar ett litet skutt.

 

"Saga?", får han fram och höjer på huvudet för att se på mig. Han stönar och stånkar när han gör det och jag är snabbt framme och lägger en hand på hans bröst för att få honom att lägga sig ner igen.

 

"Jag är här, jag är här.", säger jag och torkar bort en olydig tår som runnit längs med kinden.

Robin kisar mot mig och lägger en hand mot min kind.

"Åh, men här får ni inte vara fröken.", säger en mansröst och jag hoppar till.

 

"Jag ville bara se efter hur han mådde.", säger jag ställer mig upp och vänder mig om mot en manliga vårdaren. "Gick det bra med, eh..." Jag vill egentligen inte säga det, för på något sätt är det som att bekräfta att det faktiskt hänt. Jag sväljer. "Operationen?"

Han vinkar åt mig att jag ska komma, så jag släpper Robins hand och går fram till honom.

 

"Han klarade sig fint. Operationen gick bra. Han kommer dock att får ett ärr och det finns risk för att det kommer bli infekterat, men så länge han sköter om det, kommer det att läka fint. Men" - han lägger en hand på min överarm och vinklar våra ryggar mot Robin. - "vad var det som hände - egentligen?", frågar han och jag grips av panik. Vad ska jag säga?! Att sheriffen är min pappa, han ville tala om det för mig och då gick Robin i strid med honom? Nä, skulle inte tro det.

 

"Han eh... Jag vet inte exakt, men det var typ att han duellerade och så när han tittade bort så högg motståndaren honom.", ljuger jag och hoppar innerligt på att han ska gå på det.

 

"Duellerade prinsen och hans motståndare högg honom? Högg prinsen?" Han skrattar hånfullt och går därifrån. Jag drar igen skynket efter honom och när jag vänder mig om till Robin igen ger han mig en ängslig blick.

 

"Jamen, vad skulle jag säga då?" Han skakar på huvudet och flinar åt mig. Jag går fram till honom och ger honom en kyss mitt på munnen.

 

"Förlåt.", säger jag. Han stirrar på mig och skakar på huvudet.

 

"Det är jag som ska be om ursäkt, Saga. Jag betedde mig som ett svin.", säger han, men det syns att han får kämpa med att tala.

 

"Var blev du...?", frågar jag och låter orden hänga i luften. Han drar ner täcket och drar upp skjortan på höger sida. Ett rött, färskt men rakt jack med en blå tråd i syns och det får mig att dra efter andan. Tårarna väller upp i ögonen och jag kan inte hålla tillbaka dem.

 

"Åh, gud. Jag är så ledsen, Robin. Jag förstår bara inte hur sheriffen gjorde det, eller varför." Gråter jag och försöker inte ens torka bort tårarna. "Det här är mitt fel, alltihop. Jag är så ledsen. Förlåt mig." Robin ser sorgset på mig och skakar på huvudet. Men en kraftansträngning tar han mitt ansikte i sina händer och tvingar mig att se på honom.

 

"Det var inte ditt fel, Saga. Inget av det här är ditt fel. Hör du det? Inget av detta är ditt fel. Jag visste att sheriffen var farlig och jag visste att det fanns förrädare bland vakterna, men jag var inte bara beredd på att få en kniv rakt i magen, okej?" Jag drar mig ur hans händer och snörvlar och hjärnan går på högvarv.

Om jag fortsätter vara med Robin kommer han fortfarande skadas, men om jag lämnar honom kommer jag krossa både mitt och hans hjärta. Han kommer vara säkrare utan mig, och jag kommer slippa drottningens hat. Men Robin kommer tro att han har gjort något och må dåligt över det, och han kommer skadas och såras hur jag än gör. Om jag stannar kvar så kommer jag kunna skydda honom om något händer, men der är större risk at något händer när jag är i närheten.

Då återstår det bara en sak kvar som jag kan göra.