Robin hajar chockat till och stirrar på mig. Sheriffen glor bara på mig med öppen mun och jag vänder mig mot honom.

 

"Akta så inte käken lossnar.", säger jag spydigt. Han fortsätter vara glo på mig sp jag fortsätter: "Och du ska banne mig inte tro att du har något - och då menar jag något - med varken mig eller mitt liv. Du ska hålla dig utanför det. Du ska också veta att jag kommer aldrig någonsin tillbaka till det ruttna fängelset. Och det kommer inte hjälpa med vad du än gör, om du så försöker kidnappa mig mitt i natten." Jag späner blicken i honom. "Stick. Försvinn. Gör vad du vill, jag vill aldrig mer se dig.", avslutar jag och han ser först argt på mig. Det ser ut som att han tänker slå mig, men jag blänger på honom och knyter händerna.

Om han skulle göra något, vad som helst, förutom att vända sig om och gå härifrån, kommer jag att slunga vatten på honom så han skickas rakt in i väggen.

Det är som att han ser det i min blick, för han håller upp händerna i luften, backar några steg, vänder sig om och går därifrån. Någon lägger han hand på min överarm och jag hoppar till.

 

"Är du okej, Saga?", säger Robin. Jag andas ut och vänder mig mot honom. Han har ett oroat ansiktsuttryck och jag kommer plötsligt ihåg vad sheriffen sa till honom när jag var i vattnet. Jag möter hans bruna ögon och det känns som om jag skulle kinna sjunka in i dom och simma runt där ett tag.

 

"Saga?" Robins röst drar mig ut ur mina tankar och jag nickar.

 

"Jag mår bra." Jag ler mot honom, men han ser bara sorgset på mig. "Du ska inte lyssna på sheriffen. Han pratar bara strunt. Och dessutom är det hans fel alltihop.", säger jag utan att tänka och det går upp för mig att jag sagt för mycket.

 

"Vad är det han har gjort?", frågar han. Jag skakar sorgset på huvudet och ser ner på våra bara fötter. Han tar mjukt tag om min haka med tummen och pekfingret och vänder upp mitt ansikta mot sitt. Jag möter hans blick igen och han kysser mig mjukt och känslosamt.

 

"Du kan berätta för mig, det vet du, va?", säger han med sin panna lutad mot mig. Jag blundar fortfarande och nickar.

 

"Jag vet att jag kan, och jag vill, tro mig det vill jag verkligen, men om jag gör det, kommer du att få massa problem. Och jag vet inte hur du kommer se på mig efter att jag har berättat. Du kanske aldrig mer vill se mig efter det." Jag drar mig ur hans famn och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. (Jag är en lipsill, jag vet.)

Min blick söker sig automatiskt till havet, till den vackra, stora och lysande månen i spegelbilden på vattenytan. Robin kommer och ställer sig tätt bakom mig och tar min hand. Den är varm och känns stark och trygg.

 

"Det spelar ingen roll vad du säger. Det är omöjligt att ändra på vad jag känner för dig.", säger han. Det ger mig modet och tryggheten (och dåraktigheten?), att känna att jag kan berätta.

Med hans hand i min, går jag nerför betongtrappan (som jag flög över förut). Den är fortfarande kall och det lilla rysningen av välbehag kommer tillbaka. Jag drar med mig Robin fram till vattnet. Där sätter jag mig ner så vågorna som kommer sveper sig upp till halva mina smalben.

Robin sätter sig ner bredvid mig och lägger en arm om mina axlar. Jag lutar mig mot honom, tar ett djupt andertag och börjar berätta.

Jag berättar om när sheriffen kom första gången, att Jarl hade dödat hans män, att sheriffen sen hade tagit Jarls liv, att jag hade hotat sheriffen så han sprang för livet. Jag berättar om när han kom tillbaka, hur jag hade sagt ett hastigt farväl av mamma och John, att John nästan hade mist livet och om när jag fördes bort. Jag berättar allt förutom dem små detaljerna att jag kände sån makt när jag hotade sheriffen, inte heller att jag nästan njöt när jag såg att hans män var döda.

Robin sitter helt tyst och lyssnar hela tiden som jag berättar och under tiden flätar han ihop våra fingrar.

 

"Sen dess har jag haft mardrömmar, och dem handlar alltid om samma saker, saker som jag från början, hade upplevt en gång för mycket. Och allt är sheriffens fel. Utan honom skulle Jarl vara vid liv och jag skulle vara vid..." Min röst dör bort och jag gör ett misslyckat försök att tvinga tårarna tillbaka. Robin håller om mig hårdare och kysser mig mitt på huvudet. Han håller kvar läpparna där en liten stund och när han lutar sin kind mot min panna känns han stel, spänd och konstig.

 

"Sluta", viskar jag. "det finns inget du kan göra åt det. Det skulle verka konstigt om sheriffen helt plötsligt skulle få sparken. Du får inte bete dig som att du vet om det här, här du mig? Du får inte berätta för någon. Lovar du det?"

Det tar en liten stund innan han svarar.

"Jag lovar.", säger han samanbitet. "Jag önskar bara att det finns något jag kan göra. Hjälpa dig på nåt sätt."

 

"Du gjorde just det.", viskar jag och kysser honom känsloladdat på munnen med tårana rinnade längs med kinderna.