Jag sträcker på mig och vänder mig långsamt om. Sheriffen står lutad mot väggen, har höga, svarta stövlar på sig, en vit, pösig skjorta med dem översta knapparna uppknäppta så man kan se lite brösthår som sticker upp, och ett bar bruna, tajta byxor. Han står med ena foten i marken, ryggen mot väggen, armarna korsade över bröstet och den andra foten mot väggen i knähöjd. Det ser i princip ut som att han har väntat på mig.

 

"Du visste att jag skulle komma hit, eller hur. Annars skulle du vara och tortera någon.", säger jag och håller huvudet högt. Han skjuter ifrån med foten och börjar gå fram till mig. Jag motstår att ta ett steg bakåt och fortsätter istället att hålla huvudet högt. Han ställer sig så nära mig att det bara är några centimeter mellan våra ansikten. Han lyfter handen och smeker mig på kinden. Jag står orörlig hela tiden tills han lägger handen mot min kind. Då spottar jag honom i ansiktet, vänder mig om och går nerför trappan och går så snabbt jag kan utan att det ska se ut som att jag springer. Jag hör inga fotsteg bakom mig och när jag vänder mig om är sheriffen borta. Jag suckar automatiskt och går tillbaka till trappan, men istället för att gå upp på trädäcket igen, svänger jag vänster och går mellan slottet och den gröna häcken. En vindpust slår emot mig och det luktar hav. Jag går snabbare och efter ett tag finns det inte någon mer häck, utan en bred trappa - bredare än den till trädäcket - som går ner i sanden. När jag sätter ena foten på trappan går det en liten rysning längs med ryggraden. Inte en rysninga av obehag, utan mer av att den var kall och av välbehag. Jag går nerför trappan och sätter ner båda fötterna i den svala sanden. Jag ser upp och lägger märke till att havet ser ut som en gigantisk, svart matta. Det brusar och jag kan inte hejda mig längre, jag menar, det är första gången jag är på en strand och jag tänker då rakt av inte bara stå och stirra på havet, även om det ser lite läskigt ut.

Jag går rakt ut i vattnet. Trots att det är en ganska sval natt och att det har regnar, är vattnet jummet. Det är underbart med dem svalkande vågorna som sveper längsmed mina ben. Det skvätter upp lite vatten i mitt ansikte, men jag bara skrattar och går tills vattnet når mig upp till naveln, där stannar jag ovh känner ett märkligt lugn. 

Det är inte bara det att jag har hämtat mig från händelsen med sheriffen, jag känner även ett lugn djupt inom mig. Ett lugn som jag inte har känt sedan jag var hemma, pappa fanns, Jarl var där, John var bara en gullig liten unge, och mamma var bara min mamma. Ett lugn som jag inte har känt dem senaste sex åren. Ett lugn som bara fanns där när vi var en normal, lycklig familj som hade det bra och älskade varann.

Jag tar några steg till och nu är vattnet ända upp till brösten på mig. Jag låter armarna flyta på vattenytan och konsentrerar mig bara på att andas. Det är som att havet följer efter min bröstkorg. När jag andas in, kommer det en liten våg, när jag andas ut, försvinner den igen, och när jag andas in, kommer den tillbaka. På prov lyfter jag handen en liten bit ovanför vattnet och drar handen åt vänster. Vattnet följer efter min rörelse och jag lyfter handen en bit högre och gör samma sak igen. Vattnet åker högre upp och följer efter min rörelse. Jag lyfter upp båda händerna och föreställer mig att det blir som en liten bubbla med vatten mellan mina händer. Vattnet åker upp mellan händerna och när jag rör på hela kroppen i sidled, följer bubblan med vatten med. Jag låter händerna sjunka ner i vattnet igen och den lilla bubblan med vatten går sönder och återgår till vattnet. Automatiskt sluter jag ögonen, vinklar upp huvudet mot himlen och den stora, runda, lysande månen, och lutar mig bakåt, ner i vattnet. 

Så fort hela mitt ansikte kommer under vatten, öppnar jag sakta ögonen och märker att jag kan andas normalt. Jag blir inte rädd, inte heller överraskad, utan mer förvånad. Förvånad att jag inte har märkt det innan. Jag låter min kropp sjunka ner till bottnen och ligger där en stund och ser på månen. 

Då hör jag det. Det låter som ett svagt och otydligt mummel till en början, men när jag koncentrerar mig på det kan jag höra att det är ett namn någon ropar. Jag lyssnar lite till och hör att det är sheriffen som ropar mitt namn. 

Vänta, va? Ropar sheriffen efter mig?

Då hör jag en till röst. Och denna gången är det Robin som ropar. Han ropar också efter mig. Ropen avbryts och jag hör arga röster istället.

 

"Var är hon?! Vad har du gjort med henne?!" Det är Robins röst.

 

"Jag har inte gjort någonting! Det ända jag gjorde var att få syn på henne när hon var upprörd och sprang ut ur slottet! Bort från dig!" Dem skriker på varandra och det går upp för mig att dem grälar om mig. Seriöst, sheriffen och Robin grälar om mig. Som om att jag är någon dem kan bossa runt med. Men det går även upp för mig vad det var sheriffen sa, att jag var upprörd. Jag var inte upprörd, jag ville bara ha lite frisk luft, visserligen efter en hemsk mardröm, men ändå, jag var inte upprör. Och sheriffen är den som orsakar drömmarna.

Jag blir arg. Riktigt förbannad blir jag. Jag ställer mig upp och vänder mig mot Robin och sheriffen. Med bestämda steg, eller jag ska inte säga steg, jag mer eller mindre åkte fram på vattnet, tar jag mig fram till dem i rasande fart. Jag skjuter ifrån med benen, flyger en bra bit och landar precis emellan dem.