Det är tomt i rummet och Mathilda går in, öppnar garderoben, tar ut alla klänningar i famnen, går fram till mig och lägger dem i min famn. Sedan går hon och plockar upp alla skor förutom ett par som hon skjuter fram till mig. Jag kliver i skorna och vänder mig om och går fram till Robins rum. Jag lägger över alla klänningar på ena armen och öppnar dörren med den fria handen. När jag kommer in slänger jag klänningarna på soffan och vänder mig om och hjälper Mathilda med alla skor.

 

"Tack, Mathilda.", säger jag. "Jag måste gå nu, annars blir väl drottningen ännu surare på mig."

 

"Gå du, jag hänger in dem här.", säger hon och ler. Jag går förbi henner och när jag kommer ut i korridoren får jag en obotlig lust att springa. Så jag springer fram nerför den breda trappan och precis innan jag ska gå in i matsalen, stannar jag, tar några djupa andetag och samlar samtidigt ihop mig inför mötet med Robin och kliver in.

John ser mig med en gång och han kommer genast på fötter och springer fram till mig. Jag sträcker ut armarna och får en bamsekram av honom (jag ger en till honom också). Mamma kommer fram till mig och ger mig en kram och en puss på kinden. Jag pussar John på hjässan och släpper honom för att krama tillbaka på mamma.

Robin ler charmigt och håller ut stolen åt mig när jag sätter mig ner. Jag skjuter in den och sträcker på mig innan jag vänder mig mot kungen och drottningen (som fortfarande är lite rödflammig i ansiktet).

 

"Så, Saga. Som jag har förstått det, så kommer du ifrån landen utanför staden?", säger kungen och jag möter hans blick på andra sidan bordet. Till höger om mig sitter Robin och till vänster sitter John. Till vänster om John, på kortsidan, sitter mamma, sedan drottningen och sedan kungen.

 

"Eh... A, det gör jag. Och vi har väl bott där ända sen jag var liten, va?", säger jag och vänder mig till mamma. Hon ler och nickar uppmuntrande åt mig.

 

"Och var är din far?", frågar kungen och jag stelnar. "Jag skulle gärna vilja mäta honom och talas vid med honom."

 

"Ehm... Min far, har är eh..." Jag fumlar med orden och vet inte vad jag ska säga.

 

"Här.", säger sheriffen samtidigt som han kliver in.

Jag slutar andas.

Vad vill han egentligen? Och vad gör han här?

 

"Ers majestäter, om ni ursäktar?" Han bugar åt kungen och drottningen samtidigt som ha går mot mig. "Får jag låna fröken Saga här en liten stund, bara?", frågar han och min han griper krampaktigt tag i Robins.

 

"Saga, andas.", väser Robin i mitt öra och jag drar in luft genom näsan.

 

"Ja, för all del.", säger drottningen och jag undrar om det bara är jag som märker lömskheten bakom hennes fasad. Sheriffen (alias min far) kommer fram till mig och jag känner paniken komma krypande. Jag klämmer hårdare om Robins hand, försöker få honom att säga att han ska följa med, att han måste tala med mig. Vad som helst som gör att jag slipper vara själv med sheriffen.

Men istället harklar han sig, slingrar ur sin hans från mitt grepp, ställer sig upp, ursäkter sig och går här ifrån.

Paniken griper tag i mig, jag får svårt att andas och vet inte vad ska ska göra.

 

"Saga?", säger sheriffen och håller fram en hand åt mig. Jag sträcker på mig, håller huvudet högt och ställer mig upp.

 

"Vad var det du ville tala med mig om?", säger jag kyligt.

 

"Eh... Det för jag gärna i enrum.", säger han och jag upptäcker att hans panna är full av svettpärlor.

Och helt plötsligt har mamma lagt en arm om mina axlar.

 

"Vad är det ni vill tala om med min dotter?" Mamma säger det snabbt, men jag hör ändå att hon la betoning på 'min'.

 

"Som sagt, det vill jag gärna göra i enrum.", försöker han igen, men utan resultat.

Robin kommer tillbaka bakom sheriffen, med mord i blicken den här gången. Han har draget svärd och bakom mig hör jag drottningen dra efter andan.