"Robin, lägg genast  ifrån dig svärdet.", säger kungen, men Robin hör honom inte. Han är fullt koncentrerad på sheriffen och släpper honom inte med blicken.

Sheriffen vänder sig om mot honom och smackar med tungan.

 

"Prins Robin, med all respekt, tror du verkligen att du skulle kunna slå mig i en duell?"

 

"Sheriffen, med all respekt; dra åt helvete och håll dig borta från Saga.", säger Robin hotfullt och gör ett utfall som sheriffen lätt parerar. Drottningen drar efter andan, tjuter och trycker sig mot sin makes bröst, som gapar och stirrar på sin son.

Jag drar genast upp John på fötter och föser både honom och mamma framför mig, in i köket.

 

"Stanna här.", beordrar jag och försvinner tillbaka ut i matsalen innan de hinner protestera.

Två vakter är framme vid kungen och drottningen och för dem vidare till ett annat rum - köket - medan två andra vakter försöker sära på Robin och sheriffen. Men Robin tar ner ena vakten, och sheriffen den andra. Sedan går sheriffen lugnt fram till dörren, låser den och vänder sig om mot Robin igen.

Jag springer fram till Robin och ställer mig bredvid honom.

 

"Så, vad var det du ville tala med mig om, sheriffen?", säger jag och håller mina knutna händer i brösthöjd, så det ser ut som om jag är i slagsmål.

 

"Vid det här laget tror jag att du redan har förstått att jag är din far.", säger han och parerar ännu ett utfall från Robins sida. Robin ruskar frustrerat på huvudet och jag spänner käkarna.

 

"Robin, sluta. Jag vill inte att det händer dig nåt eller hamnar i problem tack vare mig.", säger jag och lägger en arm på Robins axel. Han slappnar av under min hand och jag ställer mig framför honom, mellan han och sheriffen. Jag tar hans ansikte mellan mina händer och tvingar honom att se på mig istället.

Hans blick är tom, men vaknar sakta till liv igen.

 

"Hörde du det, prinsen? Hon vill inte att du gör dig illa.", säger sheriffen hånfullt. Jag håller kvar Robins blick och pressar läpparna hon hans.

 

"Ja, just det ja. Det var ju så det låg till mellan er.", säger sheriffen bakom min rygg. Jag drar mig tillbaka från kyssen.

 

"Det här är min strid, inte din, okej?", säger jag till Robin och får på något sätt honom att sätta sig ner.

Jag vänder mig om mot sheriffen och vet inte vad jag ska göra nu.

Kom igen nu, Saga, tänk, säger jag åt mig själv. Det finns vätska i muggarna och karaffen, luft överallt runt omkring mig, eld i ljusen och facklorna, och marken har du tryggt under dig.

Jag tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att börja med vatten.

Så jag vänder mig om till bordet, höjer armarna ovanför huvudet med handflatorna uppåt och vänder mig om till sheriffen igen när jag ser att vattnet följer efter mina rörelser och slugar det rakt mot honom.

Oförberedd som han är, träffar det honom i bröstet och han slungas in i väggen. Jag vevar mina helt raka armar ett varv bakåt, vinklar handflatorna uppåt och pressar både händerna och vattnet uppåt så jag lyfter upp vattnet en bit ovanför golvet.

 

"Jag kanske har varit din dotter en gång i tiden. Men det är jag inte längre. För vet du vad? Sen den dagen då du stack, har mamma varit mycket lyckligare och gladare, ja, ända tills du kom tillbaka med soldater som bedrövade oss på Jarl!" Jag skriker det sista och spottar fram orden och ska precis slunga i väg vattnet på nytt när det hörs ett stön från Robin. Jag snurrar snabbt runt och när jag ser honom, har han sjunkit ihop på golvet och en blodpöl bildas runt honom.

 

"Robin!", skriker jag och slänger mig ner på knä bredvid honom. Bakom mig skrattar sheriffen.

 

"Usp. Se nu vad det var som hände med din lilla drömprins.", säger han och när jag vänder mig om, är han borta.

 

"Robin?", snyftar jag och vänder försiktigt över honom på rygg. Han stönar, men hjälper mig att vända på sig. Jag lägger hans huvud i mitt knä och börjar gråta när jag ser pilen som sticker ut i hans högra sida.

 

"Hjälp! Hjälp mig nån! Hjälp!", skriker jag och knyter upp bandet precis under bysten. Jag trycker bandet mot det öppna såret samtidigt som jag rycker ut pilen. Robin skriker rakt ut och mamma, John, kungen och drottningen störtar in i rummet.

 

"Vad har du gjort?!", skriker drottningen. Robin lägger en hand på min underarm och jag tvingar mig själv att se honom i ögonen.

 

"Förlåt mig, Saga. Jag svek dig.", viskar han och jag stryker hans kind och skakar på huvudet.

 

"Nej, det har du inte. Men om du går nu har du gjort det." Jag stryker bort en tår som droppat ner på hans kind.

 

"Sjukvårdare!", ropar kungen och sätter sig sedan vid sin sons sida. "Du kommer klara dig igenom det är, min son.", säger han och mamma störtar fram och sätter sig på Robins högra sida och inspekterar såret.

 

"Vi måste lägga ett förband på det där, annars kommer han förblöda.", säger hon allvarligt, men lugnt på samma gång. "Saga, har du ett band till? De är långa och breda så vi kan nog snurra dem runt hela kroppen." Jag nickar och knyter upp knuten i midjan och ger bandet till mamma.

 

"Okej, Saga, sätt honom upp. John, spring och hämta hjälp. Ers majestät, hjälp Saga att få upp Robin en liten bit ovanför golvet." Mamma delar ut order och vi gör som hon säger. På något sätt lyckas jag lyfta upp Robins axelparti en bit ovanför golvet (eller i alla falla några centimeter) medan kungen står grensle över Robin och lyfter upp hans höfter.

Mamma är snabb och effektiv när hon tar dem båda banden och lindar in Robin. Precis när vi är klara kommer John tillbaka med tre sjukvårdare och två vakter.

När Robin ser dem, hårdnar hans grepp om min arm, precis som om han inte vill jag jag ska gå.