Jag ligger och tänker tillbaka på drömmen. Den var ju egentligen ingen dröm, utan ett minne.
Robin sover fortfarande, eller det tror jag i alla fall. Han ligger på mage med huvudet bortvänt från mig och dreglar på sin kudde. Jag behöver inte ens se efter om han faktiskt dreglar, utan det vet jag redan. Det gör har alltid, och idag är det inget undantag.
Jag ligger på rygg med händerna knäppta över magen och tittar upp i taket. Det är några sprickor här och var i den vita färgen och från fönstret går det en hackig spricka ända till mitten av rummet. Precis ovanför mitt huvud i ögonhöjd, är det en liten svart fläck. Det kan också vara en spindel som hänger upp och ned, det är lite svårt att avgöra härifrån.
Trots att jag sovit hela natten utan att vakna eller bli störd, är mina ögonlock så pass tunga att det känns som om jag inte har sovit alls. Jag vet att om jag faktiskt skulle lyckas somna, så skulle samma dröm - eller minne - spelas upp igen och när jag vaknar nästa gång, kommer det att kännas likadant - om inte ännu värre.
Jag suckar och vänder blicken till sprickan vid fönstret, följer den med blicken tills den slutar, och sen tillbaka igen. Vid fönstret sluter jag och vänder blicken till gardinerna. Jag följer dem med blicken ända ner till golvet, vid varje skrynkla och veck och sen samma väg upp igen.

"Vad gör du Saga?" Jag rycker till vid ljudet av Robins röst och vänder blicken till honom istället. Det går upp för mig att han måste vänt sig om när jag var upptagen med att följa gardinen med blicken.
Han smeker försiktigt min kind med toppen på pekfingret. Jag ler mot honom och tar hans andra hand.

"God morgon. Du vet att jag tycker att du är söt när du dreglar medan du sover, men det börjar gå lite överstyr.", säger jag och nickar mot hans drägliga kind. Han flinar mot mig, tar min hand och för den mot kinden. Jag försöker dra tillbaka handen, men lyckas inte och börjar rycka i den.

"Nej! Jag vill inte ha ditt dregel på min hand!", säger jag och petar honom i sidan med handen han inte håller i. Han rycker till och slappnar av ett ögonblick med handen som han håller i min hand med. Jag drar tillbaka min hand och slänger mig upp ur sängen och backar bort mot sofforna och hans mini-bibliotek.
Han fortsätter flina mot mig och reser sig sakta upp ur sängen och går långsamt mot mig. Jag håller ut en hand mot honom.

"Nej, nej. Våga inte ens tänka tanken.", säger jag och backar snabbare, rakt på ett armstöd på en av sofforna. Ett litet tjut passerar mina läppar när jag välter bakåt, ner i soffan. Robin ökar på stegen och är snabbt framme vid kanten på soffan.
Det knackar på dörren och jag skyndar mig att sätta mig upp och lägga en bok i mitt knä, samtidigt som Robin springer tillbaka till sängen och slänger sig ner på mage och låtsas sova. Det knackar en gång till på dörren.

"Prins Robin! Fröken Saga! Det är frukost med fröken Sagas familj och kungen och drottningen om en halvtimme!", ropar Mathilda genom dörren.

"Okej, Mathilda. Tack!", ropar jag tillbaka. Jag lägger ifrån mig boken och ställer mig upp när en nyckel vrids om i låset, dörren öppnas och Mathilda står där och ser sur ut.

"Jag visste att han inte var vaken än. Typiskt prins Robin.", muttrar hon för sig själv innan hon vänder sig mot mig. "Och vad gör ni här, fröken Saga?"
Fröken Saga? Sen när kallar hon mig för fröken Saga? Jag sa ju åt henne att hon skulle se på mig som en av hennes väninnor. Och varför beter hon sig så konstigt för? Hon vet ju att Robin och jag...
Sheriffen kliver fram bakom Mathilda och avbryter mina tankar.

Robin

Så fort Saga får syn på sheriffen stelnar hon. Det är som att slå på en knapp och Saga beter sig annorlunda. Hon vänder sig stelt om, mot sheriffen. Robin, som vände sig om i sängen så fort det blev tyst, ger Saga en orolig blick.

"Sheriffen. Vad förträffar mig denna äran?", säger hon och pressar fram ett leende. Han tror inte att sheriffen eller Mathilda såg det, men han känner Saga tillräckligt bra för att veta att hon pressade fram det. Sheriffen tar ett steg in, mot Saga, samtidigt som han pratar.

"Jo, jag skulle vilja tala lite med er, bara. Och sen också för att hjälpa Mathilda med att väcka er och prinsen.", säger han och tar ännu ett kliv närmre Saga. Pulsen stiger på Robin och skyndar sig med att säga:

"Det behövs inte, vi är redan vakna. Men jag skulle faktiskt vilja ha lite privatliv på morgonen." Han säger det så pass bestämt, att det får både Mathilda och sheriffen att backa ut.

"Vänta lite, bara. Jag tog med mig en klänning till er, fröken Saga.", säger Mathilda snabbt innan Saga hinner stänga dörren efter dem.

"Jaha. Eh... jag kan ta den med en gång, då", säger Saga, men Robin ser att hon helst av allt skulle vilja smälla igen dörren framför näsan på sheriffen och Mathilda. Mathilda ger genast Saga en klänning och skyndar sig ut i korridoren igen. Saga slår igen dörren med foten samtidigt som hon vänder sig om och lägger klänningen i soffan och sätter sig tungt på armstödet.
Robin kliver upp och går fram till henne. Hon lägger en hand på pannan och kryper ihop en aning när han kommer nära henne. Hon har börjat göra så mer och mer de senaste dagarna och Robin vet inte vad han ska göra när hon gör så. Men den här gången sätter han sig på huk framför henne och lägger ena handen på hennes knä och söker efter hennes blick. Hon blundar hårt och suckar djupt.

"Saga?", säger Robin utan att få något riktigt svar. "Saga, är du okej?" Hon skakar på huvudet och det får honom att gå runt henne, sätta sig i soffan, lägga armarna om henne och kasa ner henne i sitt knä. "Han har gått nu, okej? Han är inte här." Han stryker hennes rygg och hon lutar huvudet mot hans bröst.

"Jag vet. Det är inte det.", säger hon och möter hans blick. "Jag drömde om min pappa inatt. Fast det var ingen dröm, utan mer som ett minne och nu när jag såg sheriffen, så såg jag..." Hon ställer sig upp och börjar gå fram och tillbaka framför soffan och Robin.

"Såg vad, Saga?", frågar han och en rynka dyker upp mellan hans ögonbryn.

"Herregud! Att jag inte har sett det tidigare.", säger hon och halvskriker. Hon stannar plötsligt, vänder sig mot Robin och ser helt uppriven ut. Hennes blick flackar och Robin ser på henne att hon inte vet vad hon ska göra. "Sheriffen är min pappa."

Vet att det var EVIGHETER sen förra kapitlet och är ledsen för det. Men jag ska försöka bättra mig, lovar! Hoppas ni gillar kapitlet, kramiz :) <3