Det tar ett tag för orden att sjunka in för Robin. Det syns lång väg att han bearbetar det som jag precis har sagt. Jag sätter mig tungt ner på soffan och lutar mig bakåt med huvudet mot toppen på ryggstödet.

Robin flyger plötsligt upp och slår sig för pannan.

 

"Du måste skämta. Han kan nu inte vara din far!" Han börjar vanka fram och tillbaka på samma sätt som jag gjorde för en liten stund sedan.

 

"Robin" Jag ställer mig upp framför honom, tar hans ansikte i mina händer och tvingar honom att se min i ögonen. "Robin, jag förändras inte för det. Jag är fortfarande jag. Jag ser inte annorlunda ut för det.", säger jag och han lägger sina händer på mina underarmar. 

 

"Det vet jag väl. Men är du helt säker på att han är din far?", säger han med en orolig blick. Jag nickar och känner hur humöret sjunker.

 

"Jag vet inte hur jag inte har kunnat se det tidigare. Nu när jag tänker på det, är det självklart att sheriffen är min pappa. När mamma avvisade honom måste han ha börjat hata oss. Och vem skulle inte göra det när man tänker på det? Mamma har svurit evig trohet till pappa och avvisar honom helt plötsligt. Han fattade nog inte vad han gjorde när har reagerade så som han gjorde. Det måste vara det som har har velat tala med mig om hela tiden."

Robins tag om mina handleder hårdnar när jag nämner att sheriffen vill prata med mig. Hans blick blir hård och tom och hans grepp hårdnar ännu mer. "Robin? Robin, du gör mig illa, Robin!" Han rycker till, får liv i blicken, släpper mig och backar bort.

 

"Förlåt mig Saga, jag... Jag... Förlåt mig.", säger han, går snabbt fram till garderoben, drar ut några kläder och försvinner snabbt ut genom dörren.

Kvar står jag som ett fån, häller mig själv om ena armen och stirrar tomt på dörren. En ensam tår rullar nerför min kind, men jag torkar snabbt bort den och går fram till klänningen istället.

Det är samma lila klänning med två tjocka gråa band; ett runt midjan och ett som sitter precis under brösten. Samma klänning som jag hade på min när Robin och jag dansade ute i regnet. Ärmarna går ner till armbågarna och kjolen sluter en liten bit nedanför knäna.

Jag suckar och drar klänningen över huvudet. Jag knyter banden och kommer på att Mathilda inte hade med sig några skor.

 

En kvart senare är jag på väg nerför den breda trappan - barfota eftersom Mathilda inte hade några skor med sig och jag ville inte gå in i 'mitt' rum och störa mamma och John. Så här går jag nu, barfota och hoppas att drottningen inte kommer vara alltför sur på mig över det. Egentligen så borde jag vara försiktigare när det gäller drottningen - egentligen. Hon är ju trots allt drottningen och skulle kunna skicka tillbaka mig till fängelset när hon vill, men just idag - just nu - orkar jag inte bry mig om henne.

Jag stannar mitt i ett steg när jag hör drottningens gälla röst och Mathildas mumlande ursäkt. Trots att dörren till drottningens (och kungens) kammare är stängd så hörs hennes röst klart och tydligt.

 

"Och vad menar du med det?! Du skulle bara se till så sheriffen kunde tala med Saga" - hon fnyser mitt namn - "och sen få sona sitt brott! Men det var tydligen för svårt för lilla Mathilda att förstå!" Drottningen skriker nästan och jag kan se hennes ansikte framför mig som blir rödare och rödare för varje ord som hon slänger ut mot stackars Mathilda. Jag smyger närmre dörren och ser ner på mina nakna tår. Jag skulle faktiskt kunna rädda Mathilda ur den här skiten.

Och innan jag vet det själv, knackar jag på dörren och väntar på drottningens snäsande "kom in".

Jag öppnar dörren lite grann och sticker in huvudet genom glipan.

 

"Ursäkta att jag stör, men Mathilda, du råkar inte ha några skor åt mig?", frågar jag så vänligt jag kan och klämmer fram ett leende som jag hoppas ser vänligt och oskuldsfullt ut. Mathilda skickar ett tack med blicken och vänder sig sedan till drottningen som står med ena handen och håller för ögonen och med den andra viftar hon iväg Mathilda och mig.

Mathilda vinklar ner huvudet när hon går förbi drottningen, ut i korridoren. Jag höll upp dörren åt henne och nu stänger jag den bakom henne. Så fort Mathilda kommer ut i korridoren sträcker hon på sig och vänder sig mot mig samtidigt som hon mumlar:

 

"Den kvinnan kan aldrig få nog." Jag skrattar och skakar på huvudet år henne.

 

"Men asså, jag menade allvar, Mathilda, har du några skor eller jag ska gå omkring och vara naken om fötterna?" Hon skrattar till åt mig samtidigt som vi börjar gå tillbaka till mitt (Robins) rum. Hon blir plötsligt allvarlig när hon vänder sig till mig och säger:

 

"Hur visste du att jag var där inne, föresten?"

 

"Drottningens röst hördes lång väg och jag kunde urskilja din.", säger jag med en axelryckning.

 

"Men då hörde ni ju vad vi talade om." Det är ingen fråga men jag nickar i alla fall. "Jag vet inte hu mycket du hörde, men jag vill att du ska veta att jag inte var med på det. Drottningen tvingade mig till det, annars skulle jag förlorat mitt jobb.", fortsätter hon. Men jag skakar bara på huvudet.

 

"Det trodde jag inte heller att du var." Vi är framme vid 'mitt' gamla rum, Mathilda knackar två gånger på dörren och väntar på svar.

 

"De är säkert redan nere. Det skulle inte förvåna mig, mamma gillar att vara tidig.", säger jag när vi inte får något svar och öppnar dörren.