När jag vaknar igen ligger jag i en stor, mjuk och skön säng. Jag slår upp ögonen och ser mig yrvaket omkring. Prins Robin sitter i en fåtölj med huvudet lutat bakåt och andas djupa andetag. Ett leende smyger sig på mina läppar och det är som att han märker att jag tittar på honom, för han rycker till och vänder upp huvudet mot mig. Han gäspar och blinkar några gånger mot mig, som om han inte ser att jag tittar på honom.

 

"Saga? Är du vaken?", frågar han. Jag nickar och han sätter sig på knä på golvet bredvid mig. "Hur är det?"

 

"Jag... eh... jag vet inte.", svarar jag och alla minnen kommer tillbaka. Ferdinands kalla, livlösa hand, prinsen som håller i mig, leder mig ut och sen blir allt svart. Mina ögon tåras när jag tänker på Ferdinand. Jag hasar mig upp i sittande ställning och när jag lutar mig bak, mot väggen svider det på ryggen, men inte lika mycket som det gjorde innan.

 

"Jag tog hit några vårdare och lät dem tvätta och sköta om dina sår när du var medvetslös så slapp smärtan när det tvättades.", säger han när han ser min blick. Jag nickar och han ser oroat på mig. "Saga?" Jag ler ner på täcket som ligger över mina ben.

 

"Ferdinand? Är han...?" min röst dör bort och tårarna börjar rinna. Prinsen sätter sig på sängen, vänd mot mig och tar min hand.

 

"Han var inte stark nog. Saga, jag är ledsen. Han var redan borta när jag tog dig till honom. Jag visste inte det, utan vårdarna berättade det för mig när du var medvetslös.", säger han och jag börjar gråta. Han flyttar sig närmre mig och när han försöker lägga armarna runt mig, knuffar jag bort honom.

 

"Nej! Ferdinand, han... han kan inte...! Han får inte! Nej!", säger jag och börjar slå på prinsens bröst. Han fångar upp mina armar mitt i ett slag och håller i dem tills jag slutar kämpa emot och han lägger armarna om mig istället. Jag sjunker ihop i hans famn och börjar skaka i hela kroppen. Han stryker min rygg och efter en stund slutar jag skaka, och det är bara tårarna som rinner.

 

"Det kommer bli bra Saga, jag lovar det. Allt kommer ordna sig.", viskar han i mitt öra, om och om igen. 

Sluta gråta! Skärp dig! Det är för fanken prinsen som sitter och håller om dig!

Jag slutar gråta och torkar bort tårarna.

 

"Tack.", viskar jag. "Tack så hemskt mycket, ers höghet."

 

"Kalla mig Robin.", säger han och vinklar upp mitt ansikte mot sitt. "Vill du ha något? Vad som helst?" Jag skakar på huvudet, men han ler bara lite snett mot mig. "Jag hämtar te till oss. Blir det bra? Jag tror nämligen att du behöver ha i dig något efter att ha varit utslagen i två och ett halvt dygn.", säger han och ler mot mig. Han ställer sig upp och går iväg efter te.