Jag ser dig - kapitel 4
Prins Robin leder mig till en vinröd vagn med två svarta hästar, redo att börja springa så fort någon rycker i tyglarna. Prinsen öppnar dörren på vagnen åt mig och jag går sakta uppför de tre trappstegen, får ducka för att slippa slå i huvudet och sätter mig på en av dem inklädda, mjuka bänkarna på varsin sida. Han gör likadant, fast sätter sig på bänken mitt emot mig, och blir tvungen att ducka ännu mer än vad jag gjorde. Efter prinsen kommer mannen som bär på Ferdinand, han sticker in huvudet och ser frågande på prinsen.
"Går det bra om vi lägger Ferdinand bredvid dig? Så kan han vara nära dig och du kan hålla ett öga på honom?", frågar prinsen mig och jag nickar. Mannen duckar i dörröppningen och lägger Ferdinand bredvid mig. Jag lägger upp hans huvud i mitt knä och en tår droppar ner på hans kind. Jag känner en blick på mig och när jag vänder upp huvudet möts jag av prins Robins bruna ögon. Jag slår snabbt ner blicken.
"Du vet, att bara för att jag är kunglig, betyder inte det att du inte får se mig i ögonen.", säger prinsen och jag vinklar sakta upp blicken igen. Han ler snett mot mig.
"Ers höghet, är vi klara att åka?", frågar mannen som bar på Ferdinand.
"Ja, vi är klara. Sätt fart mot slottet.", säger prinsen.
"Sl - slottet? Men, men jag..." Prinsen ler mot mig och mannen försvinner ut ur vagnen. Några sekunder senare gungar vagnen till av mannens vikt när han sätter sig ner och tar upp tyglarna. Han ropar till hästarna och vagnen börjar rulla.
"Det kommer bli bra. Du är min personliga gäst. Får jag fråga hur länge satt du fängslad?", frågar prinsen snällt. Jag torkar bort tårarna från mina kinder och ser på honom.
"Jag blev hämtad av vakterna för åtta månader sen, bortförd från min bror och min mor som behövde mig. Jag har inte sett dem sen dess.", svarar jag och mina ögon tåras igen. Prinsen får ett förstående ansiktsyttryck och ler lite försiktigt. Ferdinand ger ifrån sig ett stön och jag vänder genast blicken ner på honom.
"Ferdinand?", frågar jag och stryker hans hår. "Ferdinand? Hör du mig?" Han kämpar med att öppna ögonen, men lyckas inte.
"Saga?", får han fram, men det låter mer som en väldigt svag viskning. Jag börjar gråta igen och nickar, stryker hans hår och tårarna droppar ner på honom.
"Jag är här. Ferdinand, det kommer bli bra. Vi kommer klara oss. Det blir bra.", mumlar jag och böjer mig ner och kysser honom på pannan.
"Öka farten! Vi måste komma fram snabbt!", ropar prinsen och vagnen börjar rulla ännu snabbare. Jag ser på prinsen och orkar inte bry mig om att torka bort tårarna.
"Tack. Tack så hemskt mycket, ers höghet.", säger jag och lyckas le lite samtidigt.
"Du behöver inte kalla mig ers höghet. Kalla mig Robin.", säger han och jag nickar. Resten av resan sitter jag och mumlar till Ferdinand om att allt kommer bli bra och vi kommer klara oss och stryker hans hår, om och om igen. Jag lutar mig flera gånger ner och ger honom en kyss på pannan, som om det kommer hjälpa honom att bli bra snabbre. Under färden tänker jag om och om igen att jag hoppas vid mitt liv att han kommer bli okej.
Trackback