Jag ser dig - kapitel 5

Vagnen stannar, den gungar till när mannen som bar Ferdinand kliver av. Hans fotsteg hörs och han kommer fram till dörren, öppnar den och kliver in. Han plockar upp Ferdinand och går ut ur vagnen igen.
 
"Ers höghet? Vart ska ni föra Ferdinand?", frågar jag prins Robin.
 
"Vi kommer föra honom till den kungliga vården, där bara dem bästa vårdarna finns. Du behöver inte oroa dig, jag är säker på att Ferdinand kommer bli återställd.", säger han. Det lugnar mig en aning, men jag är fortfarande orolig för Ferdinand. Tänk om han inte klarar sig? Vad ska jag ta mig till då? Kommer jag klara mig utan honom då? Utan en storebror som är där och tar hand om mig? 
 
"Ers majestät. Med din tillåtelse, går jag med en gång till vården med pojken." Jag rycker till och inser att jag varit så försjunken i tankar att jag inte märkte när mannen med Ferdinand i famnen kom fram till mig och prinsen.
 
"Ja, gör det. Det låter alldeles utmärkt, tycker jag.", säger prinsen och mannen springer iväg. "Under tiden som vårdarna tar hand om din vän, kan väl vi gå in i slottet? Jag kan visa dig din kammare, din väns kammare, du kan få bada och fräsha upp dig lite och så kan vi äta sen. Vad tycker du?", frågar prinsen. Jag funderar på förslaget, men kommer på att jag också fick piskrapp som nog behöver tvättas.
 
"Jag måste säga nej, ers majestät. Jag fick också piskrapp som nog behöver vårdas.", säger jag. 
 
"Ja, just det. Vad dumt av mig. Det vet jag ju att du har. Då går vi till vården istället.", säger han och ler. Han går åt samma hål som mannen gick och jag följer efter. Vi blir tvungna att gå igenom några folkmängder på vägen och alla bugar eller nickar eller ler till prinsen, medan dem stirrar på mig. När vi är framme vänder sig prinsen mot mig. Han väntar tills jag kommer ikapp honom innan han lägger ena armen om min midja. Det svider lite lätt när han rör såret.
Han leder mig vidare till vården. Vi kommer fram till en dörr. Två vakter som står bredvid, öppnar dörren, släpper in oss och stänger igen bakom oss. Det är en stor sal vi kliver in i med skynken som hänger ner från taket till golvet. Prinsen leder mig vidare, förbi alla skynken, till ett annat rum. Prinsen öppnar dörren för mig, jag går in och får se Ferdinand ligga på ett bord. Jag springer fram till honom och tar hans hand. Den är kall. Stel och kall. Jag stelnar. Tårarna stiger i mina ögon och jag kan inte tänka.
 
"Saga? Är du okej?", frågar prinsen och lägger en arm på min axel. "Jag visste inte att han... Saga, jag är ledsen. Det är jag verkligen." Han lägger armen runt mina axlar och börjar leda mig bort från Ferdinand. Jag inser vad det är han är på väg att göra och kastar mig bakåt, mot Ferdinand.
 
"Saga!" Prinsen håller i mina armar, förhindrar mig att slänga mig över Ferdinand. Jag börjar storgråta och försöker slita mig bort från prinsen.
 
"Nej!", skriker jag. "Nej, Ferdinand! Nej!" Utan kraft nog att slita mig loss från prinsen, drar han in mig i sin famn och jag gråter mot hans bröst. Det svider på min rygg, men jag orkar inte bry mig om smärtan. Om prinsen inte hade hållt om mig, skulle jag ramlat ihop i en hög på golvet. Jag lutar mig mot prinsen och skakar av sorg, smärta och tårar. Han leder ut mig igen, till solen, värmen och luften. Han leder mig bort från Ferdinand, utomhus. 
Väl ute släpper han lite på greppet, och det börjar dansa svarta prickar framför mina ögon. Jag gråter fortfarande och försöker blinka bort dem. Det går inte, utan det blir bara fler och fler, tills jag knappt kan se något alls och det sista jag kommer ihåg är prinsens oroade ansikstuttryck när han slänger sig efter mig.





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback