Jag ser dig - kapitel 11
"Oj, ers majestät, jag... eh... såg inte att det var ni. Jag ber om ursäkt..!" Längre hinner jag inte innan drottningen avbryter mig.
"Nej, det hoppas jag verkligen inte att du såg!", säger hon och jag är nära på att rygga tillbaka av hennes hårda tonfall. Bakom mig hör jag Robin sucka.
"Hej, mor. Vad vill du?" Han kommer upp bakom mig och jag ser upp på hans ansikte som måste vara minst ett huvud högre upp än mitt.
"Sheriffen kom och talade med mig innan. Han sa att du hade tagit med dig en flicka från fängelset och bad mig att tala med dig om att du ska ta flickan tillbaka." Jag stelnar. "Så... är det här flickan du förde till slottet?" Hon sänker ner huvudet och ser på mig. Jag slår snabbt ner blicken.
"Ja, det var Saga jag tog med från fängelset. Och vad ska han med henne till?", säger Robin hårt och lägger ena armen på min höft, som för att skydda mig och inte låta någon ta mig ifrån honom.
"Det vet jag inget om, och det är inte min sak att veta, heller. Men, du ska föra flickan tillbaka och förklara för sheriffen varför du tog med henne.", beordrar drottningen och en rysning åker genom min kropp.
"Nej. Det kan du glömma, skulle aldrig falla mig in. Nu, om du ursäktar oss, ska vi faktiskt förbi här.", säger Robin och går emellan drottningen och mig, håller ut handen förbi drottningen åt mig, jag går förbi och han kommer efter. Vi svänger höger och börjar gå mot den breda trappan i tystnad.
"Jag skulle aldrig låta någon ta dig tillbaka till fängelset. Aldrig.", säger han och tar min hand.
"Säkert?", frågar jag tyst när vi går uppför trappan.
"Ja, helt säkert. Det skulle jag aldrig göra." Vi kommer fram till min dörr. "Aldrig." Han släpper min hand och sätter båda händerna på mina kinder. Jag ser ner i marken, men han vinklar upp mitt ansikte. Jag tänker mig inte för och ger honom en kram. Han kramar mig tillbaka. Hårt, men samtidigt omtänksamt och kärleksfullt och pussar mig mitt på huvudet. Jag drar mig försiktigt ur kramen och öppnar dörren, går in och stänger den bakom mig. Mina ben viker sig under mig och jag pressar kuveret hårt mot bröstet.
Efter en stund ställer jag mig upp och går långsamt fram till sängen, lägger mig ner på den och det dröjer inte länge innan jag sjunker in i en djup sömn.
Jag vaknar av att någon rycker i mina händer och inser att jag ligger på mage, med en säck över huvudet och händerna fastbundna på ryggen. Adrenalinet börjar pumpa runt i kroppen och jag sparkar automatiskt med benen och lyckas sparka någon på handen.
"Aj, håll fast henne!", ryter en man. Ett par händer håller fast mina ben och ett rep snöras hårt runt vaderna. Jag försöker rycka mig loss, men lyckas inte och lyfts upp i luften. Dörren ger ifrån sig ett tyst gnissel när den öppnas och så fort jag är ute i korridoren börjar jag skrika.
"Hjälp! Robin hjälp mig! Släpp mig! Släpp mig, säger jag!" Jag sprattlar och känner att dem är nära på att tappa mig flera gånger. "Hjälp! Hallå?! Hjälp mig!", fortsätter jag och skriker rakt ut istället. Då hör jag att en dörr flyger upp och snabba fotsteg som kommer närmre.
"Släpp henne! Nu!", befaller Robin.
"Som ni vill, ers höghet.", säger en annan man och jag släpps och slår i golvet. Det gör ont och jag tappar andan en liten stund. Jag hör svärd dras ut ur sina fodral och det dröjer inte länge förrens det ekar i korridoren av svärd som klingar mot varann.
"Vakter!", gormar Robin. "Vakter!" Jag hör några fotsteg längre bort och fler svärd som klingar mot varann.
"Saga? Är du okej?" Robin drar av säcken och studerar snabbt mitt ansikte innan han knyter upp repen. Han hjälper mig att ställa mig upp och leder mig mot sitt rum.
"Men, vakterna da? Klarar dem sig?", frågar jag.
"Ja, de är dem bästa vakterna i hela kungarriket. Dem klarar sig fint.", säger han och leder in mig i sitt rum.
Trackback