Jag ser dig - kapitel 10

Jag kliver ut på ett stort trädäck med en låg betongmur runt om förutom en bred trappa som leder ner på stengången ut i trädgården. Gräsmattan är mörkgrön och vore det inte för att himlen var så grå och mörk, skulle gräset säkert vara ljust. Runt hela trädgården är det en hög, grön häck och lite överallt i trädgården står det ståtliga statyer. Stengången leder fram till en stor fontän, formad som en drake som sprutar vatten ur munnen. Jag går sakta nerför trappan, mot fontänen, som om att den drar mig till sig.
Stengången går runt hela fontänen och på andra sidan av den står det en träbänk och på bänken sitter Robin. När jag ser honom börjar jag automatiskt le och när han vänder ansiktet mot mig, kan jag tydligt se när han drar efter andan. Han ställer sig sakta upp och kommer fram till mig.
 
"Saga. Du är... jättevacker.", säger han och ser på mig uppifrån och ner. Jag känner hur jag blir varm om kinderna och slår undan blicken, forfarande med leendet på läpparna.
 
"Det är Mathilda som har hjälpt mig.", säger jag och möter hans blick igen. Han nickar bara till svar, verkar inte kunna säga något. "Vad var det du ville tala med mig om?"
 
"Just det." Han tar min hand, får mig att gå runt honom och sätta mig på bänken. Han sätter sig bredvid mig i samma stund som himlen mullrar. "Jo, jag bad dig att komma hit för jag ville tala med dig om att gå på min maskeradbal tillsammans med mig."
 
"En maskeradbal? Jag vet inte, jag menar... jag kan inte dansa, har inte känt dig mer än två, tre dagar och... du fyller år? Jag har inte nån present."
 
"Om du kommer, skulle jag bli jätteglad. Och jag kan lära dig dansa. Här och nu. Snälla, Saga." Han håller fram ett kuvert. Jag ser länge på det innan jag tar det.
 
"Okej da, men jag har ingen klänning heller. Och jag måste varna dig, senaste gången jag dansade, slutade det i katastrof." Han skrattar och ställer sig upp, och håller samtidigt ut en hand mot mig. Jag ler och suckar samtdigt som jag tar hans hand och han drar mig upp på fötter. Himlen mullrar igen och det faller några droppar i mitt ansikte. Robin lägger händerna på mina höfter och drar mig ett steg närmre honom, sen tar han min ena hand och lägger på sin axel och min andra hand i sin. Han börjar föra mig runt, i en cirkel. Jag snubblar några gånger, men varje gång tar han bara ett stadigare grepp om min midja och fortsätter föra mig runt, runt, tills jag är så yr att allt snurrar. Utan att tänka mig för, börjar jag skratta och tar ett steg bak för att hämta luft. Robin håller forfarande i min hand och ser mig djupt i ögonen. Mitt skratt avtar i samma takt som renget ökar i kraft och det tar inte lång tid innan mitt hår, min klänning och hela jag är blöt. Det verkar inte störa Robin att det regnar, för han drar in mig i sin famn och börjar dansa med mig igen. Han snurrar runt mig i en pirruett ett varv och böjer mig sedan bakåt. Jag böjer upp mitt ansikte mot himlen och regnet piskar mig i ansiktet. När jag vinklar upp ansiktet mot Robin igen, drar han mig sakta upp tills jag står helt upprätt. Han för sitt ansikte närmare mitt, jag sluter ögonen men precis innan våra läppar möts, knallrar det så högt att jag hoppar till.
 
"Det är bara åskan.", säger han och för sitt ansikte närmare mitt igen. Jag tar ett steg bakåt, går snabbt fram till bänken och plockar upp kuveret, som nu är ganska blött. 
 
"Jag vet, men vi kanske borde gå in?", säger jag. Han ler snett mot mig och nickar. Jag vänder mig om mot slottet och börjar sakta gå mot det. Robin sluter upp vid min sida och vi går under tystnad tillbaka mot slottet. Vi går uppför trappan och han öppnar dörren för mig. Jag nickar åt honom som tack och märker inte när jag går in i någon.
 
"Oj, förlåt mig, jag ber om ursäkt!", häver jag ur mig innan jag ser vem det är jag har gått in i. Jag vänder upp blicken och får se drottningens hårda ansikte.





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback