Jag stannar upp mitt i steget. Det kan inte vara John och mamma som står där borta. Det går inte. Mamma har ingen mörkblå klänning som hänger ända ner i marken med en urringning som går runt axlarna och ärmar som slutar vid armbågarna. Och John har ingen vit skjorta, silvrig väst och mörkblå byxor. Så det kan inte vara dem. Det är omöjligt.

 

"Det är dem.", säger Robin som om han hörde mina tankar. Min hand åker upp till mina läppar och pressas mot dem när mina ögon tåras och jag skakar på huvudet. Robin lägger en hand på min svank och leder mig fram till mamma och John. Vi kommer fram till dem och mamma lägger blicken på mig. Den vilar på mig i knappt en halv sekund innan hon slänger sig om halsen på mig. Jag snyftar till en gång och tårarna börjar rinna. Mamma borrar ner ansiktet i mitt hår och börjar mumla.

 

"Åh, gud, vad jag har saknat dig, Saga. Min kära dotter, jag älskar dig så mycket." Jag blundar och koncentrerar mig på att andas in mammas lukt innan hon skjuter mig ifrån sig på en armlängds avståd och tar en ordentlig titt på mig. "Jag ångrar mig, jag älskar dig så mycket, min vackra, vackra dotter.", säger hon och drar in mig i sin famn igen.

 

"Jag älskar dig också mamma.", säger jag och drar in hennes doft igen innan jag avbryter kramen och vänder mig till John istället. Han springer fram till mig den lilla biten och slänger sig i min famn. Han är upp till underkanten på mina bröst och jag lägger ena handen på hans huvud och den andra om hans rygg.

 

"Jag har saknat dig jättemycket, Saga.", säger han in i kjolen på klänningen.

 

"Jag har saknat dig ännu mer.", säger jag. "Jag älskar dig jättemycket, John." Jag pussar honom på hjässan och kramar honom lite hårdare. Robin står bara och ler mot oss. Jag möter hans blick och en tår rinner nerför mig kind. Orkesten som har tagit en liten paus går nu och sätter sig igen och Robin håller ut en hand åt mig.

 

"Får jag lov?", frågar han och jag ler och nickar. Jag pussar John på hässan en gång till och släpper honom sen. Jag tar Robins utsträckta hand och han leder fram mig till dansgolvet.

 

"Du vet att jag verkligen inte kan dansa, va?" Han skrattar bara och skakar på huvudet.

 

"Vi har ju redan dansat en gång, kommer du inte ihåg det? Det regnade, var kallt och blöt och... du kan verkligen inte dansa.", säger han och skrattar. Jag skakar på huvudet och han drar mig närmre sig och lägger ena handen på min svank och i den andra ta han min hand och höjer dem i axlehöjd. Jag lägger min andra hand på hans axel, orkesten börjar spela igen och Robin börjar föra mig runt på dansgolvet, bland alla andra som dansar och skrattar. Till en börjar för han bara runt mig i en cirkel, men fler och fler inser att det är prinsen som dansar, avbryter sin dans och ställer sig längs med väggarna som alla andra och tittar på oss.

 

"Alla stirrar på oss.", säger jag och känner hur en röd nyans börjar lägga sig på mina kinder.

 

"Strunta i dem, låtsas som att det bara är du och jag ute i regnet." Han snurrar runt mig i en liten pirruett ett varv och böjer mig sen bakåt. Hela tiden behåller jag hans ögonkontakt och kan inte sluta le. Han drar sakta upp mig igen och börjar ta ut på svängarna nu när det bara är han och jag som dansar. Alla andra försvinner och det är bara han och jag i balsalen, nej, vi är inte ens i balsalen längre, utan vi dansar på en äng full av vackra blommor i alla möjliga färger och längder. Det ända som är kvar från balen är musiken, allt annat är som bortsuddat och jag har bara ögonen för Robin som mjukt puffar mig iväg från honom, han håller fortfarande i min hand och drar mig närmre sig igen. Våra ansikten hamnar tätt ihop och precis innan våra läppar möts, avbryts musiken och det drar mig bryskt tillbaka till verkligheten. Jag tar ett steg bort från Robin och känner hur mina kinder blir varma.

Drottningen står upp och ser rent ut sagt förbannad ut. Det var troligen hon som såg till att musiken avbröts och hon gör en gest med handen som får Robin att sucka och går fram till henne.

 

"Vad är det?", frågar han med en attityd som nästan får drottningen att rygga tillbaka. Jag går och ställer mig bakom Robin och placerar min hand i hans. Det går upp för mig att jag inte gillar drottningen och jag höjer trotsigt på hakan åt henne. Sheriffen kommer fram och ställer sig vid sidan av drottningen. Han nickar åt mig och ger mig en blick som säger; "Jag vet dig hemlighet, sköt dig och gör som jag vill att du ska, så kommer ingen få veta." Jag ger honom en vassare blick och vänder mig sen till drottningen igen.

 

"Jag vill tala med dig utomhus, Robin.", säger hon med sin mamma-röst och som man inte ska säga emot. Drottningen går fram till mamma och John och Robin följer efter, utan att släppa min hand. Bakom oss hör jag kungen säga åt orkesten att fortsätta spela och dem kommer igång med en annan låt. Drottningen ser kyligt på mamma och John och går sen ut genom dörrarna. Robin, med min hand i sin, följer efter och ställer sig emellan drottningen och dörrarna.

 

"Vad är det? Ska du sabba min egna bal, nu också?", säger han argt och ser på henne med ett hat i ögonen som jag inte har sätt innan.

 

"Varför tog du med dig henne? Hon ska inte höra det här.", säger hon och vid vare hon och henne säger hon med eftertryck. Men jag viker inte undar med blicken utan stirrar sint på drottningen.

 

"Hennes namn är Saga, och vad du än har att säga, kommer hon att få reda på i vilket fall som helst, så spotta ut det." Robin är förbannad, det märks i hela hans hållning, sätt att prata och ton.

 

"Som du vill, hon ska tillbaka till fängelset, där hon hör hemma.", säger hon kyligt och ser ner på mig.  Någonting brister inom mig och jag vill skrika. Jag fokuserar allt mitt hat, all min sorg, för Jarl, för Ferdinand, för alla fångar som inte förtjänade att sitta i det där ruttna fängelset, allt fokuserar jag på henne. Precis allting. Vinden tar i kraft, vågorna blir större, molnen drar ihop sig, marken skakar och solens strålar ger mig energi.

 

"Hon ska inte nånstans, och det ska verkligen inte du bestämma din häxa! Om det är nån som ska till det där fängelset, så är det du!", gormar han och tar ett stadigare tag om min hand. Jag fokuserar all min illska på drottningen så hårt att det är som en liten bubbla hon är fast i, där vinden blåser mycket kraftigare än hos oss, där molnen blir tjocka, stora, svarta och tunga, där makren skakar så häftigt att hon faller ner på att fyra och där solen värmer så mycket att hon börjar svättas.

Robin väcks ur sin egna bubbla och ställer sig framför mig, med händerna på mina axlar och blicken stadigt fastnaglad i min.

 

"Saga. Andas. Det här är inte du. Visst, hon förtjänar det och så, men ändå, det här är inte du. Andas, okej? Ta ett djupt andetag och släpp taget, inte för alltid, bara för nu." Han pratar lugnt och melodiskt och jag tar ett djupt andetag, känner lufter sugas ner i mina lungor, åka ut i blodet och in i musklerna, och andas ut den. Jag blundar och andas in lika djupt igen, och andas ut. Jag öppnar ögonen och möter Robins blick igen. Han drar in mig i sin famn och håller om mig och pussar mig mitt på hjässan.

 

"Ingen ska nånsin få ta dig ifrån mig, hör du det? Ingen, Saga, ingen. Jag älskar dig, och ingen ska få ta dig ifrån mig.", mumlar han mot mitt hår. Jag drar in hans doft i mina lungor och tänker på vilken innerbörd orden han just sagt har.