Jag ser dig - kapitel 23
Fösta dagen som jag märkte att jag inte var som alla andra var när jag var nio år gammal. Jarl och jag hade sprungit omkring och retat varann och lekt kull. Jarl, som var tre år äldre än mig och pojke, var mycket snabbare och smidigare än jag och han lyckades alltid kulla mig så fort jag hade kullat honom.
Det var när han sprang efter mig som jag märkte att jag kunde göra saker som ingen annan kunde. Han sprang efter mig och lite längre fram fanns det en liten, men förrädisk djup och bred bäck som flera hade ramlat ner i.
Jag sprang allt vad jag kunde och insåg inte att jag sprang mot bäcken. När jag väl märkte att jag faktiskt sprang mot bäcken var det försent att ändra riktning, så jag sprang så snabbt jag kunde fram till kanten och hoppade så högt och långt jag kunde.
Men det räckte inte. Jarl hade stannat vid kanten och såg mig hoppa. Under mig såg jag vattenytan komma allt närmre och visste inte vad jag skulle göra - det var vår och vattnet skulle vara kallt.
Jag hade ingen aning om vad jag gjorde medan jag föll närmre och närmre vattnet, det kändes som att allt gick i slow-motion. Det jag gjorde hade jag ingen aning om att jag faktiskt kunde göra.
På något sätt sköt jag ut med armarna framför mig och studsade tillbaka till kanten där Jarl stod och såg förskräckt på när jag landade bredvid honom igen. Mina fötter tog mark, men hjärnan hängde inte med, utan jag slängdes bakåt och slog först i ryggen i marken, sen bakhuvudet.
Jarl hade nog inte riktigt förstått vad som just hade hänt (inte jag heller, för den delen), och han var framme vid mig efter bara några sekunder.
"Är du okej? Hur gick det?", frågade han och räckte ut en hand mot mig. Jag tog den och han drog upp mig på fötter.
"Det är okej, det gick bra.", svarade jag och bet mig busigt i läppen. Jag petade honom retfullt i sidan samtidigt som jag sa; "Kull, du har den!", och sprang iväg med Jarl efter mig igen.
Min far, som på något sätt måste ha sett vad det var som hände, ställde sig framför mig när jag sprang mot vetefältet. Han stoppade mig genom att hålla ut en arm som jag sprang rakt in i och drog in mig i sin famn. Jag skrattade, men slutade snabbt när jag förstod att han var allvarlig.
"Jarl, gå in och hjälp din mor med maten.", sa pappa enkelt och Jarl sprang in i vår lilla stuga.
"Är det nåt som är fel, far?", frågade jag med stora ögon och min far satte ner mig på marken.
"Vad var det du gjorde där borta?", frågade han allvarligt och nickar bort mot bäcken.
"Åh, eh... Jarl och jag lekte kull och så sprang jag mot bäcken och försökte hoppa över den, men när jag var över den, typ på mitten, så åkte jag tillbaka bredvid Jarl.", sa jag och sträckte stolt på ryggen över att jag inte hade landat i bäcken och för att jag hade berättat så utfärdigt vad det var som hände.
"Och hur kom du tillbaka till Jarl vid kanten?", frågade far med ett upphöjt ögonbryn.
"Det, öh... Jag, eh... Vet inte riktigt, far. Jag tror att jag sträckte ut händerna och hamnade bredvid Jarl igen.", svarade jag och sänkte blicken, eftersom jag inte visste svaret på frågan.
"Hur gjorde du? Kan du visa mig?", frågade han och jag nickade. Jag höll händerna mot bröstet och sköt ut med dem, från bröstet och hela vägen tills armarna blev helt utsträckta, som om jag knuffade bort någon.
Jag sköt iväg luft och helt oförberedd, knuffades jag tillbaka och landade på rumpan. Jag vände upp blicken till pappa och fick se hans uppspärrade, skärrade ögon. Han backade några steg bort från mig, hackarn gled ur handen på honom och han skrek:
"Vad är det för fel på dig? Häxa! Vi har en häxa i familjen!" Bakom mig hörde jag dörren öppnas och mamma rusade fram till mig. Hon sjönk ner på huk och omfamnade mig.
"Vad talar du om? Vi har ingen häxa i familjen!", skrek hon till pappa. Han såg ut som att han inte kunde tänka längre och backade längre och längre bort från mig. Han snubblade till och med på sig själv och ramlade ner i leran. Jag sträckte ut min hand mot honom.
"Pappa?" Det fick honom att krypa baklänges en bit. Sen kom det något mörkt över hans ansikte och han ställde sig upp och började gå fram till mig. Mamma ställde sig upp och drog upp mig på fötter samtidigt.
Pappa sträckte på sig och började långsamt gå mot mig.
"Kom med mig, Saga. Vi åker till staden, som du alltid har velat, vad säger du om det?" Han sträckte ut en hand mot mig och väntade på att jag skulle ta den, men jag ville inte följa med honom. Jag hade märkt att det var något annorlunda med min pappa och ville inte följa med honom till staden, även om jag alltid velat åka dit.
Vi hade inte råd med det och det var nog just därför som det lockade, att göra något vi egentligen inte kunde.
Men jag ville inte åka dit med pappa och mamma höll i mig och hindrade mig från att göra det, även om jag hade velat. Jag stod bara där och tittade på pappa. Han tog några steg närmre, men den här gången var det mamma som hindrade honom från att komma närmre.
"Gå. Bra gå, Magnus. Jag är trött på det här. Du kan försöka hur många gånger som helst, men du ser väl att hon inte kommer följa med. Hon vet att du inte vill ta med henne till staden för att gå och handla. Du vill överlämna henne till sheriffen, eller hur?", sa hon stilla och det var något med hur hon sa det som fick pappa att vända sig om och lämna oss för gott.
Jarl, som jag inte märkt stod bredvid mamma, gav henne en frågande blick.
"Vad ville pappa göra med Saga, mamma?", frågade han och mamma klämde fram ett litet leende.
"Inte vad han ville, gubben, utan vad han vill göra." Hon strök honom över håret och gav honom en puss på hjässan, och gick sen tillbaka in i stugan. Jag vände mig till Jarl igen och petade honom på axeln samtidigt som jag sa:
"Kull, du har den!" Han började springa efter mig igen och vi började leka som om ingenting hade hänt.
Även om jag, just i den stunden inte brydde mig om vad det var som hade hänt egentligen, så är det den dagen jag aldrig någonsin kommer glömma.
Vad tycks? Blev själv nöjd med kapitelet, kommentera!! :)
Trackback
