Jag märker inte att jag gråter förens en tår droppar ner på min axel och kanar nerför överarmen. Robin håller om mig, beskyddande och bestämd, men på samma gång mjukt och kärleksfullt. Mina handflator ligger mot hans bröstkorg och jag lutar huvudet mot dem. En varm hand stryker mig varsamt på ryggen.

 

"Vi borde nog gå in igen så folk inte börjar undra vad det är som händer.", säger Robin. Jag nickar och torkar bort tårarna. Han släpper taget om mig med ena handen, men låter den andra stanna kvar på svanken. Jag vänder upp blicken mot glasdörrarna och ser John som försiktigt kommer fram till mig. Automatiskt håller jag ut armarna mot honom och han går fram och ger mig en lång kram. Jag släpper långsamt taget om John och vänder mig mot Robin igen.

 

"Hur är det med drottningen? Vi kanske borde..."

 

"Nej." Avbryter han mig. "Vi låter henne bara vara, hon får skylla sig själv." Hans ton är hård och i ögonen speglas det ett hat. Hatet i hans ögon är starkare än något hat jag har sett innan. Han måste härifrån, och det är snabbt.

 

"John, gå till mamma. Säg att jag är ledsen, men att jag och Robin måste gå." Jag pussar honom på hjässan. "Jag kommer tillbaka snart, okej, annars ses vi imon.", säger jag och ger honom en vänlig knuff i rätt riktning. Han ger mig en ängslig blick innan han skyndar iväg till mamma. 

Jag tar ett bestämt tag om Robins hand och drar iväg mot stranden. Han behöver gå av sig lite, och vad skulle inte vara ett bättre ställe att gå av sig på, om inte stranden? Han ställer inga frågor, drar inte i min hand och stannar inte upp någon gång, vilket förvånar mig. Han protesterar inte ens en ända gång.

När vi är framme vid stranden fortsätter jag gå en bit mot vattnet innan jag stannar och vänder mig om mot honom. Hans blick är nedslagen och han har ett sorgset ansiktsuttryck. Jag lägger min hand på hans kind och det får honom att möta min blick. Hans vanligtvis så klara och uppriktiga blick är förtvivlad. Det gör ont i mig att se honom så här uppriven och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hans ögon är röda och svullna och det rinner en tår nerför hans kind.

 

"Förlåt.", säger han och vänder ansiktet mot horisonten, med blicken på vattnet. "Det var inte så här kvällen skulle gå till. Du skulle träffa din familj igen och skratta och le ditt underbara leende och vara lycklig, och så sabbar jag allt." Han möter min blick och fler tårar rinner nerför hans kinder. "Jag är ledsen, Saga. Det, jag... Du är så vacker och underbar och fantastisk och jag ville bara göra nåt för dig, och så förstör jag alltihop istället. Förlåt mig, Saga, jag..." Jag lägger fingrarna mot hans läppar, vilket får tyst på honom och han ser ängsligt på mig. Mina ögon tåras igen och jag pressar läpparna mot hans. Han lägger snabbt en hand runt min midja och en på min kind. Jag virar armarna runt nacken på honom och pressar min kropp mot hans. 

Hans läppar lämnar mina och letar sig till min kind, min käke och en liten bit på min hals innan han slutar och ser på mitt ansikte. Jag ser på hans ögon när dem ser på mina läppar. Han låter sina fingrar försiktigt utforska mitt ansikte. Han låter dem svepa över varje por på mitt ansikte, varenda finne, varenda liten prick och sårskorpa. När dem kommer till mina ögon blundar jag och låter dem försiktigt svepa över mina ögonlock. 

Hans beröring får varenda hårstrå på min kropp att ställa sig upp och jag ryser. När hans fingrar sveper över mina läppar stannar dem upp och hans blick söker sig till min. Han för en hårslinga bakom örat på mig och kupar sen händerna runt mitt ansikte.

Jag sluter ögonen och tillåter mig själv att lämna över mig till Robin i så bara några sekunder. Men jag vill inte att det ska vara i bara några sekunder. Jag vill att det ska vara för alltid.

Ett par varma, mjuka och ömma läppar möter mina och jag njuter av kyssen. Mina händer vilar på Robins sidor och jag slappnar av helt och hållet. Hans läppar lämnar mina och jag öppnar ögonen och får se Robin bita på sin underläpp. Jag ler av lycka och känner en varm vind virvla runt kjolen på klänningen, upp runt midjan, armarna, axlarna och ansiktet.

 

"Jag älskar dig.", viskar jag så tyst att jag knappt hör det själv. Robin ler med hela ansiktet och kysser mig. På läpparna, kinderna, pannan, näsan, kindbenen, käkarna, halsen och mina axlar. Jag fnittar och knuffar vänligt bort honom. Han flinar och drar in mig i sin famn igen.

 

"Jag älskar dig ännu mer.", säger han och för samma hårslinga bakom mitt öra igen och pressar läpparna mot mina.

 

"Vad jag önskar att vi kunde stanna kvar i just det här ögonblicket för alltid.", säger jag och vänder mig i hans famn, mot havet och han lutar kinden mot mitt huvud.

 

"Det kanske vi kan.", säger han svävande vilket får mig att kliva ut ur hans famn och vända mig mot honom.

 

"Hur menar du nu? Det är klart att vi inte kan.", säger jag och ler åt honom.

 

"Kanske inte i just exakt det här ögonblicket, men vi kan stanna kvar såhär, med våra känslor för varann, för alltid." Min puls börjar rusa när jag inser vad det är för spår som han är inne på. Jag känner hur mina kinder blir varma och jag skakar på huvudet samtidigt som jag ler. Men mitt leende försvinner snabbt när jag ser sheriffen i trappan bakom Robin. Jag tar instinktivt ett steg närmare Robin, med blicken fastnaglad på sheriffen. Robin ger mig en förbryllad blick och vänder sig om.

 

"Vad gör han här? Han fick ingen inbjudan.", säger han samtidigt som han backar den lilla biten mellan mig och honom. Jag grabbar tag om hans arm och en rädsla anfaller mig inifrån.

 

"Kan vi gå nu?", frågar jag och min röst låter enslig. Robin nickar kort och börjar gå mot trappan. Sheriffen ger oss inte en blick, utan stirrar bara på horisonten. Vi skyndar oss tillbaka till balen och när vi kliver in i balsalen, är både kungen och drottningen borta.

 

"Kan vi gå tillbaka, till ditt rum, alltså?", frågar jag Robin och han vänder ner ansiktet mot mig.

 

"Visst, men din mamma och John är där borta" - han nickar mot ena trappan - "och dem har nog inget rum, tror jag inte.", säger han och en rynka dycker upp mellan ögonbrynen.

 

"Dem kan ta mitt rum, så flyttar jag in hos dig.", säger jag och går fram till mamma.

 

"Vi ska gå nu, om du och John följer med, kan vi visa er vart ni ska bo.", säger jag och börjar gå uppför trappan. Robin går upp jämsides med mig och jag krokar arm med honom. Mamma och John går efter och vi kommer till den stora, vita korridoren.

Vi kommer fram till mitt rum, som nu är mammas och Johns och mamma slänger sig runt min hals igen.

 

"God natt, älskade dotter.", mumlar hon i mitt hår och ger mig även en puss på kinden. Hon vänder sig till Robin och överraskar oss båda genom att ge honom en kram. "Tack så mycket för att du förde ihop mig med min dotter, ers höghet.", säger hon när hon har släppt honom.

 

"Snälla, säg bara Robin. Och det var inget, jag vill bara att er dotter ska vara lycklig.", säger han och sneglar på mig. John ger mig en kram och följer sen efter mamma in i deras nya boende. Jag hör nyckeln vridas om i låset innan Robin och jag går vidare till vad som var hans gamla rum, men som nu är vårt. Han håller upp dörren åt mig och jag går in. Han följer efter och låser efter sig.

Jag går fram till hans garderob och letar reda på en stor skjorta. Jag sparkar av mig skorna och försöker komma åt snörningen bak på klänningen när jag hör Robins låga skratt. Han ställer sig bakom mig och lossar på snörningen. Han drar upp den helt och klänningen glider av min kropp. Jag ler och drar ut hårklämman som har hållt uppe mitt hår under hela kvällen och låter den ramla ner på klänningen. Mitt hår hänger mjukt nerför mitt ansikte, mina axlar och en bit ner på brösten och Robin lyfter varsamt bort det från min vänstra axel och placerar sina läppar där istället. Jag sluter ögonen och snurrar långsamt runt. 

I mitt bakhuvud skriker det att jag faktiskt står halvnaken inför en man. En man som jag älskar och vill ha. 

Robin har bara kvar skjortan och underkläderna på kroppen och jag kommer på mig själv med att önska att jag också hade en skjorta på mig. Jag blir plötsligt panikslagen inför Robin och sträcker mig snabbt efter skjortan och drar den över huvudet.

Robin ler och skakar på huvudet och helt utan förvarning lyfter han upp mig i sin famn, går fram till sängen och slänger ner mig. Jag skrattar och drar ner honom över mig. Han borrar ner sitt ansikte vid min nacke och blåser mig i örat, vilket resulterar i att jag skrik-skrattar och lyckas knuffa bort honom från mig. Han skrattar åt min reaktion och lägger en arm runt min midja och drar min kropp mot sin. Jag lägger mig på sidan med ryggen mot honom och han formar sin kropp efter min.

 

"God natt, min ängel.", säger Robin och ger mig en puss i nacken.

 

"God natt, min prins.", säger jag och får en retfull nyp i midjan som svar.

Mina ögon är tunga och det tar ingen lång stund innan jag faller in i en djup sömn.