Jag går ner till stranden igen. Det blåser och vågorna är höga, men på något sätt är dem ändå vackra. Vattnet drar mig till sig och jag tar omedvetet några steg frammåt, mot vattnet. Jag vet att det inte är någon bra idé, men jag kan ändå inte stanna, utan fortsätter gå, kommer närmre och närmre vattnet. Tills vinden blåser, rufsar om mitt hår och den korta klänningens kjol hotar med att blåsa upp. Jag vaknar ur mitt drömtillstånd och följer vinden med blicken, ser den blåsa runt några träd och kommer sedan tillbaka till mig. 

Det låter löjligt, men jag ser färger i vinden. Det har jag aldrig gjort innan och det överraskar mig så pass mycket att jag vacklar till. Jag sträcker ut handen och luften krusas runt mina fingrar.

Vad är det för fel på dig? Häxa! Vi har en häxa i familjen! Min fars ord susar genom mina tankar. Det påminner mig om att jag alltid har känt av vattnets lunga brus, luftens färger, trädens svajande och jordens lugn, och eldens värme, mer och tydligare än vad alla andra har gjort. Jag kanske är en häxa? Tanken dyker upp i huvudet på mig, men jag viftar med ens bort den. 

 

"Vad står du här och drömmer om?" Robins röst når mig och mina mungipor åker automatiskt upp.

 

"Vet inte riktigt...", säger jag svävande. Han ställer sig tätt bakom mig och lägger händerna runt min midja. 

 

"Hittade du nåt att ha på dig ikväll?", frågar han med blicken på havet.

 

"Ja, den är jättevacker.", svarar jag, vänder mig om i hans famn och kysser honom på munnen. Han besvarar min kyss och jag lägger armarna runt hans nacke. Det är knappt så jag märker det, men vinden runt oss blir plötsligt mycket mjukare. Jag drar mig försiktigt tillbaka och synar luften runt oss. Robin ser oroligt på mig och en rynka dyker upp mellan ögonbrynen. Jag struntar i hans blick och tar ett djupt - prövande - andetag. Mina händer är hårt knutna längs med mina höfter och vinden tar vid. Det börjar blåsa mer och sanden röjs upp och bildar en liten minitornado. 

 

"Saga?"Robin lägger försiktigt en hand på min axel, jag andas ut och slappnar av i händerna. Vinden slutar blåsa och återgår till det normala.

 

"Det är nåt fel på mig, Robin. Min far visste om det! Det var därför som han försvann." Jag vänder mig snabbt om till honom. "Sheriffen vet om det. Det är därför han vill åt mig! Det måste va därför!" En panikkänsla samlas ihop till en hård knut i magen och jag börjar andas snabbare. Blåsten tar i och vågorna blir större, högre och våldsammare. Jag faller ner på alla fyra och naglarna borrar in sig i sanden. Jorden pulserar under mig och i takt med att den sprider sig vidare i min kropp, lugnar jag ner mig. Robin, som satte sig ner bredvid mig så fort jag hamnade på alla fyra, ser bara oroligt på mig. Jag ser inget dömande i hans ögon, inget som tyder på att han tycker synd om mig, inte fasa och förakt, utan han ser bara orolig ut. 

Han ser mig i ögonen och lägger en hand på min kind. 

 

"Jag skulle aldrig lämna dig, det skulle inte ens falla mig in." Han drar in mig i sin famn och vaggar mig sakta från sida till sida. Vi sitter så tills Mathilda kommer och skäller på oss att vi måste göra oss i ordning.

 

Mathilda hjälper mig att få på klänningen och fixa mitt hår. Hon gör en komplicerad uppsättning, som lämnar mycket hår att hänga löst. Hon går iväg och lämnar mig ensam framför spegeln. Jag studerar mig i spegeln och konstaterar att flickan i spegeln är vacker. Klänningen smider åt hennes kropp nära perfekt, hennes ansikte utstrålar vänlighet och är vackert. Håret ser nästan lite slarvigt uppsatt, trots att Mathilda ägnade nästan en halvtimme på det. Flickan i spegeln ser närmast perfekt och det tar en stund innan det sjunker in att flickan i spegeln är jag. Flickan i spegeln är ingen häxa, inget monster. Flickan i spegeln ser ut som alla andra, hon ser inte ut att kunna göra dem sakerna hon faktiskt kan.

Det knackar två gånger på dörren och Mathilda kommer in igen, men med ett par vita klackskor i handen. 

 

"Du menar väl inte att jag ska gå i dem?", frågar jag och pekar på skorna.

 

"Jo, det gör jag, kära du. Det är bal och du måste gå runt i dem här hela kvällen.", svarar hon och håller fram dem mot mig. Jag tar emot dem, ställer dem på golvet och kliver i dem. Jag vinglar till, och Mathilda är genast där med en hjälpande hand. Hon håller stadigt i min armbåge medan jag tar några vaklande steg framåt. Det går, men det är knappt.

 

"Du lär dig under kvällen.", säger hon enkelt och släpper min armbåge. Jag går prövande några steg och vaklar bara till en gång. Det får gå som det går, helt enkelt.

 

***

En stund senare går jag ensam i korridoren på väg till balsalen. Ända härifrån hörs musiken, glada röster och skratt. Jag ökar lite på stegen och kommer fram till trappan. Rösterna klingar av och drar efter andan istället, och tillslut är det bara musiken som fortsätter spela. Jag tar ett djupt andetag och samlar ihop mig tillräckligt för att gå nerför trappan. Robin kommer upp från trappan och håller fram sin armbåge till mig. Jag krockar ihop mig med honom och vi går tillsammans nerför trappan.

 

"Tack", viskar jag i hans öra. "om inte du hade kommit, vet jag inte riktigt vad jag skulle gjort." Han skrattar till och ler mot mig.

 

"Om inte du hade kommit hit, hade jag dött av att vara uttråkad." Jag skrattar lite och trappan tar slut. Han leder mig vidare, mot kungen och drottningen som står och pratar med någon högt uppsatt man.

 

"Mor, far" Mannen tystnar och backar undan. Det börjar småpratas och snart är salen fylld av skratt och kallprat igen. "det är nån jag vill att ni ska träffa.", fortsätter Robin och jag tar ett steg framåt, niger och ler vänligt.

 

"Ers majestäter.", säger jag och Robin ställer sig bredvid mig igen.

 

"Så det här är alltså den omtalade Saga.", säger kungen, ler och går fram till mig. "Robin har talat väldigt gott om dig och velat att vi skulle träffa dig."

 

"Jaså? Har han pratat om mig? Vad har han sagt då, om jag får fråga, ers höghet.", säger jag och ler generat.

 

"Att han har träffat en vacker och mycket speciell flicka." Mitt blod fryser till is.

 

"Speciell, ers höghet?" Min puls ökar och Robin tar min hand och trycker lite försiktigt, som för att säga att han inte sagt något och att jag inte ska reagera så hårt.

 

"Ja, han sa att ingen annan flicka nånsin stulit hans hjärta så bryskt som ni." Kungen ler och jag lyckas få fram ett litet skratt.

 

"Ursäkar du oss, far? Det är några fler som jag skulle vilja att Saga träffar.", säger Robin och kungen nickar. Robin leder mig vidare, mot två de två stora glasdörrarna som är öppna.

Bredvid dem står John och mamma.

 

---

Vad tycker du? Kändes som ett lite långtråkigt kapitel om du frågar mig...