En knubbig liten man med ett grönt förkläde med en sax och lite trådar i bröstfickan kommer fram till mig. När han ser Mathilda lyser hans ansikte upp.

 

”Kom in, kom in.”, säger han och vi tar några steg in. ”Är det till prinsens bal ikväll som ni ska ha en klänning?” Han riktar frågan till Mathilda, men jag svarar. 

 

"Ja.”

 

"Då ska vise, ser ni nåt ni gillar?” Jag går längre in i den lilla butiken och söker med blicken.

 

"Saga, vad sägs om den här?”, frågar Mathilda och jag vänder blicken till henne. Hon står bredvid en klänning som ligger på ett bord. Jag går fram till henne och drar efter andan när jag ser klänningen. Den är ärmlös, är tajt ner till höfterna, där det blir en stor kjol som går ner till marken. På överdelen där den sitter tajt och överkjolen på kjolen är beige-ljusgrön, på överdelen ser tyget jätteskrynkligt ut, men är i själva verket veckad så. Överkjolen på kjolen är veckad flera gånger och på ena höften sitter det en ros-rosett där överkjolen slutar så det ser lite ut som en triangel. Det är fyra underkjolar som är turkos-gröna allihopa och dem tre översta är tyget tunt på och dem ligger omlott på varann. Underkjolen är lika turkos-grönt som dem andra, men det är silke och tjockare tyg.

Allt som allt är klänningen jättevacker.

 

"Den är jättevacker.”, får jag ur mig.

 

"Har ni nåt rum där hon kan prova den?”, frågar Mathilda den lilla mannen. Han nickar och visar att jag ska följa efter honom med handen. Jag tar klänningen i famnen och skyndar efter honom in i ett litet rum bakom ett draperi.

 

"Säg till om ni vill ha hjälp, flicka lilla.”, säger Mathilda.

 

"Okej”, säger jag samtidigt som jag drar för draperiet och vänder mig mot spegeln som står lutad som väggen. Jag drar av mig den korta klänningen och lossar lite på snörningen på ryggen på den andra innan jag tar på den. Den är lite trög att få på och jag får kämpa lite med att få på den. När den väl sitter där den ska, vänder jag blicken till spegeln och studerar klänningen noga. Den sitter perfekt och det gröna man kan skifta i tyget passar jättebra ihop med mitt kopparskimrande hår.

Jag drar bort draperiet och möter Mathildas blick. "Den passar perfekt.”, säger jag och Mathilda nickar.

 

"Ni är underbar i den, kära barn.” Jag nickar bara och går tillbaka, in i det lilla rummet igen. Mathilda och den lilla mannen pratar med varann och jag hör Mathilda bjuda in honom till balen. Jag ler åt dem och tar försiktigt av mig klänningen och sätter på den korta igen.

 

 
Mannen som sitter mitt emot Robin i den lilla vagnen, Magnus, är en gammal barndomsvän. Han har kort, blont hår som står åt alla håll, blåa, oskyldiga ögon, en rak näsa och smala läppar. Magnus möter Robins blick och ler, ett snabbt leende som alltid dyker upp när han och Robin träffas eller helt enkelt umgås.

Dem har varit vänner så länge Robin kan minnas, alltid gjort allt tillsammans. Allt från hyss och bus, till att gå till skräddaren i byn och välja uppblåsta kläder till alla baler drottningen ordna, men som hon själv knappt medverkar på.

Det är på senare tid som Magnus har blivit mer stel och vaksam i Robins närvaro. Varje gång dem träffas är han mer tillbakadragen, tystlåten och blyg. Nästan som om han är rädd för Robin.

 

"Kan du berätta vart vi är på väg nu?”, frågar Magnus.

 

"Det sa jag ju förut, till Sagas bror och mamma. Där hon bodde innan hon blev fängslad.”, svarar Robin.

 

"Det har du inte sagt nåt om. Hon betyder rätt mycket för dig, eller hur?” Robin nickar och vagnen saktar in och stannar. "Jag tror jag älskar henne.”, säger han, öppnar den lilla dörren på vagnen, får ducka för att inte slå i huvudet och sätter ner fötterna i leran.

Så fort Saga hade berättat för honom att sheriffen fört bort henne och att hon skildes från sin familj så abrupt, hade han med en gång börjat leta efter dem. Frågat folk på slottet, nere i byn och lite här och var, han hade till och med varit nära på att fråga ut sheriffen var dem var, men kommit fram till att det inte var någon större idé. Han hade beordrat en av tjärnarna att söka upp hennes familj, och för en liten stund sedan, hade tjänaren kommit och meddelat att han visste vart dem bodde. Robin hade då slängt sig iväg för att besöka dem och bjuda in dem till balen och få träffa sin dotter och syster igen.

Och nu var han här.

Han ser sig omkring och upptäcker en liten stuga mitt ute i vetefältet. Det står någon böjd i vetefältet och det ser ut som att personen undersöker ett vetestrå. Robin börjar gå mot personen och när han är några steg ifrån, ser han att det är en pojke som står och hugger av vete. Det går upp för honom att det måste vara John.

 

"John?”, säger han försiktigt, pojken rycker till och vänder sig snabbt upp mot Robin med hackarn riktad mot honom.

 

"Vem är du?”, säger han och darrar på rösten. Robin höjer långsamt händerna ovanför huvudet.

 

"Jag heter Robin, Prins Robin...?”, lägger han till när pojken inte sänker hackarn. Pojken studerar honom en liten stund innan han sänker hackarn.

 

"Mamma! Kan du komma ut lite?”, ropar han och vrider huvudet mot stugan, men med blicken på Robin. Dörren öppnas och en medellång kvinna med axellångt, slitet hår, en urtvättad och sliten, föredetta mörkblå klänning med vitt förkläde ovanpå. När kvinnan ser Robin sänker hon genast huvudet och niger lite hastigt.

 

"Ers höghet.”, säger hon och skyndar fram och ställer sig bredvid pojken. ”Vad kan vi göra för er?”

 

"Jo, det är så att jag känner Saga. Hon är eran dotter och syster, eller hur?”, frågar Robin och ställer frågan till dem båda.

 

"Ja, det stämmer. Har det hänt nåt med Saga, är hon okej?” Mamman blir med ens orolig och Robin ser panik i hennes ögon.

 

"Nej, det har inte hänt nåt, hon mår bra, ni behöver inte oroa er. Men jag tänkte be er om en sak, om det går bra?” Han väntar inte på svar utan fortsätter; ”Jag skulle vilja att ni följer med mig, köper lite nya kläder i byn och kommer på balen på slottet ikväll. Saga kommer va där och anledningen till att jag letade upp er var för att bjuda er till balen så ni kan träffa henne igen. Hon har pratat väldigt mycket om er och är väldigt orolig.” Han håller fram ett kuvert med balinbjudan i. Sagas mamma tar emot den och niger samtidigt.

 

"Vi följer mer än gärna med er, ers höghet, och att få träffa Saga igen... det, tack så mycket.”, säger hon och ler med hela ansiktet.

 

"Skippa ers höghet-tjafset och kalla mig bara för Robin.”, säger han och ler tillbaka. Han vänder sig om och börjar gå tillbaka till vagnen.

 

"Vänta lite, ers, öh.. Robin, jag ska springa och hämta våra pengar.”, säger Sagas mamma, men Robin vänder sig om mot henne och får henne att stanna.

 

"Det behövs inte, jag betalar, och dessutom ska ni få lite pengar som ni kan leva på sen.” Han går till vagnen och går in och sätter sig. John och Sagas mamma följer efter och sätter sig mitt emot honom. Magnus kliver in, stänger dörren och sätter sig bredvid Robin.