Jag vänder mig om till Robin, tar ett djupt andetag och möter hans oroliga blick.

"Jag älskar dig, Robin, det kommer jag alltid att göra, och ja..."

"Varför låter det här som ett farväl?", avbryter han mig och jag ser ner på min blodiga klänningskjol.

"För att det är det.", säger jag tyst och en tår rinner nerför min kind. Jag hämtar nytt mod och tar hans hand samtidigt som jag sjunker ner på knäna. När jag fortsätter är halsen tjock av gråt. "Jag älskar dig Robin, och jag hoppas att du kan förstå varför jag gör som jag gör nu. Det är för att jag älskar dig som jag gör det här, jag vill inte att du..." - Jag tar ett skävlande andetag - "att du råkar illa ut tack vara mig. Jag önskar dug all lycka, prins Robin, och jag hoppas att du inser att jag gör det här av kärlek." Det rinner tårar nerför våra kinder och Robin griper tag i min hand, men jag vrider mig loss, vänder mig snabbt om och rusar ut därifrån.
Så fort jag kommit ut från vården går det upp för mig att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag funderar en liten stund och bestämmer mig för att åla till slottet, hämta mamma och John och åka hem. Och hem på riktigt den här gången, till vår lilla stuga ute på landet. Jag sätter fart mot slottet och springer hela vägen dit. När jag kommer fram är jag anfådd och svettig.

"Kan du öppna grindarna? Jag är en... vän till prins Robin, och jag ska bara hämta mina saker och min familj så vi kan åka hem.", säger jag till en vakt som ser vänlig ut. Han granskar mig och hans blick fastnar på min blodiga klänningskjol.

"Det är prinsens blod. Jag vet inte om du hörde vad som hände, men nån knivhögg honom och jag var den flickan som följde med honom till vården?", försöker jag och han nickar tankfullt.

"Släpp in flickan. Hon talar sanning. Trots allt var det ju din kollega där uppe som högg prinsen.", säger sheriffen och jga blir förbannad.

"Öppna grindarna!", ropar vakten till sin kollega. Han reagerade inte ens när sheriffen sa att det var hans kollega som hade huggt Robin.
Så fort grindarna är tillräckligt öppna för att jag ska kunna ta mig igenom, springer jag mot de stora trädörrarna på slottet. Vakten som står där ser mig och håller upp en trädörr åt mig, så jag fortsätter bara att springa rakt in.
Jag svänger vänster till en lång, vit korridor och sedan höger och kommer fram till den breda trappan som jag springer uppför. Jag störtar in i mammas och Johns rum där de sitter och läser i varsinn bok båda två.

"Packa ihop era saker, vi ska hem.", säger jag andfått och mamma ser förbryllat på mig. Hon reser sig upp och går fram till mig och lägger en hand på min panna.

"Hur mår du älskling?"

"Jag mår bra mamma.", ljuger jag. "Men packa era saker nu, så åker vi hem." Jag pressar fram ett leende och jag ser hur John lyser upp.

"Ja, mamma! Vi åker hem!", säger han glatt och det får mig att le på riktigt. Jag ser på mamma att hon längar efter att få komma hem, även om hon försöker dölja det.

"Okej, då gör vi det då." Hon lutar sig fram mot mitt öra och viskar: "Berätta vad det är som har hänt sen, okej, Saga?" Jag nickar och hon vänder sig om till John och slår ihop händerna. "Då får vi packa då!"

"Jag går till mitt rum.", säger jag och går ut genom dörren och går in till mitt (mer Robins) rum, stänger dörren bakom mig och sjunker ihop mot den.

"Saga?", frågar Mathilda chockat och jag möter hennes blick. När hon ser min klänning växer hennes ögon. "Vad är det som har hänt?" Jag snörvlar och Mathilda håller fram händerna till mig, jag tar dem och hon hjälper mig upp på fötter. Hon leder mig fram till soffan. Jag sätte mig ner och ser henne i ögonen och berättar allt. Från när jag var liten och upptäckte vad jag kunde göra, att pappa stack, att sheriffen kom och skulle hämta Jarl, men att Jarl dödade massa vakter, att han kom tillbaka senare, fast Jarl var död och han tog mig istället, att jag kom på vad jag kunde göra igen, (eftersom att jag hade förträngt det) att sheriffen är min pappa och att han har velat tala om det för mig och till slut att sheriffen högg Robin och att jag lämnade Robin för att skydda honom och för att jag älskar honom.
Hela tiden lyssnar Mathilda noga och avbryter mig aldrig. När jag har berättat klart, reser hon sig upp, går iväg och kommer tillbaka några minuter senare med två koffertar som hon ställer på soffan bredvid mig.

"Jag hjälper dig att packa." Jag ler tacksamt mot henne och sedan hjälps vi åt att packa ner alla klänningar och skor som jag har fått av henne. När vi har packat ner allt, vänder jag mig om till henne, ger henne en kram och viskar:

"Kan du säga till Robin att jag äslar honom och att han inte ska komma efter mig?" Hon nickar till svar och jag kramar till henne innan jag släpper taget. "Tack så mycket för allt Mathilda. Jag vet inte hur det här skulle ha gått utan dig.", säger jag, ler och tar ett djupt andetag. Jag går ut i korridoren med väskorna i varsin hand och går in till mamma och John igen.

"Är ni klara?", frågar jag och de nickar glatt.

"Men, Saga, hur ska vi ta oss hem?", frågar John.

"Det har jag redan tänkt på.", säger Mathilda bakom jag och jag snurrar runt. "Ni får häst och vagn, pengar och lite mat med er."

"Du är en räddare i nöden, Mathilda. Men får vi pengar och mat och får vi häst och vagn?", frågar jag misstänkt.

"Ja, jag tror inte att prinsen misstycker.", säger hon enkelt och rycker på en axel. "Kommer ni?", lägger hon till när vi bara står och glor. Vi lyfter upp våra koffertar (mer eller mindre att jag lyfter upp mina koffertar och mamma en väska som inte är mycket större än en handväska.)
Vi följer efter Mathilda ut i korridoren, till vänster, in genom en ganska liten trädörr, nerför en stentrappa precis innanför dötten, genom ett rum som ser ut som ett förråd, genom en till likadan trädörr och ut i friska luften.
Det står en vagn med två hästar, en brun och en grå. Vagnen ser sliten ut, den är öppen, har utrymme där bak gör hö, packning och en och en annan människa.
Jag går fram till baksidan av vagnen och lägger upp mina två fulla koffertar och vänder mig till John.

"Hopp upp, John.", säger jag. Han ställer sig bredvid mig och hoppar enkelt upp i vagnen.
Mamma sitter redan med tyglarna i händerna och väntar på att jag ska hoppa upp. Men innan jag gör det, vänder jag mig till Mathilda, ger henne en kram och tar emot korgen med mat och pengar som hon ger mig.

"Tack igen, Mathilda.", säger jag och hon ler.

"Jag är bara glad över att kunna hjälpa till. Men du får komma och hälsa på nån gång i framtiden, sen. Ta hand om er!" Hon vänder sig om och går tillbaka, in genom trädörren. Jag hoppar upp bredvid mamma och hon rycker i tyglarna som sätter fart på hästarna.
Nu ska jag äntligen hem. För första gången på nio månader ska jag hem, tänker jag och ler för mig själv.

När sjukvårdarna har lyft upp Robin på båren och ska gå, griper han tag i min hand.

 

"Saga.", säger han, men det låter bara som en väldigt svag viskning.

 

"Jag är här, jag går ingenstans.", säger jag och snörvlar.

 

"Vi måste springa, fröken. Ni måste släppa.", säger en av vårdarna till mig, man jag skakar bara på huvudet.

 

"Nej. Jag följer med." Jag säger det bestämd och det får dem att ge upp med att försöka övertala mig.

Vi börjar springa. Vi springer ut ur slottet, en liten bit på en väg i byn, uppför trappan och in i sjukstugan.

Jag tvärstannar mitt i dörröppningen då minnet från förra gången jag var här. Det var då Ferdinand dog. Och jag har inte sänkt honom en tanke dem senaste dagarna.

Tårarna väller upp i ögonen och jag skäms över mig själv. Men så kommer Robin upp i tankarna igen och jag springer efter vårdarna. Jag kommer fram lagom till att de har tagit bort dem gråa banden, slitit upp hand skjorta och ska sy igen såret. Utan att tänka springer jag fram till honom och tar hans hand.

 

"Ursäkta fröken, men ni kan inte vara här medan vi syr.", säger en mansröst bakom mig.

 

"Jag ska stanna, Annars kommer han undra vart jag är sen när ni är klara.", säger jag bestämt.

 

"Jag är hemskt ledsen för det här.", säger samma röst bakom mig innan jag känner en plötslig smärta i bakhuvudet och allt blir svart.

 

När jag vaknar upp igen får jag panik och vet inte vart jag är eller varför någon slog ner mig. Det tar en liten stund för min något tröga hjärna att komma på var jag är och varför.

Och när jag väl gör det, flyger jag upp ur sägen och letar reda på första bästa vårdare.

 

"Var är Robin?", säger jag snabbt, men han tittar bara på mig. "Alltså prins Robin?"

 

"Aha, har är där borta i hörnet.", säger han enkelt och pekar åt höger. Jag sätter genast fart mot det blå skynket och slänger ur mig ett "Tack." i förbifarten till vårdaren.

Utan att tänka sliter jag skynket åt sidan och slänger mig ner på golvet bredvid sängen och Robin.

 

"Robin?", säger jag och tar hans hand pch kysser den på ovansidan. "Hör du mig?" Hans hand kramar om min och mitt hjärta tar ett litet skutt.

 

"Saga?", får han fram och höjer på huvudet för att se på mig. Han stönar och stånkar när han gör det och jag är snabbt framme och lägger en hand på hans bröst för att få honom att lägga sig ner igen.

 

"Jag är här, jag är här.", säger jag och torkar bort en olydig tår som runnit längs med kinden.

Robin kisar mot mig och lägger en hand mot min kind.

"Åh, men här får ni inte vara fröken.", säger en mansröst och jag hoppar till.

 

"Jag ville bara se efter hur han mådde.", säger jag ställer mig upp och vänder mig om mot en manliga vårdaren. "Gick det bra med, eh..." Jag vill egentligen inte säga det, för på något sätt är det som att bekräfta att det faktiskt hänt. Jag sväljer. "Operationen?"

Han vinkar åt mig att jag ska komma, så jag släpper Robins hand och går fram till honom.

 

"Han klarade sig fint. Operationen gick bra. Han kommer dock att får ett ärr och det finns risk för att det kommer bli infekterat, men så länge han sköter om det, kommer det att läka fint. Men" - han lägger en hand på min överarm och vinklar våra ryggar mot Robin. - "vad var det som hände - egentligen?", frågar han och jag grips av panik. Vad ska jag säga?! Att sheriffen är min pappa, han ville tala om det för mig och då gick Robin i strid med honom? Nä, skulle inte tro det.

 

"Han eh... Jag vet inte exakt, men det var typ att han duellerade och så när han tittade bort så högg motståndaren honom.", ljuger jag och hoppar innerligt på att han ska gå på det.

 

"Duellerade prinsen och hans motståndare högg honom? Högg prinsen?" Han skrattar hånfullt och går därifrån. Jag drar igen skynket efter honom och när jag vänder mig om till Robin igen ger han mig en ängslig blick.

 

"Jamen, vad skulle jag säga då?" Han skakar på huvudet och flinar åt mig. Jag går fram till honom och ger honom en kyss mitt på munnen.

 

"Förlåt.", säger jag. Han stirrar på mig och skakar på huvudet.

 

"Det är jag som ska be om ursäkt, Saga. Jag betedde mig som ett svin.", säger han, men det syns att han får kämpa med att tala.

 

"Var blev du...?", frågar jag och låter orden hänga i luften. Han drar ner täcket och drar upp skjortan på höger sida. Ett rött, färskt men rakt jack med en blå tråd i syns och det får mig att dra efter andan. Tårarna väller upp i ögonen och jag kan inte hålla tillbaka dem.

 

"Åh, gud. Jag är så ledsen, Robin. Jag förstår bara inte hur sheriffen gjorde det, eller varför." Gråter jag och försöker inte ens torka bort tårarna. "Det här är mitt fel, alltihop. Jag är så ledsen. Förlåt mig." Robin ser sorgset på mig och skakar på huvudet. Men en kraftansträngning tar han mitt ansikte i sina händer och tvingar mig att se på honom.

 

"Det var inte ditt fel, Saga. Inget av det här är ditt fel. Hör du det? Inget av detta är ditt fel. Jag visste att sheriffen var farlig och jag visste att det fanns förrädare bland vakterna, men jag var inte bara beredd på att få en kniv rakt i magen, okej?" Jag drar mig ur hans händer och snörvlar och hjärnan går på högvarv.

Om jag fortsätter vara med Robin kommer han fortfarande skadas, men om jag lämnar honom kommer jag krossa både mitt och hans hjärta. Han kommer vara säkrare utan mig, och jag kommer slippa drottningens hat. Men Robin kommer tro att han har gjort något och må dåligt över det, och han kommer skadas och såras hur jag än gör. Om jag stannar kvar så kommer jag kunna skydda honom om något händer, men der är större risk at något händer när jag är i närheten.

Då återstår det bara en sak kvar som jag kan göra.

"Robin, lägg genast  ifrån dig svärdet.", säger kungen, men Robin hör honom inte. Han är fullt koncentrerad på sheriffen och släpper honom inte med blicken.

Sheriffen vänder sig om mot honom och smackar med tungan.

 

"Prins Robin, med all respekt, tror du verkligen att du skulle kunna slå mig i en duell?"

 

"Sheriffen, med all respekt; dra åt helvete och håll dig borta från Saga.", säger Robin hotfullt och gör ett utfall som sheriffen lätt parerar. Drottningen drar efter andan, tjuter och trycker sig mot sin makes bröst, som gapar och stirrar på sin son.

Jag drar genast upp John på fötter och föser både honom och mamma framför mig, in i köket.

 

"Stanna här.", beordrar jag och försvinner tillbaka ut i matsalen innan de hinner protestera.

Två vakter är framme vid kungen och drottningen och för dem vidare till ett annat rum - köket - medan två andra vakter försöker sära på Robin och sheriffen. Men Robin tar ner ena vakten, och sheriffen den andra. Sedan går sheriffen lugnt fram till dörren, låser den och vänder sig om mot Robin igen.

Jag springer fram till Robin och ställer mig bredvid honom.

 

"Så, vad var det du ville tala med mig om, sheriffen?", säger jag och håller mina knutna händer i brösthöjd, så det ser ut som om jag är i slagsmål.

 

"Vid det här laget tror jag att du redan har förstått att jag är din far.", säger han och parerar ännu ett utfall från Robins sida. Robin ruskar frustrerat på huvudet och jag spänner käkarna.

 

"Robin, sluta. Jag vill inte att det händer dig nåt eller hamnar i problem tack vare mig.", säger jag och lägger en arm på Robins axel. Han slappnar av under min hand och jag ställer mig framför honom, mellan han och sheriffen. Jag tar hans ansikte mellan mina händer och tvingar honom att se på mig istället.

Hans blick är tom, men vaknar sakta till liv igen.

 

"Hörde du det, prinsen? Hon vill inte att du gör dig illa.", säger sheriffen hånfullt. Jag håller kvar Robins blick och pressar läpparna hon hans.

 

"Ja, just det ja. Det var ju så det låg till mellan er.", säger sheriffen bakom min rygg. Jag drar mig tillbaka från kyssen.

 

"Det här är min strid, inte din, okej?", säger jag till Robin och får på något sätt honom att sätta sig ner.

Jag vänder mig om mot sheriffen och vet inte vad jag ska göra nu.

Kom igen nu, Saga, tänk, säger jag åt mig själv. Det finns vätska i muggarna och karaffen, luft överallt runt omkring mig, eld i ljusen och facklorna, och marken har du tryggt under dig.

Jag tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att börja med vatten.

Så jag vänder mig om till bordet, höjer armarna ovanför huvudet med handflatorna uppåt och vänder mig om till sheriffen igen när jag ser att vattnet följer efter mina rörelser och slugar det rakt mot honom.

Oförberedd som han är, träffar det honom i bröstet och han slungas in i väggen. Jag vevar mina helt raka armar ett varv bakåt, vinklar handflatorna uppåt och pressar både händerna och vattnet uppåt så jag lyfter upp vattnet en bit ovanför golvet.

 

"Jag kanske har varit din dotter en gång i tiden. Men det är jag inte längre. För vet du vad? Sen den dagen då du stack, har mamma varit mycket lyckligare och gladare, ja, ända tills du kom tillbaka med soldater som bedrövade oss på Jarl!" Jag skriker det sista och spottar fram orden och ska precis slunga i väg vattnet på nytt när det hörs ett stön från Robin. Jag snurrar snabbt runt och när jag ser honom, har han sjunkit ihop på golvet och en blodpöl bildas runt honom.

 

"Robin!", skriker jag och slänger mig ner på knä bredvid honom. Bakom mig skrattar sheriffen.

 

"Usp. Se nu vad det var som hände med din lilla drömprins.", säger han och när jag vänder mig om, är han borta.

 

"Robin?", snyftar jag och vänder försiktigt över honom på rygg. Han stönar, men hjälper mig att vända på sig. Jag lägger hans huvud i mitt knä och börjar gråta när jag ser pilen som sticker ut i hans högra sida.

 

"Hjälp! Hjälp mig nån! Hjälp!", skriker jag och knyter upp bandet precis under bysten. Jag trycker bandet mot det öppna såret samtidigt som jag rycker ut pilen. Robin skriker rakt ut och mamma, John, kungen och drottningen störtar in i rummet.

 

"Vad har du gjort?!", skriker drottningen. Robin lägger en hand på min underarm och jag tvingar mig själv att se honom i ögonen.

 

"Förlåt mig, Saga. Jag svek dig.", viskar han och jag stryker hans kind och skakar på huvudet.

 

"Nej, det har du inte. Men om du går nu har du gjort det." Jag stryker bort en tår som droppat ner på hans kind.

 

"Sjukvårdare!", ropar kungen och sätter sig sedan vid sin sons sida. "Du kommer klara dig igenom det är, min son.", säger han och mamma störtar fram och sätter sig på Robins högra sida och inspekterar såret.

 

"Vi måste lägga ett förband på det där, annars kommer han förblöda.", säger hon allvarligt, men lugnt på samma gång. "Saga, har du ett band till? De är långa och breda så vi kan nog snurra dem runt hela kroppen." Jag nickar och knyter upp knuten i midjan och ger bandet till mamma.

 

"Okej, Saga, sätt honom upp. John, spring och hämta hjälp. Ers majestät, hjälp Saga att få upp Robin en liten bit ovanför golvet." Mamma delar ut order och vi gör som hon säger. På något sätt lyckas jag lyfta upp Robins axelparti en bit ovanför golvet (eller i alla falla några centimeter) medan kungen står grensle över Robin och lyfter upp hans höfter.

Mamma är snabb och effektiv när hon tar dem båda banden och lindar in Robin. Precis när vi är klara kommer John tillbaka med tre sjukvårdare och två vakter.

När Robin ser dem, hårdnar hans grepp om min arm, precis som om han inte vill jag jag ska gå.

 

Det är tomt i rummet och Mathilda går in, öppnar garderoben, tar ut alla klänningar i famnen, går fram till mig och lägger dem i min famn. Sedan går hon och plockar upp alla skor förutom ett par som hon skjuter fram till mig. Jag kliver i skorna och vänder mig om och går fram till Robins rum. Jag lägger över alla klänningar på ena armen och öppnar dörren med den fria handen. När jag kommer in slänger jag klänningarna på soffan och vänder mig om och hjälper Mathilda med alla skor.

 

"Tack, Mathilda.", säger jag. "Jag måste gå nu, annars blir väl drottningen ännu surare på mig."

 

"Gå du, jag hänger in dem här.", säger hon och ler. Jag går förbi henner och när jag kommer ut i korridoren får jag en obotlig lust att springa. Så jag springer fram nerför den breda trappan och precis innan jag ska gå in i matsalen, stannar jag, tar några djupa andetag och samlar samtidigt ihop mig inför mötet med Robin och kliver in.

John ser mig med en gång och han kommer genast på fötter och springer fram till mig. Jag sträcker ut armarna och får en bamsekram av honom (jag ger en till honom också). Mamma kommer fram till mig och ger mig en kram och en puss på kinden. Jag pussar John på hjässan och släpper honom för att krama tillbaka på mamma.

Robin ler charmigt och håller ut stolen åt mig när jag sätter mig ner. Jag skjuter in den och sträcker på mig innan jag vänder mig mot kungen och drottningen (som fortfarande är lite rödflammig i ansiktet).

 

"Så, Saga. Som jag har förstått det, så kommer du ifrån landen utanför staden?", säger kungen och jag möter hans blick på andra sidan bordet. Till höger om mig sitter Robin och till vänster sitter John. Till vänster om John, på kortsidan, sitter mamma, sedan drottningen och sedan kungen.

 

"Eh... A, det gör jag. Och vi har väl bott där ända sen jag var liten, va?", säger jag och vänder mig till mamma. Hon ler och nickar uppmuntrande åt mig.

 

"Och var är din far?", frågar kungen och jag stelnar. "Jag skulle gärna vilja mäta honom och talas vid med honom."

 

"Ehm... Min far, har är eh..." Jag fumlar med orden och vet inte vad jag ska säga.

 

"Här.", säger sheriffen samtidigt som han kliver in.

Jag slutar andas.

Vad vill han egentligen? Och vad gör han här?

 

"Ers majestäter, om ni ursäktar?" Han bugar åt kungen och drottningen samtidigt som ha går mot mig. "Får jag låna fröken Saga här en liten stund, bara?", frågar han och min han griper krampaktigt tag i Robins.

 

"Saga, andas.", väser Robin i mitt öra och jag drar in luft genom näsan.

 

"Ja, för all del.", säger drottningen och jag undrar om det bara är jag som märker lömskheten bakom hennes fasad. Sheriffen (alias min far) kommer fram till mig och jag känner paniken komma krypande. Jag klämmer hårdare om Robins hand, försöker få honom att säga att han ska följa med, att han måste tala med mig. Vad som helst som gör att jag slipper vara själv med sheriffen.

Men istället harklar han sig, slingrar ur sin hans från mitt grepp, ställer sig upp, ursäkter sig och går här ifrån.

Paniken griper tag i mig, jag får svårt att andas och vet inte vad ska ska göra.

 

"Saga?", säger sheriffen och håller fram en hand åt mig. Jag sträcker på mig, håller huvudet högt och ställer mig upp.

 

"Vad var det du ville tala med mig om?", säger jag kyligt.

 

"Eh... Det för jag gärna i enrum.", säger han och jag upptäcker att hans panna är full av svettpärlor.

Och helt plötsligt har mamma lagt en arm om mina axlar.

 

"Vad är det ni vill tala om med min dotter?" Mamma säger det snabbt, men jag hör ändå att hon la betoning på 'min'.

 

"Som sagt, det vill jag gärna göra i enrum.", försöker han igen, men utan resultat.

Robin kommer tillbaka bakom sheriffen, med mord i blicken den här gången. Han har draget svärd och bakom mig hör jag drottningen dra efter andan.

 

Det tar ett tag för orden att sjunka in för Robin. Det syns lång väg att han bearbetar det som jag precis har sagt. Jag sätter mig tungt ner på soffan och lutar mig bakåt med huvudet mot toppen på ryggstödet.

Robin flyger plötsligt upp och slår sig för pannan.

 

"Du måste skämta. Han kan nu inte vara din far!" Han börjar vanka fram och tillbaka på samma sätt som jag gjorde för en liten stund sedan.

 

"Robin" Jag ställer mig upp framför honom, tar hans ansikte i mina händer och tvingar honom att se min i ögonen. "Robin, jag förändras inte för det. Jag är fortfarande jag. Jag ser inte annorlunda ut för det.", säger jag och han lägger sina händer på mina underarmar. 

 

"Det vet jag väl. Men är du helt säker på att han är din far?", säger han med en orolig blick. Jag nickar och känner hur humöret sjunker.

 

"Jag vet inte hur jag inte har kunnat se det tidigare. Nu när jag tänker på det, är det självklart att sheriffen är min pappa. När mamma avvisade honom måste han ha börjat hata oss. Och vem skulle inte göra det när man tänker på det? Mamma har svurit evig trohet till pappa och avvisar honom helt plötsligt. Han fattade nog inte vad han gjorde när har reagerade så som han gjorde. Det måste vara det som har har velat tala med mig om hela tiden."

Robins tag om mina handleder hårdnar när jag nämner att sheriffen vill prata med mig. Hans blick blir hård och tom och hans grepp hårdnar ännu mer. "Robin? Robin, du gör mig illa, Robin!" Han rycker till, får liv i blicken, släpper mig och backar bort.

 

"Förlåt mig Saga, jag... Jag... Förlåt mig.", säger han, går snabbt fram till garderoben, drar ut några kläder och försvinner snabbt ut genom dörren.

Kvar står jag som ett fån, häller mig själv om ena armen och stirrar tomt på dörren. En ensam tår rullar nerför min kind, men jag torkar snabbt bort den och går fram till klänningen istället.

Det är samma lila klänning med två tjocka gråa band; ett runt midjan och ett som sitter precis under brösten. Samma klänning som jag hade på min när Robin och jag dansade ute i regnet. Ärmarna går ner till armbågarna och kjolen sluter en liten bit nedanför knäna.

Jag suckar och drar klänningen över huvudet. Jag knyter banden och kommer på att Mathilda inte hade med sig några skor.

 

En kvart senare är jag på väg nerför den breda trappan - barfota eftersom Mathilda inte hade några skor med sig och jag ville inte gå in i 'mitt' rum och störa mamma och John. Så här går jag nu, barfota och hoppas att drottningen inte kommer vara alltför sur på mig över det. Egentligen så borde jag vara försiktigare när det gäller drottningen - egentligen. Hon är ju trots allt drottningen och skulle kunna skicka tillbaka mig till fängelset när hon vill, men just idag - just nu - orkar jag inte bry mig om henne.

Jag stannar mitt i ett steg när jag hör drottningens gälla röst och Mathildas mumlande ursäkt. Trots att dörren till drottningens (och kungens) kammare är stängd så hörs hennes röst klart och tydligt.

 

"Och vad menar du med det?! Du skulle bara se till så sheriffen kunde tala med Saga" - hon fnyser mitt namn - "och sen få sona sitt brott! Men det var tydligen för svårt för lilla Mathilda att förstå!" Drottningen skriker nästan och jag kan se hennes ansikte framför mig som blir rödare och rödare för varje ord som hon slänger ut mot stackars Mathilda. Jag smyger närmre dörren och ser ner på mina nakna tår. Jag skulle faktiskt kunna rädda Mathilda ur den här skiten.

Och innan jag vet det själv, knackar jag på dörren och väntar på drottningens snäsande "kom in".

Jag öppnar dörren lite grann och sticker in huvudet genom glipan.

 

"Ursäkta att jag stör, men Mathilda, du råkar inte ha några skor åt mig?", frågar jag så vänligt jag kan och klämmer fram ett leende som jag hoppas ser vänligt och oskuldsfullt ut. Mathilda skickar ett tack med blicken och vänder sig sedan till drottningen som står med ena handen och håller för ögonen och med den andra viftar hon iväg Mathilda och mig.

Mathilda vinklar ner huvudet när hon går förbi drottningen, ut i korridoren. Jag höll upp dörren åt henne och nu stänger jag den bakom henne. Så fort Mathilda kommer ut i korridoren sträcker hon på sig och vänder sig mot mig samtidigt som hon mumlar:

 

"Den kvinnan kan aldrig få nog." Jag skrattar och skakar på huvudet år henne.

 

"Men asså, jag menade allvar, Mathilda, har du några skor eller jag ska gå omkring och vara naken om fötterna?" Hon skrattar till åt mig samtidigt som vi börjar gå tillbaka till mitt (Robins) rum. Hon blir plötsligt allvarlig när hon vänder sig till mig och säger:

 

"Hur visste du att jag var där inne, föresten?"

 

"Drottningens röst hördes lång väg och jag kunde urskilja din.", säger jag med en axelryckning.

 

"Men då hörde ni ju vad vi talade om." Det är ingen fråga men jag nickar i alla fall. "Jag vet inte hu mycket du hörde, men jag vill att du ska veta att jag inte var med på det. Drottningen tvingade mig till det, annars skulle jag förlorat mitt jobb.", fortsätter hon. Men jag skakar bara på huvudet.

 

"Det trodde jag inte heller att du var." Vi är framme vid 'mitt' gamla rum, Mathilda knackar två gånger på dörren och väntar på svar.

 

"De är säkert redan nere. Det skulle inte förvåna mig, mamma gillar att vara tidig.", säger jag när vi inte får något svar och öppnar dörren.

 

Jag ligger och tänker tillbaka på drömmen. Den var ju egentligen ingen dröm, utan ett minne.
Robin sover fortfarande, eller det tror jag i alla fall. Han ligger på mage med huvudet bortvänt från mig och dreglar på sin kudde. Jag behöver inte ens se efter om han faktiskt dreglar, utan det vet jag redan. Det gör har alltid, och idag är det inget undantag.
Jag ligger på rygg med händerna knäppta över magen och tittar upp i taket. Det är några sprickor här och var i den vita färgen och från fönstret går det en hackig spricka ända till mitten av rummet. Precis ovanför mitt huvud i ögonhöjd, är det en liten svart fläck. Det kan också vara en spindel som hänger upp och ned, det är lite svårt att avgöra härifrån.
Trots att jag sovit hela natten utan att vakna eller bli störd, är mina ögonlock så pass tunga att det känns som om jag inte har sovit alls. Jag vet att om jag faktiskt skulle lyckas somna, så skulle samma dröm - eller minne - spelas upp igen och när jag vaknar nästa gång, kommer det att kännas likadant - om inte ännu värre.
Jag suckar och vänder blicken till sprickan vid fönstret, följer den med blicken tills den slutar, och sen tillbaka igen. Vid fönstret sluter jag och vänder blicken till gardinerna. Jag följer dem med blicken ända ner till golvet, vid varje skrynkla och veck och sen samma väg upp igen.

"Vad gör du Saga?" Jag rycker till vid ljudet av Robins röst och vänder blicken till honom istället. Det går upp för mig att han måste vänt sig om när jag var upptagen med att följa gardinen med blicken.
Han smeker försiktigt min kind med toppen på pekfingret. Jag ler mot honom och tar hans andra hand.

"God morgon. Du vet att jag tycker att du är söt när du dreglar medan du sover, men det börjar gå lite överstyr.", säger jag och nickar mot hans drägliga kind. Han flinar mot mig, tar min hand och för den mot kinden. Jag försöker dra tillbaka handen, men lyckas inte och börjar rycka i den.

"Nej! Jag vill inte ha ditt dregel på min hand!", säger jag och petar honom i sidan med handen han inte håller i. Han rycker till och slappnar av ett ögonblick med handen som han håller i min hand med. Jag drar tillbaka min hand och slänger mig upp ur sängen och backar bort mot sofforna och hans mini-bibliotek.
Han fortsätter flina mot mig och reser sig sakta upp ur sängen och går långsamt mot mig. Jag håller ut en hand mot honom.

"Nej, nej. Våga inte ens tänka tanken.", säger jag och backar snabbare, rakt på ett armstöd på en av sofforna. Ett litet tjut passerar mina läppar när jag välter bakåt, ner i soffan. Robin ökar på stegen och är snabbt framme vid kanten på soffan.
Det knackar på dörren och jag skyndar mig att sätta mig upp och lägga en bok i mitt knä, samtidigt som Robin springer tillbaka till sängen och slänger sig ner på mage och låtsas sova. Det knackar en gång till på dörren.

"Prins Robin! Fröken Saga! Det är frukost med fröken Sagas familj och kungen och drottningen om en halvtimme!", ropar Mathilda genom dörren.

"Okej, Mathilda. Tack!", ropar jag tillbaka. Jag lägger ifrån mig boken och ställer mig upp när en nyckel vrids om i låset, dörren öppnas och Mathilda står där och ser sur ut.

"Jag visste att han inte var vaken än. Typiskt prins Robin.", muttrar hon för sig själv innan hon vänder sig mot mig. "Och vad gör ni här, fröken Saga?"
Fröken Saga? Sen när kallar hon mig för fröken Saga? Jag sa ju åt henne att hon skulle se på mig som en av hennes väninnor. Och varför beter hon sig så konstigt för? Hon vet ju att Robin och jag...
Sheriffen kliver fram bakom Mathilda och avbryter mina tankar.

Robin

Så fort Saga får syn på sheriffen stelnar hon. Det är som att slå på en knapp och Saga beter sig annorlunda. Hon vänder sig stelt om, mot sheriffen. Robin, som vände sig om i sängen så fort det blev tyst, ger Saga en orolig blick.

"Sheriffen. Vad förträffar mig denna äran?", säger hon och pressar fram ett leende. Han tror inte att sheriffen eller Mathilda såg det, men han känner Saga tillräckligt bra för att veta att hon pressade fram det. Sheriffen tar ett steg in, mot Saga, samtidigt som han pratar.

"Jo, jag skulle vilja tala lite med er, bara. Och sen också för att hjälpa Mathilda med att väcka er och prinsen.", säger han och tar ännu ett kliv närmre Saga. Pulsen stiger på Robin och skyndar sig med att säga:

"Det behövs inte, vi är redan vakna. Men jag skulle faktiskt vilja ha lite privatliv på morgonen." Han säger det så pass bestämt, att det får både Mathilda och sheriffen att backa ut.

"Vänta lite, bara. Jag tog med mig en klänning till er, fröken Saga.", säger Mathilda snabbt innan Saga hinner stänga dörren efter dem.

"Jaha. Eh... jag kan ta den med en gång, då", säger Saga, men Robin ser att hon helst av allt skulle vilja smälla igen dörren framför näsan på sheriffen och Mathilda. Mathilda ger genast Saga en klänning och skyndar sig ut i korridoren igen. Saga slår igen dörren med foten samtidigt som hon vänder sig om och lägger klänningen i soffan och sätter sig tungt på armstödet.
Robin kliver upp och går fram till henne. Hon lägger en hand på pannan och kryper ihop en aning när han kommer nära henne. Hon har börjat göra så mer och mer de senaste dagarna och Robin vet inte vad han ska göra när hon gör så. Men den här gången sätter han sig på huk framför henne och lägger ena handen på hennes knä och söker efter hennes blick. Hon blundar hårt och suckar djupt.

"Saga?", säger Robin utan att få något riktigt svar. "Saga, är du okej?" Hon skakar på huvudet och det får honom att gå runt henne, sätta sig i soffan, lägga armarna om henne och kasa ner henne i sitt knä. "Han har gått nu, okej? Han är inte här." Han stryker hennes rygg och hon lutar huvudet mot hans bröst.

"Jag vet. Det är inte det.", säger hon och möter hans blick. "Jag drömde om min pappa inatt. Fast det var ingen dröm, utan mer som ett minne och nu när jag såg sheriffen, så såg jag..." Hon ställer sig upp och börjar gå fram och tillbaka framför soffan och Robin.

"Såg vad, Saga?", frågar han och en rynka dyker upp mellan hans ögonbryn.

"Herregud! Att jag inte har sett det tidigare.", säger hon och halvskriker. Hon stannar plötsligt, vänder sig mot Robin och ser helt uppriven ut. Hennes blick flackar och Robin ser på henne att hon inte vet vad hon ska göra. "Sheriffen är min pappa."

---

Vet att det var EVIGHETER sen förra kapitlet och är ledsen för det. Men jag ska försöka bättra mig, lovar! Hoppas ni gillar kapitlet, kramiz :) <3

"Inte vad han ville, gubben, utan vad han vill göra." Hon strök honom över håret och gav honom en puss på hjässan, och gick sen tillbaka in i stugan. Jag vände mig till Jarl igen och petade honom på axeln samtidigt som jag sa:

 

Jag märker inte att jag gråter förens en tår droppar ner på min axel och kanar nerför överarmen. Robin håller om mig, beskyddande och bestämd, men på samma gång mjukt och kärleksfullt. Mina handflator ligger mot hans bröstkorg och jag lutar huvudet mot dem. En varm hand stryker mig varsamt på ryggen.

 

"Vi borde nog gå in igen så folk inte börjar undra vad det är som händer.", säger Robin. Jag nickar och torkar bort tårarna. Han släpper taget om mig med ena handen, men låter den andra stanna kvar på svanken. Jag vänder upp blicken mot glasdörrarna och ser John som försiktigt kommer fram till mig. Automatiskt håller jag ut armarna mot honom och han går fram och ger mig en lång kram. Jag släpper långsamt taget om John och vänder mig mot Robin igen.

 

"Hur är det med drottningen? Vi kanske borde..."

 

"Nej." Avbryter han mig. "Vi låter henne bara vara, hon får skylla sig själv." Hans ton är hård och i ögonen speglas det ett hat. Hatet i hans ögon är starkare än något hat jag har sett innan. Han måste härifrån, och det är snabbt.

 

"John, gå till mamma. Säg att jag är ledsen, men att jag och Robin måste gå." Jag pussar honom på hjässan. "Jag kommer tillbaka snart, okej, annars ses vi imon.", säger jag och ger honom en vänlig knuff i rätt riktning. Han ger mig en ängslig blick innan han skyndar iväg till mamma. 

Jag tar ett bestämt tag om Robins hand och drar iväg mot stranden. Han behöver gå av sig lite, och vad skulle inte vara ett bättre ställe att gå av sig på, om inte stranden? Han ställer inga frågor, drar inte i min hand och stannar inte upp någon gång, vilket förvånar mig. Han protesterar inte ens en ända gång.

När vi är framme vid stranden fortsätter jag gå en bit mot vattnet innan jag stannar och vänder mig om mot honom. Hans blick är nedslagen och han har ett sorgset ansiktsuttryck. Jag lägger min hand på hans kind och det får honom att möta min blick. Hans vanligtvis så klara och uppriktiga blick är förtvivlad. Det gör ont i mig att se honom så här uppriven och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Hans ögon är röda och svullna och det rinner en tår nerför hans kind.

 

"Förlåt.", säger han och vänder ansiktet mot horisonten, med blicken på vattnet. "Det var inte så här kvällen skulle gå till. Du skulle träffa din familj igen och skratta och le ditt underbara leende och vara lycklig, och så sabbar jag allt." Han möter min blick och fler tårar rinner nerför hans kinder. "Jag är ledsen, Saga. Det, jag... Du är så vacker och underbar och fantastisk och jag ville bara göra nåt för dig, och så förstör jag alltihop istället. Förlåt mig, Saga, jag..." Jag lägger fingrarna mot hans läppar, vilket får tyst på honom och han ser ängsligt på mig. Mina ögon tåras igen och jag pressar läpparna mot hans. Han lägger snabbt en hand runt min midja och en på min kind. Jag virar armarna runt nacken på honom och pressar min kropp mot hans. 

Hans läppar lämnar mina och letar sig till min kind, min käke och en liten bit på min hals innan han slutar och ser på mitt ansikte. Jag ser på hans ögon när dem ser på mina läppar. Han låter sina fingrar försiktigt utforska mitt ansikte. Han låter dem svepa över varje por på mitt ansikte, varenda finne, varenda liten prick och sårskorpa. När dem kommer till mina ögon blundar jag och låter dem försiktigt svepa över mina ögonlock. 

Hans beröring får varenda hårstrå på min kropp att ställa sig upp och jag ryser. När hans fingrar sveper över mina läppar stannar dem upp och hans blick söker sig till min. Han för en hårslinga bakom örat på mig och kupar sen händerna runt mitt ansikte.

Jag sluter ögonen och tillåter mig själv att lämna över mig till Robin i så bara några sekunder. Men jag vill inte att det ska vara i bara några sekunder. Jag vill att det ska vara för alltid.

Ett par varma, mjuka och ömma läppar möter mina och jag njuter av kyssen. Mina händer vilar på Robins sidor och jag slappnar av helt och hållet. Hans läppar lämnar mina och jag öppnar ögonen och får se Robin bita på sin underläpp. Jag ler av lycka och känner en varm vind virvla runt kjolen på klänningen, upp runt midjan, armarna, axlarna och ansiktet.

 

"Jag älskar dig.", viskar jag så tyst att jag knappt hör det själv. Robin ler med hela ansiktet och kysser mig. På läpparna, kinderna, pannan, näsan, kindbenen, käkarna, halsen och mina axlar. Jag fnittar och knuffar vänligt bort honom. Han flinar och drar in mig i sin famn igen.

 

"Jag älskar dig ännu mer.", säger han och för samma hårslinga bakom mitt öra igen och pressar läpparna mot mina.

 

"Vad jag önskar att vi kunde stanna kvar i just det här ögonblicket för alltid.", säger jag och vänder mig i hans famn, mot havet och han lutar kinden mot mitt huvud.

 

"Det kanske vi kan.", säger han svävande vilket får mig att kliva ut ur hans famn och vända mig mot honom.

 

"Hur menar du nu? Det är klart att vi inte kan.", säger jag och ler åt honom.

 

"Kanske inte i just exakt det här ögonblicket, men vi kan stanna kvar såhär, med våra känslor för varann, för alltid." Min puls börjar rusa när jag inser vad det är för spår som han är inne på. Jag känner hur mina kinder blir varma och jag skakar på huvudet samtidigt som jag ler. Men mitt leende försvinner snabbt när jag ser sheriffen i trappan bakom Robin. Jag tar instinktivt ett steg närmare Robin, med blicken fastnaglad på sheriffen. Robin ger mig en förbryllad blick och vänder sig om.

 

"Vad gör han här? Han fick ingen inbjudan.", säger han samtidigt som han backar den lilla biten mellan mig och honom. Jag grabbar tag om hans arm och en rädsla anfaller mig inifrån.

 

"Kan vi gå nu?", frågar jag och min röst låter enslig. Robin nickar kort och börjar gå mot trappan. Sheriffen ger oss inte en blick, utan stirrar bara på horisonten. Vi skyndar oss tillbaka till balen och när vi kliver in i balsalen, är både kungen och drottningen borta.

 

"Kan vi gå tillbaka, till ditt rum, alltså?", frågar jag Robin och han vänder ner ansiktet mot mig.

 

"Visst, men din mamma och John är där borta" - han nickar mot ena trappan - "och dem har nog inget rum, tror jag inte.", säger han och en rynka dycker upp mellan ögonbrynen.

 

"Dem kan ta mitt rum, så flyttar jag in hos dig.", säger jag och går fram till mamma.

 

"Vi ska gå nu, om du och John följer med, kan vi visa er vart ni ska bo.", säger jag och börjar gå uppför trappan. Robin går upp jämsides med mig och jag krokar arm med honom. Mamma och John går efter och vi kommer till den stora, vita korridoren.

Vi kommer fram till mitt rum, som nu är mammas och Johns och mamma slänger sig runt min hals igen.

 

"God natt, älskade dotter.", mumlar hon i mitt hår och ger mig även en puss på kinden. Hon vänder sig till Robin och överraskar oss båda genom att ge honom en kram. "Tack så mycket för att du förde ihop mig med min dotter, ers höghet.", säger hon när hon har släppt honom.

 

"Snälla, säg bara Robin. Och det var inget, jag vill bara att er dotter ska vara lycklig.", säger han och sneglar på mig. John ger mig en kram och följer sen efter mamma in i deras nya boende. Jag hör nyckeln vridas om i låset innan Robin och jag går vidare till vad som var hans gamla rum, men som nu är vårt. Han håller upp dörren åt mig och jag går in. Han följer efter och låser efter sig.

Jag går fram till hans garderob och letar reda på en stor skjorta. Jag sparkar av mig skorna och försöker komma åt snörningen bak på klänningen när jag hör Robins låga skratt. Han ställer sig bakom mig och lossar på snörningen. Han drar upp den helt och klänningen glider av min kropp. Jag ler och drar ut hårklämman som har hållt uppe mitt hår under hela kvällen och låter den ramla ner på klänningen. Mitt hår hänger mjukt nerför mitt ansikte, mina axlar och en bit ner på brösten och Robin lyfter varsamt bort det från min vänstra axel och placerar sina läppar där istället. Jag sluter ögonen och snurrar långsamt runt. 

I mitt bakhuvud skriker det att jag faktiskt står halvnaken inför en man. En man som jag älskar och vill ha. 

Robin har bara kvar skjortan och underkläderna på kroppen och jag kommer på mig själv med att önska att jag också hade en skjorta på mig. Jag blir plötsligt panikslagen inför Robin och sträcker mig snabbt efter skjortan och drar den över huvudet.

Robin ler och skakar på huvudet och helt utan förvarning lyfter han upp mig i sin famn, går fram till sängen och slänger ner mig. Jag skrattar och drar ner honom över mig. Han borrar ner sitt ansikte vid min nacke och blåser mig i örat, vilket resulterar i att jag skrik-skrattar och lyckas knuffa bort honom från mig. Han skrattar åt min reaktion och lägger en arm runt min midja och drar min kropp mot sin. Jag lägger mig på sidan med ryggen mot honom och han formar sin kropp efter min.

 

"God natt, min ängel.", säger Robin och ger mig en puss i nacken.

 

"God natt, min prins.", säger jag och får en retfull nyp i midjan som svar.

Mina ögon är tunga och det tar ingen lång stund innan jag faller in i en djup sömn.

Jag stannar upp mitt i steget. Det kan inte vara John och mamma som står där borta. Det går inte. Mamma har ingen mörkblå klänning som hänger ända ner i marken med en urringning som går runt axlarna och ärmar som slutar vid armbågarna. Och John har ingen vit skjorta, silvrig väst och mörkblå byxor. Så det kan inte vara dem. Det är omöjligt.

 

"Det är dem.", säger Robin som om han hörde mina tankar. Min hand åker upp till mina läppar och pressas mot dem när mina ögon tåras och jag skakar på huvudet. Robin lägger en hand på min svank och leder mig fram till mamma och John. Vi kommer fram till dem och mamma lägger blicken på mig. Den vilar på mig i knappt en halv sekund innan hon slänger sig om halsen på mig. Jag snyftar till en gång och tårarna börjar rinna. Mamma borrar ner ansiktet i mitt hår och börjar mumla.

 

"Åh, gud, vad jag har saknat dig, Saga. Min kära dotter, jag älskar dig så mycket." Jag blundar och koncentrerar mig på att andas in mammas lukt innan hon skjuter mig ifrån sig på en armlängds avståd och tar en ordentlig titt på mig. "Jag ångrar mig, jag älskar dig så mycket, min vackra, vackra dotter.", säger hon och drar in mig i sin famn igen.

 

"Jag älskar dig också mamma.", säger jag och drar in hennes doft igen innan jag avbryter kramen och vänder mig till John istället. Han springer fram till mig den lilla biten och slänger sig i min famn. Han är upp till underkanten på mina bröst och jag lägger ena handen på hans huvud och den andra om hans rygg.

 

"Jag har saknat dig jättemycket, Saga.", säger han in i kjolen på klänningen.

 

"Jag har saknat dig ännu mer.", säger jag. "Jag älskar dig jättemycket, John." Jag pussar honom på hjässan och kramar honom lite hårdare. Robin står bara och ler mot oss. Jag möter hans blick och en tår rinner nerför mig kind. Orkesten som har tagit en liten paus går nu och sätter sig igen och Robin håller ut en hand åt mig.

 

"Får jag lov?", frågar han och jag ler och nickar. Jag pussar John på hässan en gång till och släpper honom sen. Jag tar Robins utsträckta hand och han leder fram mig till dansgolvet.

 

"Du vet att jag verkligen inte kan dansa, va?" Han skrattar bara och skakar på huvudet.

 

"Vi har ju redan dansat en gång, kommer du inte ihåg det? Det regnade, var kallt och blöt och... du kan verkligen inte dansa.", säger han och skrattar. Jag skakar på huvudet och han drar mig närmre sig och lägger ena handen på min svank och i den andra ta han min hand och höjer dem i axlehöjd. Jag lägger min andra hand på hans axel, orkesten börjar spela igen och Robin börjar föra mig runt på dansgolvet, bland alla andra som dansar och skrattar. Till en börjar för han bara runt mig i en cirkel, men fler och fler inser att det är prinsen som dansar, avbryter sin dans och ställer sig längs med väggarna som alla andra och tittar på oss.

 

"Alla stirrar på oss.", säger jag och känner hur en röd nyans börjar lägga sig på mina kinder.

 

"Strunta i dem, låtsas som att det bara är du och jag ute i regnet." Han snurrar runt mig i en liten pirruett ett varv och böjer mig sen bakåt. Hela tiden behåller jag hans ögonkontakt och kan inte sluta le. Han drar sakta upp mig igen och börjar ta ut på svängarna nu när det bara är han och jag som dansar. Alla andra försvinner och det är bara han och jag i balsalen, nej, vi är inte ens i balsalen längre, utan vi dansar på en äng full av vackra blommor i alla möjliga färger och längder. Det ända som är kvar från balen är musiken, allt annat är som bortsuddat och jag har bara ögonen för Robin som mjukt puffar mig iväg från honom, han håller fortfarande i min hand och drar mig närmre sig igen. Våra ansikten hamnar tätt ihop och precis innan våra läppar möts, avbryts musiken och det drar mig bryskt tillbaka till verkligheten. Jag tar ett steg bort från Robin och känner hur mina kinder blir varma.

Drottningen står upp och ser rent ut sagt förbannad ut. Det var troligen hon som såg till att musiken avbröts och hon gör en gest med handen som får Robin att sucka och går fram till henne.

 

"Vad är det?", frågar han med en attityd som nästan får drottningen att rygga tillbaka. Jag går och ställer mig bakom Robin och placerar min hand i hans. Det går upp för mig att jag inte gillar drottningen och jag höjer trotsigt på hakan åt henne. Sheriffen kommer fram och ställer sig vid sidan av drottningen. Han nickar åt mig och ger mig en blick som säger; "Jag vet dig hemlighet, sköt dig och gör som jag vill att du ska, så kommer ingen få veta." Jag ger honom en vassare blick och vänder mig sen till drottningen igen.

 

"Jag vill tala med dig utomhus, Robin.", säger hon med sin mamma-röst och som man inte ska säga emot. Drottningen går fram till mamma och John och Robin följer efter, utan att släppa min hand. Bakom oss hör jag kungen säga åt orkesten att fortsätta spela och dem kommer igång med en annan låt. Drottningen ser kyligt på mamma och John och går sen ut genom dörrarna. Robin, med min hand i sin, följer efter och ställer sig emellan drottningen och dörrarna.

 

"Vad är det? Ska du sabba min egna bal, nu också?", säger han argt och ser på henne med ett hat i ögonen som jag inte har sätt innan.

 

"Varför tog du med dig henne? Hon ska inte höra det här.", säger hon och vid vare hon och henne säger hon med eftertryck. Men jag viker inte undar med blicken utan stirrar sint på drottningen.

 

"Hennes namn är Saga, och vad du än har att säga, kommer hon att få reda på i vilket fall som helst, så spotta ut det." Robin är förbannad, det märks i hela hans hållning, sätt att prata och ton.

 

"Som du vill, hon ska tillbaka till fängelset, där hon hör hemma.", säger hon kyligt och ser ner på mig.  Någonting brister inom mig och jag vill skrika. Jag fokuserar allt mitt hat, all min sorg, för Jarl, för Ferdinand, för alla fångar som inte förtjänade att sitta i det där ruttna fängelset, allt fokuserar jag på henne. Precis allting. Vinden tar i kraft, vågorna blir större, molnen drar ihop sig, marken skakar och solens strålar ger mig energi.

 

"Hon ska inte nånstans, och det ska verkligen inte du bestämma din häxa! Om det är nån som ska till det där fängelset, så är det du!", gormar han och tar ett stadigare tag om min hand. Jag fokuserar all min illska på drottningen så hårt att det är som en liten bubbla hon är fast i, där vinden blåser mycket kraftigare än hos oss, där molnen blir tjocka, stora, svarta och tunga, där makren skakar så häftigt att hon faller ner på att fyra och där solen värmer så mycket att hon börjar svättas.

Robin väcks ur sin egna bubbla och ställer sig framför mig, med händerna på mina axlar och blicken stadigt fastnaglad i min.

 

"Saga. Andas. Det här är inte du. Visst, hon förtjänar det och så, men ändå, det här är inte du. Andas, okej? Ta ett djupt andetag och släpp taget, inte för alltid, bara för nu." Han pratar lugnt och melodiskt och jag tar ett djupt andetag, känner lufter sugas ner i mina lungor, åka ut i blodet och in i musklerna, och andas ut den. Jag blundar och andas in lika djupt igen, och andas ut. Jag öppnar ögonen och möter Robins blick igen. Han drar in mig i sin famn och håller om mig och pussar mig mitt på hjässan.

 

"Ingen ska nånsin få ta dig ifrån mig, hör du det? Ingen, Saga, ingen. Jag älskar dig, och ingen ska få ta dig ifrån mig.", mumlar han mot mitt hår. Jag drar in hans doft i mina lungor och tänker på vilken innerbörd orden han just sagt har.

 

Jag går ner till stranden igen. Det blåser och vågorna är höga, men på något sätt är dem ändå vackra. Vattnet drar mig till sig och jag tar omedvetet några steg frammåt, mot vattnet. Jag vet att det inte är någon bra idé, men jag kan ändå inte stanna, utan fortsätter gå, kommer närmre och närmre vattnet. Tills vinden blåser, rufsar om mitt hår och den korta klänningens kjol hotar med att blåsa upp. Jag vaknar ur mitt drömtillstånd och följer vinden med blicken, ser den blåsa runt några träd och kommer sedan tillbaka till mig. 

Det låter löjligt, men jag ser färger i vinden. Det har jag aldrig gjort innan och det överraskar mig så pass mycket att jag vacklar till. Jag sträcker ut handen och luften krusas runt mina fingrar.

Vad är det för fel på dig? Häxa! Vi har en häxa i familjen! Min fars ord susar genom mina tankar. Det påminner mig om att jag alltid har känt av vattnets lunga brus, luftens färger, trädens svajande och jordens lugn, och eldens värme, mer och tydligare än vad alla andra har gjort. Jag kanske är en häxa? Tanken dyker upp i huvudet på mig, men jag viftar med ens bort den. 

 

"Vad står du här och drömmer om?" Robins röst når mig och mina mungipor åker automatiskt upp.

 

"Vet inte riktigt...", säger jag svävande. Han ställer sig tätt bakom mig och lägger händerna runt min midja. 

 

"Hittade du nåt att ha på dig ikväll?", frågar han med blicken på havet.

 

"Ja, den är jättevacker.", svarar jag, vänder mig om i hans famn och kysser honom på munnen. Han besvarar min kyss och jag lägger armarna runt hans nacke. Det är knappt så jag märker det, men vinden runt oss blir plötsligt mycket mjukare. Jag drar mig försiktigt tillbaka och synar luften runt oss. Robin ser oroligt på mig och en rynka dyker upp mellan ögonbrynen. Jag struntar i hans blick och tar ett djupt - prövande - andetag. Mina händer är hårt knutna längs med mina höfter och vinden tar vid. Det börjar blåsa mer och sanden röjs upp och bildar en liten minitornado. 

 

"Saga?"Robin lägger försiktigt en hand på min axel, jag andas ut och slappnar av i händerna. Vinden slutar blåsa och återgår till det normala.

 

"Det är nåt fel på mig, Robin. Min far visste om det! Det var därför som han försvann." Jag vänder mig snabbt om till honom. "Sheriffen vet om det. Det är därför han vill åt mig! Det måste va därför!" En panikkänsla samlas ihop till en hård knut i magen och jag börjar andas snabbare. Blåsten tar i och vågorna blir större, högre och våldsammare. Jag faller ner på alla fyra och naglarna borrar in sig i sanden. Jorden pulserar under mig och i takt med att den sprider sig vidare i min kropp, lugnar jag ner mig. Robin, som satte sig ner bredvid mig så fort jag hamnade på alla fyra, ser bara oroligt på mig. Jag ser inget dömande i hans ögon, inget som tyder på att han tycker synd om mig, inte fasa och förakt, utan han ser bara orolig ut. 

Han ser mig i ögonen och lägger en hand på min kind. 

 

"Jag skulle aldrig lämna dig, det skulle inte ens falla mig in." Han drar in mig i sin famn och vaggar mig sakta från sida till sida. Vi sitter så tills Mathilda kommer och skäller på oss att vi måste göra oss i ordning.

 

Mathilda hjälper mig att få på klänningen och fixa mitt hår. Hon gör en komplicerad uppsättning, som lämnar mycket hår att hänga löst. Hon går iväg och lämnar mig ensam framför spegeln. Jag studerar mig i spegeln och konstaterar att flickan i spegeln är vacker. Klänningen smider åt hennes kropp nära perfekt, hennes ansikte utstrålar vänlighet och är vackert. Håret ser nästan lite slarvigt uppsatt, trots att Mathilda ägnade nästan en halvtimme på det. Flickan i spegeln ser närmast perfekt och det tar en stund innan det sjunker in att flickan i spegeln är jag. Flickan i spegeln är ingen häxa, inget monster. Flickan i spegeln ser ut som alla andra, hon ser inte ut att kunna göra dem sakerna hon faktiskt kan.

Det knackar två gånger på dörren och Mathilda kommer in igen, men med ett par vita klackskor i handen. 

 

"Du menar väl inte att jag ska gå i dem?", frågar jag och pekar på skorna.

 

"Jo, det gör jag, kära du. Det är bal och du måste gå runt i dem här hela kvällen.", svarar hon och håller fram dem mot mig. Jag tar emot dem, ställer dem på golvet och kliver i dem. Jag vinglar till, och Mathilda är genast där med en hjälpande hand. Hon håller stadigt i min armbåge medan jag tar några vaklande steg framåt. Det går, men det är knappt.

 

"Du lär dig under kvällen.", säger hon enkelt och släpper min armbåge. Jag går prövande några steg och vaklar bara till en gång. Det får gå som det går, helt enkelt.

 

***

En stund senare går jag ensam i korridoren på väg till balsalen. Ända härifrån hörs musiken, glada röster och skratt. Jag ökar lite på stegen och kommer fram till trappan. Rösterna klingar av och drar efter andan istället, och tillslut är det bara musiken som fortsätter spela. Jag tar ett djupt andetag och samlar ihop mig tillräckligt för att gå nerför trappan. Robin kommer upp från trappan och håller fram sin armbåge till mig. Jag krockar ihop mig med honom och vi går tillsammans nerför trappan.

 

"Tack", viskar jag i hans öra. "om inte du hade kommit, vet jag inte riktigt vad jag skulle gjort." Han skrattar till och ler mot mig.

 

"Om inte du hade kommit hit, hade jag dött av att vara uttråkad." Jag skrattar lite och trappan tar slut. Han leder mig vidare, mot kungen och drottningen som står och pratar med någon högt uppsatt man.

 

"Mor, far" Mannen tystnar och backar undan. Det börjar småpratas och snart är salen fylld av skratt och kallprat igen. "det är nån jag vill att ni ska träffa.", fortsätter Robin och jag tar ett steg framåt, niger och ler vänligt.

 

"Ers majestäter.", säger jag och Robin ställer sig bredvid mig igen.

 

"Så det här är alltså den omtalade Saga.", säger kungen, ler och går fram till mig. "Robin har talat väldigt gott om dig och velat att vi skulle träffa dig."

 

"Jaså? Har han pratat om mig? Vad har han sagt då, om jag får fråga, ers höghet.", säger jag och ler generat.

 

"Att han har träffat en vacker och mycket speciell flicka." Mitt blod fryser till is.

 

"Speciell, ers höghet?" Min puls ökar och Robin tar min hand och trycker lite försiktigt, som för att säga att han inte sagt något och att jag inte ska reagera så hårt.

 

"Ja, han sa att ingen annan flicka nånsin stulit hans hjärta så bryskt som ni." Kungen ler och jag lyckas få fram ett litet skratt.

 

"Ursäkar du oss, far? Det är några fler som jag skulle vilja att Saga träffar.", säger Robin och kungen nickar. Robin leder mig vidare, mot två de två stora glasdörrarna som är öppna.

Bredvid dem står John och mamma.

 

---

Vad tycker du? Kändes som ett lite långtråkigt kapitel om du frågar mig...

En knubbig liten man med ett grönt förkläde med en sax och lite trådar i bröstfickan kommer fram till mig. När han ser Mathilda lyser hans ansikte upp.

 

”Kom in, kom in.”, säger han och vi tar några steg in. ”Är det till prinsens bal ikväll som ni ska ha en klänning?” Han riktar frågan till Mathilda, men jag svarar. 

 

"Ja.”

 

"Då ska vise, ser ni nåt ni gillar?” Jag går längre in i den lilla butiken och söker med blicken.

 

"Saga, vad sägs om den här?”, frågar Mathilda och jag vänder blicken till henne. Hon står bredvid en klänning som ligger på ett bord. Jag går fram till henne och drar efter andan när jag ser klänningen. Den är ärmlös, är tajt ner till höfterna, där det blir en stor kjol som går ner till marken. På överdelen där den sitter tajt och överkjolen på kjolen är beige-ljusgrön, på överdelen ser tyget jätteskrynkligt ut, men är i själva verket veckad så. Överkjolen på kjolen är veckad flera gånger och på ena höften sitter det en ros-rosett där överkjolen slutar så det ser lite ut som en triangel. Det är fyra underkjolar som är turkos-gröna allihopa och dem tre översta är tyget tunt på och dem ligger omlott på varann. Underkjolen är lika turkos-grönt som dem andra, men det är silke och tjockare tyg.

Allt som allt är klänningen jättevacker.

 

"Den är jättevacker.”, får jag ur mig.

 

"Har ni nåt rum där hon kan prova den?”, frågar Mathilda den lilla mannen. Han nickar och visar att jag ska följa efter honom med handen. Jag tar klänningen i famnen och skyndar efter honom in i ett litet rum bakom ett draperi.

 

"Säg till om ni vill ha hjälp, flicka lilla.”, säger Mathilda.

 

"Okej”, säger jag samtidigt som jag drar för draperiet och vänder mig mot spegeln som står lutad som väggen. Jag drar av mig den korta klänningen och lossar lite på snörningen på ryggen på den andra innan jag tar på den. Den är lite trög att få på och jag får kämpa lite med att få på den. När den väl sitter där den ska, vänder jag blicken till spegeln och studerar klänningen noga. Den sitter perfekt och det gröna man kan skifta i tyget passar jättebra ihop med mitt kopparskimrande hår.

Jag drar bort draperiet och möter Mathildas blick. "Den passar perfekt.”, säger jag och Mathilda nickar.

 

"Ni är underbar i den, kära barn.” Jag nickar bara och går tillbaka, in i det lilla rummet igen. Mathilda och den lilla mannen pratar med varann och jag hör Mathilda bjuda in honom till balen. Jag ler åt dem och tar försiktigt av mig klänningen och sätter på den korta igen.

 

 
Mannen som sitter mitt emot Robin i den lilla vagnen, Magnus, är en gammal barndomsvän. Han har kort, blont hår som står åt alla håll, blåa, oskyldiga ögon, en rak näsa och smala läppar. Magnus möter Robins blick och ler, ett snabbt leende som alltid dyker upp när han och Robin träffas eller helt enkelt umgås.

Dem har varit vänner så länge Robin kan minnas, alltid gjort allt tillsammans. Allt från hyss och bus, till att gå till skräddaren i byn och välja uppblåsta kläder till alla baler drottningen ordna, men som hon själv knappt medverkar på.

Det är på senare tid som Magnus har blivit mer stel och vaksam i Robins närvaro. Varje gång dem träffas är han mer tillbakadragen, tystlåten och blyg. Nästan som om han är rädd för Robin.

 

"Kan du berätta vart vi är på väg nu?”, frågar Magnus.

 

"Det sa jag ju förut, till Sagas bror och mamma. Där hon bodde innan hon blev fängslad.”, svarar Robin.

 

"Det har du inte sagt nåt om. Hon betyder rätt mycket för dig, eller hur?” Robin nickar och vagnen saktar in och stannar. "Jag tror jag älskar henne.”, säger han, öppnar den lilla dörren på vagnen, får ducka för att inte slå i huvudet och sätter ner fötterna i leran.

Så fort Saga hade berättat för honom att sheriffen fört bort henne och att hon skildes från sin familj så abrupt, hade han med en gång börjat leta efter dem. Frågat folk på slottet, nere i byn och lite här och var, han hade till och med varit nära på att fråga ut sheriffen var dem var, men kommit fram till att det inte var någon större idé. Han hade beordrat en av tjärnarna att söka upp hennes familj, och för en liten stund sedan, hade tjänaren kommit och meddelat att han visste vart dem bodde. Robin hade då slängt sig iväg för att besöka dem och bjuda in dem till balen och få träffa sin dotter och syster igen.

Och nu var han här.

Han ser sig omkring och upptäcker en liten stuga mitt ute i vetefältet. Det står någon böjd i vetefältet och det ser ut som att personen undersöker ett vetestrå. Robin börjar gå mot personen och när han är några steg ifrån, ser han att det är en pojke som står och hugger av vete. Det går upp för honom att det måste vara John.

 

"John?”, säger han försiktigt, pojken rycker till och vänder sig snabbt upp mot Robin med hackarn riktad mot honom.

 

"Vem är du?”, säger han och darrar på rösten. Robin höjer långsamt händerna ovanför huvudet.

 

"Jag heter Robin, Prins Robin...?”, lägger han till när pojken inte sänker hackarn. Pojken studerar honom en liten stund innan han sänker hackarn.

 

"Mamma! Kan du komma ut lite?”, ropar han och vrider huvudet mot stugan, men med blicken på Robin. Dörren öppnas och en medellång kvinna med axellångt, slitet hår, en urtvättad och sliten, föredetta mörkblå klänning med vitt förkläde ovanpå. När kvinnan ser Robin sänker hon genast huvudet och niger lite hastigt.

 

"Ers höghet.”, säger hon och skyndar fram och ställer sig bredvid pojken. ”Vad kan vi göra för er?”

 

"Jo, det är så att jag känner Saga. Hon är eran dotter och syster, eller hur?”, frågar Robin och ställer frågan till dem båda.

 

"Ja, det stämmer. Har det hänt nåt med Saga, är hon okej?” Mamman blir med ens orolig och Robin ser panik i hennes ögon.

 

"Nej, det har inte hänt nåt, hon mår bra, ni behöver inte oroa er. Men jag tänkte be er om en sak, om det går bra?” Han väntar inte på svar utan fortsätter; ”Jag skulle vilja att ni följer med mig, köper lite nya kläder i byn och kommer på balen på slottet ikväll. Saga kommer va där och anledningen till att jag letade upp er var för att bjuda er till balen så ni kan träffa henne igen. Hon har pratat väldigt mycket om er och är väldigt orolig.” Han håller fram ett kuvert med balinbjudan i. Sagas mamma tar emot den och niger samtidigt.

 

"Vi följer mer än gärna med er, ers höghet, och att få träffa Saga igen... det, tack så mycket.”, säger hon och ler med hela ansiktet.

 

"Skippa ers höghet-tjafset och kalla mig bara för Robin.”, säger han och ler tillbaka. Han vänder sig om och börjar gå tillbaka till vagnen.

 

"Vänta lite, ers, öh.. Robin, jag ska springa och hämta våra pengar.”, säger Sagas mamma, men Robin vänder sig om mot henne och får henne att stanna.

 

"Det behövs inte, jag betalar, och dessutom ska ni få lite pengar som ni kan leva på sen.” Han går till vagnen och går in och sätter sig. John och Sagas mamma följer efter och sätter sig mitt emot honom. Magnus kliver in, stänger dörren och sätter sig bredvid Robin.

 

Tro det eller ej, men efter dem timmarna vaknade jag utvilad och det kändes som att jag hade sovit hela natten. Robin vaknade innan mig och ligger och tittar på mig, fortfarande med handen runt min midja och kroppen formad efter min. Jag vänder på mig så jag ska kunna se honom ordentligt och ler mot honom. Han ler tillbaka och smeker min kind.

 

"Sovit gått?", säger han och jag nickar. Jag tar hans hand och möter hans bruna ögon. Han höjer sig upp på armbågen, lutar sig fram och kysser mig mjukt på läpparna. Jag ska precis besvara kyssen när det bankar på dörren och jag hoppar till. Robin suckar och sjunker tillbaka, ner i sängen.

 

"Ja?", säger han när det hörs en till bankning. Dörren öppnas och en inte så lite arg Mathilda klampar in i rummet.

 

"Ers höghet, ni måste gå upp nu. Er maskeradbal är ikväll och det är mycket som behöver göras i ordning innan den kan börja." Hennes blick går till mig och jag känner hur jag börjar rodna. Robin tar till orda innan Mathilda hinner öppna munnen.

 

"Vi kommer, vi kommer, Mathilda. Och den där balen är föresten inte min idé, det är min mors." Mathilda muttrar något, vänder sig om och ska gå ut genom dörren när hon vänder sig om och tittar på mig.

 

"Kom nu, flicka lilla, du behöver hjälp med att reda ut det där trasslet till hår.", säger hon och jag blir tvungen att hålla tillbaka ett skratt. Jag viker undan täcket och ska precis sätta mig upp när Robin drar ner mig på sängen och ger mig en hastig kyss. Mathilda fnyser och jag sätter mig upp med ett skratt bubblande i halsen. Jag ställer mig upp, går fram till stolen och tar den blöta klänningen innan jag går efter Mathilda. I dörröppningen vänder jag mig mot Robin och ger honom ett snabbt leende innan jag stänger dörren och skyndar efter Mathilda. När jag kommer ifatt henne står hon redan vid dörren till mitt rum. Hon öppnar den, jag går in, hon följer efter, går fram till garderoben och tar fram en lite mörkare safirblå klänning som slutar precis ovanför knäna. Den är kortärmad och ärmarna slutar precis nedanför axelns slut. Det svarta mönstret på hela klänningen ser ut som rankor och blommor som klättrar på varann, i sicksack och snirklar sig runt. Allt som allt är klänningen fin, en aning kort, men vacker på sitt sätt.

 

"Vill du bada innan vi går eller ska jag bara borsta ut ditt hår?", säger Mathilda och jag ger henne en förbryllad min.

 

"Var ska vi?", frågar jag.

 

"Till skräddaren i byn och se till att dem syr en klänning åt er till ikväll.", säger hon och jag nickar.

 

"Aha, då vill jag nog bada, så slipper jag göra det sen innan balen.", säger jag, Mathilda tar klänningen ur min famn och går ut genom dörren. Jag går efter henne till samma rum som jag badade i förut.

 

***

En stund senare är jag ren, påklädd och mitt hår är utrett. Det gjorde rätt ont att borsta ut det även om jag var i vattnet medan Mathilda vårdade det. Men nu är jag ren och hårbottnen ömmar bara lite. Till klänningen fick jag även ett par svarta låga, öppna skor som passar med det svarta mönstret på klänningen.

 

"Saga, min dam, det är här vi ska in. Skräddaren är här inne." Mathilda håller upp en grön dörr åt mig som leder in i en liten skräddar-butik. 

 

"Kalla mig bara för Saga, se mig som din vän.", säger jag när jag går förbi henne och in i den lilla butiken.

Jag drar mig tillbaka från kyssen och Robin torkar ömsint bort tårarna från mina kinder. Jag ler och biter mig i läppen. Han ler tillbaka och vänder blicken mot havet.

 

"Nästa gång du får en mardröm kan du väl bara väcka mig?", säger han, fortfarande med blicken på havet. Jag följer hans blick och slutar upp med att titta på månen - inte på vattnet utan i luften.

 

"Hur ska jag kunna göra det när vi ska sova i olika rum? Och varför då, du är ju så gullig när du dreglar." Jag möter hans blick och han ler och ser busig ut. Han petar mig retfullt i sidan, jag hoppar till och skrattar och petar honom tillbaka. Han börjar kittla mig och jag kämpar med att komma upp på fötter samtidigt som jag skrattar så mycket att jag knappt kan andas. Jag lyckas komma upp på fötter och börjar backa i någonlunda snabb fart bort från honom. Han kommer upp på fötter och går efter mig. Jag ökar på farten, vänder mig om och börjar springa. När jag har sprungit en bit, tittar jag över axeln och ser Robin bara några meter bakom mig. Han ler fortfarande och jag byter snabbt riktning och siktar på att springa förbi honom några meter bredvid honom. Jag hinner inte långt och han fångar upp mig när precis när jag ska springa förbi. Han brottar ner mig på sanden och håller i båda mina händer med en hand ovanför mitt huvud och med den andra fortsätter han kittla mig. Jag skrattar och skriker rakt ut.

 

"Nej! Sluta! Okej, okej!" Får jag fram mellan skrattanfallen. Han slutar kittla mig och ser mig djupt i ögonen. Han släpper på greppet om mina händer och jag tar hans ansikte mellan mina händer. Jag ler fortfarande när han sänker ner ansiktet och kysser mig. Han kysser mig djupare och intensivare. När jag sänker ner huvudet i sanden är i båda anfådda och jag rullar över, så jag sitter gränsle över hans mage. Han lägger sina händer på mina lår.

 

"Jag tror vi får lösa det problemet med att vi inte sover i samma rum." Han rullar över igen och vi kommer närmre vattnet. Jag rullar över en gång till och innan jag hinner tänka har han rullat över igen. Så nu ligger min högra halva av hela kroppen i vattnet, medan den vänstra bara får lite småstänk på sig från vågora. Jag skrattar och välter ner Robin i vattnet. Han skrattar och jag sätter mig upp, lutande mot högra armen mot Robin och havet.

Jag ställer mig upp och håller ut händerna mot honom.

 

"Kom", säger jag kort och han tar mina händer. Jag ställer mig stadigt, men när han börjar dra upp sig på fötterna, får jag ett skrattanfall och det slutar med att vi ligger bredvid varann i vattnet och skrattar båda två.

 

"Ska jag försöka nu då?", säger han, ställer sig upp och håller ut händerna mot mig. Fnissande tar jag hans händer och han drar enkelt upp mig på fötter. Jag släpper hans ena hand, men behåller den andra i min och leder ut honom i vattnet då det är i brösthöjd på mig.

 

"Hur gjorde du den där vatten-grejen, förut?", frågar han och ställer dig tätt bakom mig med händerna på mina överarmar.

 

"Jag vet inte riktigt. Jag tror jag gjorde nåt sånt här.", säger jag, tar ett djupt andetag och lyfter upp händerna med en bubbla vatten mellan dem.

 

"Det är otroligt."

 

"Jag vet", säger jag, låter bubblan förenas med vattnet och vänder mig om till Robin. "men det här är ännu häftigare." Jag tar hans händer, backar några steg så vattnet är upp till hakan på mig och upp till bröstet på Robin. Där sänker jag ner oss i vattnet och medan han håller andan andas jag som vanligt. Han ser chockat på mig och drar upp mig till ytan igen.

 

"Kan du andas i vatten?", utbrister han. Jag rycker på axlarna.

 

"Tydligen. Det är nåt skumt som pågår med mig, Robin. Och jag har ingen aning om vad." I samma stund som jag säger det högt, inser jag att det är sant.

Jag har inte den blekaste om vad det är som händer med mig.

En mindre panikattak anfaller mig och jag flackar med blicken. Fram och tillbaka, hit och dit, här och där. Robin tar mitt ansikte i sina händer.

 

"Saga. Andas. Du är här, med mig. Ta det bara lugnt. Allt är bra." Han drar in mig i sin famn och omfamnar mig. Han backar tillbaka dem där stegen så vattnet är precis ovanför mina bröst. Jag lutar pannan mot hans bröst och han lyfter upp mig. "Vad sägs om att vi går och lägger oss igen? Det är bara några timmar kvar tills solen går upp och det vore skönt med lite torra kläder, en varm och skön säng och lite sömn, tycker du inte det?", fortsätter han och forfarande med mig i sina armar går han tillbaka den vägen jag kom, uppför trappan, till trädäcket. Han blir tvungen att öppna båda glasdörrarna för att ta sig igenom. En vakt som står där stänger dörrarna efter oss och han går uppför den breda trappan, öppnar dörren till sitt rum och går in genom dörrhålet i sidled, stänger dörren och sätter ner mig på sängen.

 

"Jag har en skjorta du kan få i garderoben.", säger han samtidigt som han går fram till en stor garderob som står bredvid alla bokhyllor. Han rotar runt i den en liten stund innan han drar fram en stor och lång skjorta som han ger till mig. Sen går han tillbaka till garderoben och tar fram en annan, lite kortare skjorta och börjar dra av sig dem blöta kläderna. Jag ställer mig upp, vänder mig, knyter upp dem breda banden på klänningen, får kämpa lite med att dra av den över huvudet, men när den är av, tar jag snabbt på mig skjortan och vänder mig om mot Robin som forfarande står med ryggen mot mig, även om han inte håller på att byta om längre. Jag går fram till en tom stol och hänger upp klänningen.

 

"Jag är klar, du kan vända dig om, jag står här.", säger jag och han vänder sig om, går fram till mig och kysser mig. 

Jag ler mot honom, går till sängen och kryper ner under täcket. Han gör likadant, fast på andra sidan av sängen och kryper närmre mig under täcket. Jag vänder mig om med ryggen åt honom och kryper bakåt tills det tar stop av hans kropp. Han lägger en arm på min midja och formar sin kropp efter min.

Dem timmarna som var kvar av den natten sov jag godare än vad jag har gjort på riktigt länge.

Robin hajar chockat till och stirrar på mig. Sheriffen glor bara på mig med öppen mun och jag vänder mig mot honom.

 

"Akta så inte käken lossnar.", säger jag spydigt. Han fortsätter vara glo på mig sp jag fortsätter: "Och du ska banne mig inte tro att du har något - och då menar jag något - med varken mig eller mitt liv. Du ska hålla dig utanför det. Du ska också veta att jag kommer aldrig någonsin tillbaka till det ruttna fängelset. Och det kommer inte hjälpa med vad du än gör, om du så försöker kidnappa mig mitt i natten." Jag späner blicken i honom. "Stick. Försvinn. Gör vad du vill, jag vill aldrig mer se dig.", avslutar jag och han ser först argt på mig. Det ser ut som att han tänker slå mig, men jag blänger på honom och knyter händerna.

Om han skulle göra något, vad som helst, förutom att vända sig om och gå härifrån, kommer jag att slunga vatten på honom så han skickas rakt in i väggen.

Det är som att han ser det i min blick, för han håller upp händerna i luften, backar några steg, vänder sig om och går därifrån. Någon lägger han hand på min överarm och jag hoppar till.

 

"Är du okej, Saga?", säger Robin. Jag andas ut och vänder mig mot honom. Han har ett oroat ansiktsuttryck och jag kommer plötsligt ihåg vad sheriffen sa till honom när jag var i vattnet. Jag möter hans bruna ögon och det känns som om jag skulle kinna sjunka in i dom och simma runt där ett tag.

 

"Saga?" Robins röst drar mig ut ur mina tankar och jag nickar.

 

"Jag mår bra." Jag ler mot honom, men han ser bara sorgset på mig. "Du ska inte lyssna på sheriffen. Han pratar bara strunt. Och dessutom är det hans fel alltihop.", säger jag utan att tänka och det går upp för mig att jag sagt för mycket.

 

"Vad är det han har gjort?", frågar han. Jag skakar sorgset på huvudet och ser ner på våra bara fötter. Han tar mjukt tag om min haka med tummen och pekfingret och vänder upp mitt ansikta mot sitt. Jag möter hans blick igen och han kysser mig mjukt och känslosamt.

 

"Du kan berätta för mig, det vet du, va?", säger han med sin panna lutad mot mig. Jag blundar fortfarande och nickar.

 

"Jag vet att jag kan, och jag vill, tro mig det vill jag verkligen, men om jag gör det, kommer du att få massa problem. Och jag vet inte hur du kommer se på mig efter att jag har berättat. Du kanske aldrig mer vill se mig efter det." Jag drar mig ur hans famn och kämpar med att hålla tillbaka tårarna. (Jag är en lipsill, jag vet.)

Min blick söker sig automatiskt till havet, till den vackra, stora och lysande månen i spegelbilden på vattenytan. Robin kommer och ställer sig tätt bakom mig och tar min hand. Den är varm och känns stark och trygg.

 

"Det spelar ingen roll vad du säger. Det är omöjligt att ändra på vad jag känner för dig.", säger han. Det ger mig modet och tryggheten (och dåraktigheten?), att känna att jag kan berätta.

Med hans hand i min, går jag nerför betongtrappan (som jag flög över förut). Den är fortfarande kall och det lilla rysningen av välbehag kommer tillbaka. Jag drar med mig Robin fram till vattnet. Där sätter jag mig ner så vågorna som kommer sveper sig upp till halva mina smalben.

Robin sätter sig ner bredvid mig och lägger en arm om mina axlar. Jag lutar mig mot honom, tar ett djupt andertag och börjar berätta.

Jag berättar om när sheriffen kom första gången, att Jarl hade dödat hans män, att sheriffen sen hade tagit Jarls liv, att jag hade hotat sheriffen så han sprang för livet. Jag berättar om när han kom tillbaka, hur jag hade sagt ett hastigt farväl av mamma och John, att John nästan hade mist livet och om när jag fördes bort. Jag berättar allt förutom dem små detaljerna att jag kände sån makt när jag hotade sheriffen, inte heller att jag nästan njöt när jag såg att hans män var döda.

Robin sitter helt tyst och lyssnar hela tiden som jag berättar och under tiden flätar han ihop våra fingrar.

 

"Sen dess har jag haft mardrömmar, och dem handlar alltid om samma saker, saker som jag från början, hade upplevt en gång för mycket. Och allt är sheriffens fel. Utan honom skulle Jarl vara vid liv och jag skulle vara vid..." Min röst dör bort och jag gör ett misslyckat försök att tvinga tårarna tillbaka. Robin håller om mig hårdare och kysser mig mitt på huvudet. Han håller kvar läpparna där en liten stund och när han lutar sin kind mot min panna känns han stel, spänd och konstig.

 

"Sluta", viskar jag. "det finns inget du kan göra åt det. Det skulle verka konstigt om sheriffen helt plötsligt skulle få sparken. Du får inte bete dig som att du vet om det här, här du mig? Du får inte berätta för någon. Lovar du det?"

Det tar en liten stund innan han svarar.

"Jag lovar.", säger han samanbitet. "Jag önskar bara att det finns något jag kan göra. Hjälpa dig på nåt sätt."

 

"Du gjorde just det.", viskar jag och kysser honom känsloladdat på munnen med tårana rinnade längs med kinderna.

 

 

Jag sträcker på mig och vänder mig långsamt om. Sheriffen står lutad mot väggen, har höga, svarta stövlar på sig, en vit, pösig skjorta med dem översta knapparna uppknäppta så man kan se lite brösthår som sticker upp, och ett bar bruna, tajta byxor. Han står med ena foten i marken, ryggen mot väggen, armarna korsade över bröstet och den andra foten mot väggen i knähöjd. Det ser i princip ut som att han har väntat på mig.

 

"Du visste att jag skulle komma hit, eller hur. Annars skulle du vara och tortera någon.", säger jag och håller huvudet högt. Han skjuter ifrån med foten och börjar gå fram till mig. Jag motstår att ta ett steg bakåt och fortsätter istället att hålla huvudet högt. Han ställer sig så nära mig att det bara är några centimeter mellan våra ansikten. Han lyfter handen och smeker mig på kinden. Jag står orörlig hela tiden tills han lägger handen mot min kind. Då spottar jag honom i ansiktet, vänder mig om och går nerför trappan och går så snabbt jag kan utan att det ska se ut som att jag springer. Jag hör inga fotsteg bakom mig och när jag vänder mig om är sheriffen borta. Jag suckar automatiskt och går tillbaka till trappan, men istället för att gå upp på trädäcket igen, svänger jag vänster och går mellan slottet och den gröna häcken. En vindpust slår emot mig och det luktar hav. Jag går snabbare och efter ett tag finns det inte någon mer häck, utan en bred trappa - bredare än den till trädäcket - som går ner i sanden. När jag sätter ena foten på trappan går det en liten rysning längs med ryggraden. Inte en rysninga av obehag, utan mer av att den var kall och av välbehag. Jag går nerför trappan och sätter ner båda fötterna i den svala sanden. Jag ser upp och lägger märke till att havet ser ut som en gigantisk, svart matta. Det brusar och jag kan inte hejda mig längre, jag menar, det är första gången jag är på en strand och jag tänker då rakt av inte bara stå och stirra på havet, även om det ser lite läskigt ut.

Jag går rakt ut i vattnet. Trots att det är en ganska sval natt och att det har regnar, är vattnet jummet. Det är underbart med dem svalkande vågorna som sveper längsmed mina ben. Det skvätter upp lite vatten i mitt ansikte, men jag bara skrattar och går tills vattnet når mig upp till naveln, där stannar jag ovh känner ett märkligt lugn. 

Det är inte bara det att jag har hämtat mig från händelsen med sheriffen, jag känner även ett lugn djupt inom mig. Ett lugn som jag inte har känt sedan jag var hemma, pappa fanns, Jarl var där, John var bara en gullig liten unge, och mamma var bara min mamma. Ett lugn som jag inte har känt dem senaste sex åren. Ett lugn som bara fanns där när vi var en normal, lycklig familj som hade det bra och älskade varann.

Jag tar några steg till och nu är vattnet ända upp till brösten på mig. Jag låter armarna flyta på vattenytan och konsentrerar mig bara på att andas. Det är som att havet följer efter min bröstkorg. När jag andas in, kommer det en liten våg, när jag andas ut, försvinner den igen, och när jag andas in, kommer den tillbaka. På prov lyfter jag handen en liten bit ovanför vattnet och drar handen åt vänster. Vattnet följer efter min rörelse och jag lyfter handen en bit högre och gör samma sak igen. Vattnet åker högre upp och följer efter min rörelse. Jag lyfter upp båda händerna och föreställer mig att det blir som en liten bubbla med vatten mellan mina händer. Vattnet åker upp mellan händerna och när jag rör på hela kroppen i sidled, följer bubblan med vatten med. Jag låter händerna sjunka ner i vattnet igen och den lilla bubblan med vatten går sönder och återgår till vattnet. Automatiskt sluter jag ögonen, vinklar upp huvudet mot himlen och den stora, runda, lysande månen, och lutar mig bakåt, ner i vattnet. 

Så fort hela mitt ansikte kommer under vatten, öppnar jag sakta ögonen och märker att jag kan andas normalt. Jag blir inte rädd, inte heller överraskad, utan mer förvånad. Förvånad att jag inte har märkt det innan. Jag låter min kropp sjunka ner till bottnen och ligger där en stund och ser på månen. 

Då hör jag det. Det låter som ett svagt och otydligt mummel till en början, men när jag koncentrerar mig på det kan jag höra att det är ett namn någon ropar. Jag lyssnar lite till och hör att det är sheriffen som ropar mitt namn. 

Vänta, va? Ropar sheriffen efter mig?

Då hör jag en till röst. Och denna gången är det Robin som ropar. Han ropar också efter mig. Ropen avbryts och jag hör arga röster istället.

 

"Var är hon?! Vad har du gjort med henne?!" Det är Robins röst.

 

"Jag har inte gjort någonting! Det ända jag gjorde var att få syn på henne när hon var upprörd och sprang ut ur slottet! Bort från dig!" Dem skriker på varandra och det går upp för mig att dem grälar om mig. Seriöst, sheriffen och Robin grälar om mig. Som om att jag är någon dem kan bossa runt med. Men det går även upp för mig vad det var sheriffen sa, att jag var upprörd. Jag var inte upprörd, jag ville bara ha lite frisk luft, visserligen efter en hemsk mardröm, men ändå, jag var inte upprör. Och sheriffen är den som orsakar drömmarna.

Jag blir arg. Riktigt förbannad blir jag. Jag ställer mig upp och vänder mig mot Robin och sheriffen. Med bestämda steg, eller jag ska inte säga steg, jag mer eller mindre åkte fram på vattnet, tar jag mig fram till dem i rasande fart. Jag skjuter ifrån med benen, flyger en bra bit och landar precis emellan dem.